2017-04-08 06:00

2017-04-08 06:00

Om våren vore en religion skulle jag vara en hänfört troende

KRÖNIKA

Våren har påbörjat sin skörgröna saga med sina lurviga fjärilslarver, trantrumpeter och ekorrhuvud som tittar ut ur holkarna. Jag kan den utan och innan, men vill höra den igen och igen som ett barn som får prova en ny lek. En gång till. Snälla, en gång till.

Takdropp trummar på en uppochnedvänd hink. Det är vårtakter och min fot stampar med. Snart fattar spillkråkan galoppen och hittar otakten.

Jag ska skriva en krönika och har en riktigt bra idé när jag får se att häggmispelns knoppar nästan slår ut och jag måste bara stå där och glo på dem istället och på allt annat som råkar prassla eller fladdra till. Nu ska det minsann växas överallt.

Tvätten som skulle hängas blev bara halvhungen för det drar så i aprilbenen. De styr mig ner mot sjön där jag sätter mig i diket och smular sönder fjolårslöv mellan fingrarna och drömmer mig framåt.

Alen blånar i sin knopp. Tar en purpurton och sjunger till sig en flock talgoxar. En humledrottning har kastat sig över vintergäcken och en vinglig nässelfjäril tar sig en krokussup.

Allt måste betraktas som av nödvändighet. Våren är en sådan vinnare. Outtröttligt utmanar den det sista av frusenhet som i en personlig vendetta och vinner. Den tänker göra fint i hela världen i år med. Så det så.

Den är ett segerrus, ett triumftecken på att vi ska stå i blom med de andra även i år. Det är omöjligt att vara ordentlig och duktig på våren. Att följa en plan. Allt fint rycker och driver och vill något fint med mig och jag följer som en hjärntvättad sektmedlem.

Tulpaner, hyacinter och narcisser sticker fram sina gröna näbbar ur torrtuvorna. De måste tittas på många gånger under dagen. Sagolika pinnar har krupit fram ur vintern och vill samlas. Grankottar och tallkottar knäpper upp sina fjäll och fröna skvätter som vigvatten i mossan. De gör det de ska. Gör jag? Naturligtvis inte.

Våren lurar mig att tro att det finns ingen ondska i världen mer, ingen plåga. Bara hopp och sol. Jag vill skriva om den allt oroligare världen, om alternativa sanningar och om att utöva paintball med vita patroner på kommunstyrelsen i Årjäng så att alla ser ut som vitryggiga hackspettar, men så ser jag en groda som sträcker på sig och börjar kravla framåt. Den kan, liksom jag, inte låta bli att leva.

Jag kapitulerar villkorslöst inför vårens vackerhet och njuter av finkarnas och mesarnas vårdängor. Det är himmelsk musik för mina öron. Inte hör jag att de rappar osedliga skrävlarsånger om hur stora och starka de är. Om hur de tänker banka skiten ur sina rivaler och sätta på varenda hona. Nej, jag tror faktiskt att de sjunger ur sina silverstrupar för mig när jag öppnar ytterdörren. För mig allena.

För här står jag bland snödropparna och ler saligt och vårfrälst som ett gigantiskt gensvar på all härlighet. Tvätten torkar nog till slut där i korgen, även ohängd. En krönika kan man ju skriva någon annan gång. Och planer går alltid att göra upp senare. Nu ska jag gå ut och stirra på tussilagoknoppen tills den slår ut.

Våren har påbörjat sin skörgröna saga med sina lurviga fjärilslarver, trantrumpeter och ekorrhuvud som tittar ut ur holkarna. Jag kan den utan och innan, men vill höra den igen och igen som ett barn som får prova en ny lek. En gång till. Snälla, en gång till.

Takdropp trummar på en uppochnedvänd hink. Det är vårtakter och min fot stampar med. Snart fattar spillkråkan galoppen och hittar otakten.

Jag ska skriva en krönika och har en riktigt bra idé när jag får se att häggmispelns knoppar nästan slår ut och jag måste bara stå där och glo på dem istället och på allt annat som råkar prassla eller fladdra till. Nu ska det minsann växas överallt.

Tvätten som skulle hängas blev bara halvhungen för det drar så i aprilbenen. De styr mig ner mot sjön där jag sätter mig i diket och smular sönder fjolårslöv mellan fingrarna och drömmer mig framåt.

Alen blånar i sin knopp. Tar en purpurton och sjunger till sig en flock talgoxar. En humledrottning har kastat sig över vintergäcken och en vinglig nässelfjäril tar sig en krokussup.

Allt måste betraktas som av nödvändighet. Våren är en sådan vinnare. Outtröttligt utmanar den det sista av frusenhet som i en personlig vendetta och vinner. Den tänker göra fint i hela världen i år med. Så det så.

Den är ett segerrus, ett triumftecken på att vi ska stå i blom med de andra även i år. Det är omöjligt att vara ordentlig och duktig på våren. Att följa en plan. Allt fint rycker och driver och vill något fint med mig och jag följer som en hjärntvättad sektmedlem.

Tulpaner, hyacinter och narcisser sticker fram sina gröna näbbar ur torrtuvorna. De måste tittas på många gånger under dagen. Sagolika pinnar har krupit fram ur vintern och vill samlas. Grankottar och tallkottar knäpper upp sina fjäll och fröna skvätter som vigvatten i mossan. De gör det de ska. Gör jag? Naturligtvis inte.

Våren lurar mig att tro att det finns ingen ondska i världen mer, ingen plåga. Bara hopp och sol. Jag vill skriva om den allt oroligare världen, om alternativa sanningar och om att utöva paintball med vita patroner på kommunstyrelsen i Årjäng så att alla ser ut som vitryggiga hackspettar, men så ser jag en groda som sträcker på sig och börjar kravla framåt. Den kan, liksom jag, inte låta bli att leva.

Jag kapitulerar villkorslöst inför vårens vackerhet och njuter av finkarnas och mesarnas vårdängor. Det är himmelsk musik för mina öron. Inte hör jag att de rappar osedliga skrävlarsånger om hur stora och starka de är. Om hur de tänker banka skiten ur sina rivaler och sätta på varenda hona. Nej, jag tror faktiskt att de sjunger ur sina silverstrupar för mig när jag öppnar ytterdörren. För mig allena.

För här står jag bland snödropparna och ler saligt och vårfrälst som ett gigantiskt gensvar på all härlighet. Tvätten torkar nog till slut där i korgen, även ohängd. En krönika kan man ju skriva någon annan gång. Och planer går alltid att göra upp senare. Nu ska jag gå ut och stirra på tussilagoknoppen tills den slår ut.

  • Maria Westerberg