2017-04-22 06:00

2017-04-22 09:29

No more memma for me

KRÖNIKA

Det känns som om jag har alla blickar på mig. Jag är typ 15 och är känd för att vara knusslig med maten.

Nu har jag i ungdomligt oförstånd beställt en ”entrecote” på klassiska långtradarhaket Nalles i Arboga, ett ställe som långt senare försvann när Europavägen drogs om. På just Nalles stannade vi ofta under våra irrfärder med KBK:s pojklag i mellansvenska serier. Minns att vi rusade in för att spela det här tv-spelet pingpong med en vit rektangel på varje sida och en fyrkantig lika vit boll.

Vi rusade knappast in för maten.

Den här gången kan vi mycket väl vara på väg hem från en bortamatch mot något Västeråslag. Jag sitter med något dallrande på tallriken som det är fullständigt omöjligt att hitta något ätbart på.

”Fan, Adamsson blir ju aldrig klar”, hör jag och det är inte första gången. Det är nästan så att svetten börjar tränga fram i pannan. Jag känner mig pressad, men eländet på tallriken är fullständigt oätligt.

Man kunde ha dragit ut köttbiten som en sådan där Arne Tammer-grej med fjäder och handtag. Den hade okuvligt fjongat tillbaka till ursprungligt utseende. Det var i alla stycken vidrigt.

I dag är det många som känner mig som en klassisk storätare. En gourmand i den betydelsen att jag äter rätt mycket av allt. Något som en äldre kollega dessutom förtjust sprider myten om.

Det är få som tror att jag en gång i tiden var ytterst sparsmakad och liten i maten.

När påskens bufféer nu har inmundigats är det heller inte mycket jag har ratat. Egentligen är det bara några få saker jag inte äter, som lever, surströmming, blodpudding och entrecote i motorhotells serveringslokaler.

Vår nya sportchef presenterade dock en finländsk högtidsdelikatess nyligen, som jag med stor sannolikhet aldrig kommer att be om igen. Vi snackar memma.

Det var inte motbjudande, men heller inte gott. En slags efterrätt med svagt bitter smak och en konsistens och färg som påminner om något som ska ligga i porslin som är långt från djupa tallrikar.

No more memma for me, det kan jag nu proklamera per megafon.

Jag lyckades förövrigt ta mig ut från Nalles med något som liknade heder i behåll. Jag gömde iskallt entrecoten under en servett och smög iväg.

Troligtvis lever den där köttbiten fortfarande någonstans, utan minsta tecken på att ha åldrats.

Jag kommer inte att leta efter den.

Nu har jag i ungdomligt oförstånd beställt en ”entrecote” på klassiska långtradarhaket Nalles i Arboga, ett ställe som långt senare försvann när Europavägen drogs om. På just Nalles stannade vi ofta under våra irrfärder med KBK:s pojklag i mellansvenska serier. Minns att vi rusade in för att spela det här tv-spelet pingpong med en vit rektangel på varje sida och en fyrkantig lika vit boll.

Vi rusade knappast in för maten.

Den här gången kan vi mycket väl vara på väg hem från en bortamatch mot något Västeråslag. Jag sitter med något dallrande på tallriken som det är fullständigt omöjligt att hitta något ätbart på.

”Fan, Adamsson blir ju aldrig klar”, hör jag och det är inte första gången. Det är nästan så att svetten börjar tränga fram i pannan. Jag känner mig pressad, men eländet på tallriken är fullständigt oätligt.

Man kunde ha dragit ut köttbiten som en sådan där Arne Tammer-grej med fjäder och handtag. Den hade okuvligt fjongat tillbaka till ursprungligt utseende. Det var i alla stycken vidrigt.

I dag är det många som känner mig som en klassisk storätare. En gourmand i den betydelsen att jag äter rätt mycket av allt. Något som en äldre kollega dessutom förtjust sprider myten om.

Det är få som tror att jag en gång i tiden var ytterst sparsmakad och liten i maten.

När påskens bufféer nu har inmundigats är det heller inte mycket jag har ratat. Egentligen är det bara några få saker jag inte äter, som lever, surströmming, blodpudding och entrecote i motorhotells serveringslokaler.

Vår nya sportchef presenterade dock en finländsk högtidsdelikatess nyligen, som jag med stor sannolikhet aldrig kommer att be om igen. Vi snackar memma.

Det var inte motbjudande, men heller inte gott. En slags efterrätt med svagt bitter smak och en konsistens och färg som påminner om något som ska ligga i porslin som är långt från djupa tallrikar.

No more memma for me, det kan jag nu proklamera per megafon.

Jag lyckades förövrigt ta mig ut från Nalles med något som liknade heder i behåll. Jag gömde iskallt entrecoten under en servett och smög iväg.

Troligtvis lever den där köttbiten fortfarande någonstans, utan minsta tecken på att ha åldrats.

Jag kommer inte att leta efter den.