2017-03-11 06:00

2017-03-11 06:00

Något måste vi göra rätt

HELG

Jag var mellan jobb, som det heter.
Hade fortfarande heller inte hämtat mig efter en stenhård Asien-turne på tre månader, och det tjänstemannavikariat och säljjobb jag haft sedan jag kommit hem hade bara fått mig att längta bort. Tillbaka till transibiriska, tillbaka till det ansvarslösa liv jag fört på högskolan.

Jag var 25, hade läst psykologi, sociologi och arbetsvetenskap – och visste sannerligen inte vad jag skulle göra med resten av mitt liv.

Men så hörde jag ett värmländskt klingande ”tjenörö” när jag gick över torget en eftermiddag. Det var Larsa, en gammal målsumpare från Skåretrakten som jag mött på fotbollsplanen många gånger och som fortfarande pluggade.

Han gick rakt på sak:

”Du, Adamsson, du kan ju skriva och kan sport. Vi behöver mer extrafolk på NWT-sporten”.

”Sport kan jag, men skriva vette fan”, svarade jag.

Men jag gick ändå bort till tidningen, som då huserade på Herrgårdsgatan. Fick träffa den legendariske och skräckinjagande sportchefen Agne.

Och på den vägen är det. Jag halkade in i den här branschen på ett bananskal och blev kvar. Egentligen har jag sedan ankomsten aldrig på allvar tittat åt något annat håll.

Den text du just nu läser finns för övrigt i Sveriges största landsortstidning. Det är den du håller i nu, oavsett om det är i mobilen, i paddan eller i papper.

NWT är back on top, och det känns fantastiskt.

Inte minst i efterdyningarna av VF-affären där jag personligen anser att ”blå tidning” fått klä skott för åtskillig orättvis kritik.

Men nu är vi större än NA, vi är större än UNT, vi har gått förbi Dalarnas Tidningar. Och det är bara att ödmjukt tacka värmlänningarna för att vi fortsatt kan åtnjuta deras förtroende. Inte minst i en tid då den alternativa journalistiken skriker allt högre och där vi i gammelmedia kallas pk - vilket i detta sammanhang märkligt nog är ett invektiv.

Jag halkade in på NWT på ett bananskal – och har aldrig ångrat att jag tog chansen efter det där ”torgmötet”.

Vi är i sanning inte alltid eniga i allt på den här arbetsplatsen, men var är man väl det. Och just på en tidning anser jag att det ska gnissla. Gnissel är progress, det måste få vara högt i tak.

Och något måste vi uppenbarligen göra rätt...

Jag var 25, hade läst psykologi, sociologi och arbetsvetenskap – och visste sannerligen inte vad jag skulle göra med resten av mitt liv.

Men så hörde jag ett värmländskt klingande ”tjenörö” när jag gick över torget en eftermiddag. Det var Larsa, en gammal målsumpare från Skåretrakten som jag mött på fotbollsplanen många gånger och som fortfarande pluggade.

Han gick rakt på sak:

”Du, Adamsson, du kan ju skriva och kan sport. Vi behöver mer extrafolk på NWT-sporten”.

”Sport kan jag, men skriva vette fan”, svarade jag.

Men jag gick ändå bort till tidningen, som då huserade på Herrgårdsgatan. Fick träffa den legendariske och skräckinjagande sportchefen Agne.

Och på den vägen är det. Jag halkade in i den här branschen på ett bananskal och blev kvar. Egentligen har jag sedan ankomsten aldrig på allvar tittat åt något annat håll.

Den text du just nu läser finns för övrigt i Sveriges största landsortstidning. Det är den du håller i nu, oavsett om det är i mobilen, i paddan eller i papper.

NWT är back on top, och det känns fantastiskt.

Inte minst i efterdyningarna av VF-affären där jag personligen anser att ”blå tidning” fått klä skott för åtskillig orättvis kritik.

Men nu är vi större än NA, vi är större än UNT, vi har gått förbi Dalarnas Tidningar. Och det är bara att ödmjukt tacka värmlänningarna för att vi fortsatt kan åtnjuta deras förtroende. Inte minst i en tid då den alternativa journalistiken skriker allt högre och där vi i gammelmedia kallas pk - vilket i detta sammanhang märkligt nog är ett invektiv.

Jag halkade in på NWT på ett bananskal – och har aldrig ångrat att jag tog chansen efter det där ”torgmötet”.

Vi är i sanning inte alltid eniga i allt på den här arbetsplatsen, men var är man väl det. Och just på en tidning anser jag att det ska gnissla. Gnissel är progress, det måste få vara högt i tak.

Och något måste vi uppenbarligen göra rätt...