2017-04-01 06:00

2017-04-01 06:00

Så starstruck man kan bli

KRÖNIKA

Så många mil, så många år ...

Vi snackar mitten av 1980-talet. Jag är någonstans mellan 20 och 25 och är berusad i Universalen, den rätt sunkiga sportarena som byggdes alldeles intill högskolan i Karlstad. Det är avslutning för jätte-eventet Ksif-cup och hallen kokar.

På scenen står – Sven-Ingvars.

Bara några år tidigare hade bandet, bland de flesta av oss kids, sannolikt varit bland det töntigaste som fanns. Men den här kvällen hände något alldeles speciellt.

Sven-Erik svettades och showade på scenen, massan av fulla studenter sjöng med i alla gamla dängor. Man såg i Magnussons ögon att det här var något nytt.

Glädjen gick inte att missta sig på. Det var ett tryck därinne som Sven-Ingvars sannolikt inte upplevt sedan det glada 60-talet.

Jag vill hävda att vi som var med den här kvällen deltog i den återfödelse bandet plötsligt genomgick. Kort tid senare gjorde bandet sin sensationella succé i Hultsfred. Och sedan rullade det på igen, the rest is modern history.

Det här bandet var ett musikens Muhammad Ali. Återtog mästarbältet gång på gång.

Sven-Erik Magnusson har alltid funnits där. I någon form har han alltid varit med mig.

Från tiden som mycket ung svensktoppsnörd i en era då Sven-Ingvars tokdominerade på listorna, till den grymma spelningen från TV4-dokun på sonen Oscars Sliperiet.

Däremellan hur vansinnigt stort det kändes när jag såg honom i en öppen sportbil på Drottninggatan, exakt där busstationen i dag ligger. Jag var kanske sex år då och blev så starstruck man kan bli.

Jag minns Fröding-skivan, även om jag då var för liten för att förstå vilken enorm kulturgärning den var.

Den ökända filmen såg jag aldrig när den kom, men det gjorde jag i stället med en kompis, vi kan kalla honom Pär, vid en specialvisning på en då nedlagd men ännu inte riven biograf Royal vid 25-årsjubiléet.

Vi konstaterade båda att kritikerna hade haft rätt.

I modern tid minns jag mest hur min privata mobil ringde en vinter för sju-åtta år sedan.

”Hej, det är Sven-Erik Magnusson”, lät det i luren. Rösten gick inte att ta fel på.

Det var verkligen han och jag minns än i dag att jag per bil passerade nuvarande Kroppkärrs Pizzeria. Det var ett sådant där ögonblick då man minns exakt var man var och vad man gjorde.

Sven-Erik förklarade att han ville hjälpa sin moderklubb Slottsbrons IF, som enligt ett beslut från Grums kommun inte skulle kunna spola upp Strandvallen den här vintern. Sven-Ingvars ville hjälpa till ekonomiskt genom en spelning i Folkets Hus.

Så jag skrev, Sven-Ingvars spelade. Och isen lades på den klassiska bandybanan.

Lasse Anrell har uttryckt det bäst: ”Med Sven-Erik Magnusson dog en del av Värmland”.

Tack för allt.

Vi snackar mitten av 1980-talet. Jag är någonstans mellan 20 och 25 och är berusad i Universalen, den rätt sunkiga sportarena som byggdes alldeles intill högskolan i Karlstad. Det är avslutning för jätte-eventet Ksif-cup och hallen kokar.

På scenen står – Sven-Ingvars.

Bara några år tidigare hade bandet, bland de flesta av oss kids, sannolikt varit bland det töntigaste som fanns. Men den här kvällen hände något alldeles speciellt.

Sven-Erik svettades och showade på scenen, massan av fulla studenter sjöng med i alla gamla dängor. Man såg i Magnussons ögon att det här var något nytt.

Glädjen gick inte att missta sig på. Det var ett tryck därinne som Sven-Ingvars sannolikt inte upplevt sedan det glada 60-talet.

Jag vill hävda att vi som var med den här kvällen deltog i den återfödelse bandet plötsligt genomgick. Kort tid senare gjorde bandet sin sensationella succé i Hultsfred. Och sedan rullade det på igen, the rest is modern history.

Det här bandet var ett musikens Muhammad Ali. Återtog mästarbältet gång på gång.

Sven-Erik Magnusson har alltid funnits där. I någon form har han alltid varit med mig.

Från tiden som mycket ung svensktoppsnörd i en era då Sven-Ingvars tokdominerade på listorna, till den grymma spelningen från TV4-dokun på sonen Oscars Sliperiet.

Däremellan hur vansinnigt stort det kändes när jag såg honom i en öppen sportbil på Drottninggatan, exakt där busstationen i dag ligger. Jag var kanske sex år då och blev så starstruck man kan bli.

Jag minns Fröding-skivan, även om jag då var för liten för att förstå vilken enorm kulturgärning den var.

Den ökända filmen såg jag aldrig när den kom, men det gjorde jag i stället med en kompis, vi kan kalla honom Pär, vid en specialvisning på en då nedlagd men ännu inte riven biograf Royal vid 25-årsjubiléet.

Vi konstaterade båda att kritikerna hade haft rätt.

I modern tid minns jag mest hur min privata mobil ringde en vinter för sju-åtta år sedan.

”Hej, det är Sven-Erik Magnusson”, lät det i luren. Rösten gick inte att ta fel på.

Det var verkligen han och jag minns än i dag att jag per bil passerade nuvarande Kroppkärrs Pizzeria. Det var ett sådant där ögonblick då man minns exakt var man var och vad man gjorde.

Sven-Erik förklarade att han ville hjälpa sin moderklubb Slottsbrons IF, som enligt ett beslut från Grums kommun inte skulle kunna spola upp Strandvallen den här vintern. Sven-Ingvars ville hjälpa till ekonomiskt genom en spelning i Folkets Hus.

Så jag skrev, Sven-Ingvars spelade. Och isen lades på den klassiska bandybanan.

Lasse Anrell har uttryckt det bäst: ”Med Sven-Erik Magnusson dog en del av Värmland”.

Tack för allt.