Plötsligt händer det ...

KRÖNIKA

Vad är det egentligen som får folk att hålla på så där? tänkte jag när jag passerade förbi de jättelika fönstren. Den stora salen innanför var fylld av människor som rörde sig i takt.

Det såg oerhört trist och ganska ansträngande ut när de sprang, hoppade och sträckte på armar och ben. När jag trampade vidare på cykeln drog jag några extra djupa andetag, njöt av den friska luften och solskenet, fast besluten om att aldrig hamna där innanför, till allmän beskådan.


I höstas köpte jag gymkort... Efter en ihållande tjatkampanj från den tränande halvan av familjen. Jag kom igång sådär, men jag gick dit regelbundet iallafall, någon eller några gånger varje vecka. Fram tills jag stukade foten... Då var det stopp av naturliga skäl i rätt många veckor och sedan rann allt bara ut i sanden.

De träningsfrälsta i min omgivning sa vad de tyckte om min inaktivitet mest varje dag, men det var inga problem, jag slog dövörat till...


Bortsett från de få månaderna i höstas så har min ”träning” mest bestått av promenader i skogen. Men för några veckor sedan berättade en kollega att hon hade tröttnat på sitt soffliggarliv och satt igång att träna. Kan hon, så kan jag, kom jag på mig själv med att tänka. Jag har faktiskt ingen aning om vad det var som triggade mig, men helt plötsligt infann sig en oväntad beslutsamhet, så helt emot min natur att jag blev förvånad själv!

Veckan efter var jag ledig och satte igång. Det blev fyra olika pass som jag inte provat tidigare. Vissa var betydligt roligare än andra så det får bli mer av dem i fortsättningen. Det var faktiskt inte heller så obehagligt som jag trodde, att träna i grupp.

Att jag är stel som en pinne och orkar betydligt mindre än många andra försöker jag strunta i. Nu känner jag i alla fall av att jag har muskler.

  • Marianne Eriksson

2017-03-18 06:00

2017-03-18 06:00