2017-03-11 06:00

2017-03-11 06:00

Det är inte så modernt att vilja vara ifred i dag

KRÖNIKA: MARIA WESTERBERG

Det ringer, det ringer, det ringer. I mobiltelefonens triumftåg sitter de som aldrig vill bli lämnade ifred i första klass och jublar med sin multimedialåda i handen. De vann det korta krig som utspelats utan att jag förstått vad som hände. Jag sitter truligt i tredjeklassvagnen med mitt nederlag upp till knäna och kan glömma att få vara ifred någon längre stund.

Jag drömmer ibland om ett liv utan telefon. Att jag vet var jag är, men ingen annan. Att jag bestämmer min dags händelseförlopp, ingen annan. Att mina tankar kan tänkas klart. Att det enda avbrottet skulle vara om en annan människa hälsar på.

Hur skulle det se ut? Det är inte så modernt att vilja vara ifred i dag. Kanske även lite omoraliskt eller dekadent. Åtminstone hädiskt. Det har jag erfarit mer än en gång då någon jag inte alls känner säger med kritisk ton att de minsann försökt få tag på mig i flera dagar nu.


Telefonen avbryter allt jag är på väg med. Jag tvingas in i någon annans värld, till någon annans önskningar. Ringsignalerna tränger in mellan revbenen och amygdala med sina ylande behov. Det är ju ytterst sällan någon i andra änden som bara säger något vänligt och sedan lägger på. Den som ringer vill något. Men jag vill så sällan lämna det nu som jag befinner mig i.

Ibland är det någon som presenterar sig med förnamn som om vi vore vänner, med erbjudanden om nya och bättre avtal på el, telefon eller pension. Någon som tror sig absolut veta vad jag behöver och ger mig skuldkänslor för att jag inte förstått att jag kan spara pengar eller öka tryggheten för mig och de mina. Möjligheter att få rädda världen genom att skänka pengar till Barncancerfonden eller Läkare utan gränser och pressen ökar. Man kan ju inte bara sitta där i andra änden helt tyst.


Det tar emot att neka ett bra erbjudande till en vän och med det valet någonstans också komma överens med denna person om att jag väljer en sämre tillvaro för mig själv. Ännu svårare är att välja mellan att donera till sjuka barn eller en döende natur. Kan man ens det?

Jojomensan, tack för att du ringde och påminde mig om att jag är en hemsk människa och en snåljåp som är helt dum i huvudet. Jag hade helt glömt bort att så var fallet i dag när solen skiner på råbockens päls utanför fönstret och jag har tre ljuvliga musungar i min lingarnslåda. Hejdå.


Efter samtalet är jag någon annan, någon annanstans. Jag försöker bota min telefonångest. Mest genom att fortsätta strunta i att den ringer, men då blir alla så besvikna på mig, så nu har jag bett en poet att ringa mig en gång i månaden, läsa upp en av sina dikter och sedan lägga på.

Det fungerar bra. Men när jag försöker förklara för försäljarna att jag har större behov av att få en dikt uppläst för mig än ett bättre avtal förstår de ingenting. Ingenting om mina verkliga behov.

 

 

Jag drömmer ibland om ett liv utan telefon. Att jag vet var jag är, men ingen annan. Att jag bestämmer min dags händelseförlopp, ingen annan. Att mina tankar kan tänkas klart. Att det enda avbrottet skulle vara om en annan människa hälsar på.

Hur skulle det se ut? Det är inte så modernt att vilja vara ifred i dag. Kanske även lite omoraliskt eller dekadent. Åtminstone hädiskt. Det har jag erfarit mer än en gång då någon jag inte alls känner säger med kritisk ton att de minsann försökt få tag på mig i flera dagar nu.


Telefonen avbryter allt jag är på väg med. Jag tvingas in i någon annans värld, till någon annans önskningar. Ringsignalerna tränger in mellan revbenen och amygdala med sina ylande behov. Det är ju ytterst sällan någon i andra änden som bara säger något vänligt och sedan lägger på. Den som ringer vill något. Men jag vill så sällan lämna det nu som jag befinner mig i.

Ibland är det någon som presenterar sig med förnamn som om vi vore vänner, med erbjudanden om nya och bättre avtal på el, telefon eller pension. Någon som tror sig absolut veta vad jag behöver och ger mig skuldkänslor för att jag inte förstått att jag kan spara pengar eller öka tryggheten för mig och de mina. Möjligheter att få rädda världen genom att skänka pengar till Barncancerfonden eller Läkare utan gränser och pressen ökar. Man kan ju inte bara sitta där i andra änden helt tyst.


Det tar emot att neka ett bra erbjudande till en vän och med det valet någonstans också komma överens med denna person om att jag väljer en sämre tillvaro för mig själv. Ännu svårare är att välja mellan att donera till sjuka barn eller en döende natur. Kan man ens det?

Jojomensan, tack för att du ringde och påminde mig om att jag är en hemsk människa och en snåljåp som är helt dum i huvudet. Jag hade helt glömt bort att så var fallet i dag när solen skiner på råbockens päls utanför fönstret och jag har tre ljuvliga musungar i min lingarnslåda. Hejdå.


Efter samtalet är jag någon annan, någon annanstans. Jag försöker bota min telefonångest. Mest genom att fortsätta strunta i att den ringer, men då blir alla så besvikna på mig, så nu har jag bett en poet att ringa mig en gång i månaden, läsa upp en av sina dikter och sedan lägga på.

Det fungerar bra. Men när jag försöker förklara för försäljarna att jag har större behov av att få en dikt uppläst för mig än ett bättre avtal förstår de ingenting. Ingenting om mina verkliga behov.

 

 

  • Maria Westerberg