2017-02-25 06:00

2017-03-03 13:08

Om hatet

KRÖNIKA

Jag pratar med Roland som är revisor i Kil och som jag alltid har givande samtal med. Han säger att han uppskattar mina krönikor men tycker att jag är lite väl allvarlig ibland. Jag lovar att försöka skriva om något ljusare den här gången. Men det är svårt att styra, särskilt när det är så mycket mörker omkring oss som är svårt att förbise. Förlåt Roland. Nästa gång ska jag försöka.

Jag cyklar en kväll ut till Skeppsholmen i Stockholm för att se Marina Abramovics separatutställning, den legendariska performancekonstnären från forna Jugoslavien. Hennes utställning på Museum of Modern Art i New York drog en halv miljon besökare. Marina Abramovic växte upp i Belgrad, Serbien med föräldrar som var nationalhjältar och stod Tito nära.

I Skavlan på SVT berättar hon om en militärisk uppfostran med en mamma som slog henne och ibland kom in och väckte henne mitt i natten och skrek om lakanen var skrynkliga. Hon visste redan som barn att hon ville bli konstnär.

Det är vernissage, sent på kvällen och utanför öser regnet ner i mörkret. Därinne fullt med folk, vin och musik. I en liveperformance i en av muséets salar sitter en kvinna med ett jordigt skelett av en människa i knäet som hon försöker borsta rent. Cleaning The Mirror heter verket från 1995. Från baren därutanför hörs skratt och musik. Jag står länge framför installationen. Kvinnan skrubbar långsamt men ingenting förändras. Smutsen är ingrodd.


Från rummet bredvid kommer en sötaktig kvalmig liklukt. En hög med djurben och en video där hon i vit läkarrock berättar om hur man förvandlade Balkans råttor till vargråttor. Syftet är att få råttorna att döda varandra, något de normalt inte gör. Det var precis det som hände under kriget i forna Jugoslavien i början av 90-talet, då vänner och grannar förvandlades till dödsfiender över en natt. Det är inte mer än 25 år sedan.

Jag reste runt på Balkan precis efter kriget och återvänder ibland för att besöka vänner. Kriget är på många sätt fortfarande närvarande. När jag gick av en buss ute på landsbygden utanför Sarajevo och följde en stig längs ett fält kom en äldre man springande efter mig. Det var förbjuden mark, ängarna, skogen. Hans ägor. Han pekade mot en handgjord blekt skylt som jag missat; Varning för minor.

Än i dag hittas kvarlevor efter krigets över 100 000 offer och årliga massbegravningar. Under massakern i Srebrenica 1995 avrättades fler än 8000 människor under bara några dagar. Trauman och sår som finns kvar och aldrig försvinner.

Men också hat och hämnd. När jag och min serbiska väninna skulle åka hem från en dag på stranden i Dubrovnik i Kroatien förra sommaren, var rutorna på hennes bil krossade och lacken repad. Hon sa att sånt händer ofta och pekade på bilens serbiska registreringsskylt. Hatet som fortfarande lever kvar hos många, medan andra har förlåtit, gått vidare. Även om såren aldrig läks.


Det finns de som hatar till följd av personliga upplevelser, de som växer upp med hatet, får det med sig av sina föräldrar, lär sig hatet från att de är små bebisar. Det finns det som hatar för att livet inte blev som de ville. Sen finns det de som hatar bara för hatandets skull. Eller fanatiker som eldar upp varandra på hatsajter på nätet och rör sig i Facebookgrupper med namn som Utrota de jävlarna. Eller de okända män som gav sig ut på stan förra veckan och brutalt misshandlade en vän till mig. Någon de inte kände. Vad handlar det om? Hur blir man sån?

Jag minns första gången jag fick ta emot ett hatbrev. Jag var sexton år, slutet av 90-talet. På den tiden fanns knappt Internet. Jag hade inget mejlkonto. Jag var engagerad i Ungdom Mot Rasism och hade skrivit en text till en bok som gavs ut av Civildepartementet. Ett vykort med svenska flaggan i min brevlåda.

Någon okänd hade med skakig handstil förklarat vilken vidrig människa jag var som engagerade mig mot rasism och önskade livet ur mig.


Jag såg en dokumentär om en ung man i USA som av misstag kört på och dödat en polisman under en biljakt. Han dömdes till döden. Polismannens anhöriga bevittnar avrättningen. Polismannens fru beskriver i filmen hur den unge mannen såg henne i ögonen när han låg på britsen för att få sin giftinjektion. Först då kunde hon sluta hata. Fransmannen Antoine Leiris skrev ett brev till terroristerna som dödade hans fru i terrordådet på konsertlokalen Bataclan i Paris 2015. Det delades över 200 000 gånger på Facebook. Nu har han gett ut det i bokform med titeln: Mitt hat får ni inte. Trots sorgen vägrar han hata och överföra hatet till sin son.

On Friday night, you stole the life of an exceptional being, the love of my life, the mother of my son, but you will not have my hate. I don’t know who you are and I don’t want to know. You are dead souls. I will not give you the satisfaction of hating nor of fearing you.

You want me to be scared, to see my fellow citizens through suspicious eyes, to sacrifice my freedom for security. You have failed. I will not change.

Antoine Leiris ur "Mitt hat får ni inte"


Allt oftare känner jag uppgivenhet. Journalistvänner som är förtvivlade, hatet har blivit del av deras vardag, hot och trakasserier. Ungdomar berättar om näthatet de dagligen utsätts för. Hatbrotten ökar; mordbränder, rasistiskt våld, trakasserier. Ofta är brottligheten organiserad. Ofta utförd av vita män. Hatpredikanterna har blivit många och på sociala medier sprids deras åsikter som en löpeld.

Det går inte att värja sig. Eskilstuna-Kuriren publicerade ett reportage om Gransking Sverige som är en högerpopulistisk propagandacentral för rashat och främlingsfientlighet, med rubriken: Så styrs den svenska trollfabriken, som sprider hat på nätet mot betalning. Du kan få betalt för att sprida främlingsfientlighet och hat mot politiker, journalister, vanligt folk. Journalisten Mina Dennert tröttnade på näthatet och startade Facebookgruppen "Jag är här" som nu har över 60 000 medlemmar. Mina menar att det skett en normalisering av hatet och att gränserna har flyttats för hur man kan uttrycka sig i det offentliga rummet.

Jag orkar inte läsa om Trump, som genom hat och misstro vill ta tillbaka sitt land och förkasta den idé som hela USA är uppbyggt av, en blandning av människor, idéer, influenser. Media är hans fiende menar han, men inte bara hans utan hela det amerikanska folkets fiende. De är mestadels Fake News som inte rapporterar sanningen.

Men vems sanning? Alternativa fakta. Du kan måla upp din egen verklighet och lögner. Allt är möjligt. Misstron till etablissemanget, till politikerna, till medierna. Behovet av en fiende. De vill oss illa. Samma retorik hade Adolf Hitler. Att inte ha förtroende för de demokratiska institutionerna, för den fria pressen, är grundidén hos högerpopulisterna och fascisterna. Och deras rörelser bara växer. De spelar på osäkerhet och rädsla. Syndabockar.


Jag tror att vi alla bär på mörker inom oss, skuggsidor som vi inte alltid vill kännas vid. Men att hos merparten människor är det det ljusa som överväger. Empati, förmåga att leva sig in i andra, viljan att göra gott och inte skada andra. Författaren Amos Oz har skrivit en bok som heter ”Hur man botar en fanatiker”. Han menar att vi alla bär frön till en fanatiker inom oss. Var vi senare hamnar i livet beror både på oss själva och på vår omgivning. Han berättar hur han själv som barn hatade britter, eftersom han hört och lärt sig hatet från sin omgivning. Men detta betydde inte att hatet för evigt fanns kvar i honom.

Nya influenser, tankar och synsätt påverkade och förändrade hans världsbild, på samma sätt som vi alla påverkas av vår omgivning. Hat föder mer hat och överförs till barnen, sprider sig som ett gift och växer in i oss.

Till slut lika svårt att tvätta bort som den ingrodda smutsen i skelettet i Abramovics installation.

Jag cyklar en kväll ut till Skeppsholmen i Stockholm för att se Marina Abramovics separatutställning, den legendariska performancekonstnären från forna Jugoslavien. Hennes utställning på Museum of Modern Art i New York drog en halv miljon besökare. Marina Abramovic växte upp i Belgrad, Serbien med föräldrar som var nationalhjältar och stod Tito nära.

I Skavlan på SVT berättar hon om en militärisk uppfostran med en mamma som slog henne och ibland kom in och väckte henne mitt i natten och skrek om lakanen var skrynkliga. Hon visste redan som barn att hon ville bli konstnär.

Det är vernissage, sent på kvällen och utanför öser regnet ner i mörkret. Därinne fullt med folk, vin och musik. I en liveperformance i en av muséets salar sitter en kvinna med ett jordigt skelett av en människa i knäet som hon försöker borsta rent. Cleaning The Mirror heter verket från 1995. Från baren därutanför hörs skratt och musik. Jag står länge framför installationen. Kvinnan skrubbar långsamt men ingenting förändras. Smutsen är ingrodd.


Från rummet bredvid kommer en sötaktig kvalmig liklukt. En hög med djurben och en video där hon i vit läkarrock berättar om hur man förvandlade Balkans råttor till vargråttor. Syftet är att få råttorna att döda varandra, något de normalt inte gör. Det var precis det som hände under kriget i forna Jugoslavien i början av 90-talet, då vänner och grannar förvandlades till dödsfiender över en natt. Det är inte mer än 25 år sedan.

Jag reste runt på Balkan precis efter kriget och återvänder ibland för att besöka vänner. Kriget är på många sätt fortfarande närvarande. När jag gick av en buss ute på landsbygden utanför Sarajevo och följde en stig längs ett fält kom en äldre man springande efter mig. Det var förbjuden mark, ängarna, skogen. Hans ägor. Han pekade mot en handgjord blekt skylt som jag missat; Varning för minor.

Än i dag hittas kvarlevor efter krigets över 100 000 offer och årliga massbegravningar. Under massakern i Srebrenica 1995 avrättades fler än 8000 människor under bara några dagar. Trauman och sår som finns kvar och aldrig försvinner.

Men också hat och hämnd. När jag och min serbiska väninna skulle åka hem från en dag på stranden i Dubrovnik i Kroatien förra sommaren, var rutorna på hennes bil krossade och lacken repad. Hon sa att sånt händer ofta och pekade på bilens serbiska registreringsskylt. Hatet som fortfarande lever kvar hos många, medan andra har förlåtit, gått vidare. Även om såren aldrig läks.


Det finns de som hatar till följd av personliga upplevelser, de som växer upp med hatet, får det med sig av sina föräldrar, lär sig hatet från att de är små bebisar. Det finns det som hatar för att livet inte blev som de ville. Sen finns det de som hatar bara för hatandets skull. Eller fanatiker som eldar upp varandra på hatsajter på nätet och rör sig i Facebookgrupper med namn som Utrota de jävlarna. Eller de okända män som gav sig ut på stan förra veckan och brutalt misshandlade en vän till mig. Någon de inte kände. Vad handlar det om? Hur blir man sån?

Jag minns första gången jag fick ta emot ett hatbrev. Jag var sexton år, slutet av 90-talet. På den tiden fanns knappt Internet. Jag hade inget mejlkonto. Jag var engagerad i Ungdom Mot Rasism och hade skrivit en text till en bok som gavs ut av Civildepartementet. Ett vykort med svenska flaggan i min brevlåda.

Någon okänd hade med skakig handstil förklarat vilken vidrig människa jag var som engagerade mig mot rasism och önskade livet ur mig.


Jag såg en dokumentär om en ung man i USA som av misstag kört på och dödat en polisman under en biljakt. Han dömdes till döden. Polismannens anhöriga bevittnar avrättningen. Polismannens fru beskriver i filmen hur den unge mannen såg henne i ögonen när han låg på britsen för att få sin giftinjektion. Först då kunde hon sluta hata. Fransmannen Antoine Leiris skrev ett brev till terroristerna som dödade hans fru i terrordådet på konsertlokalen Bataclan i Paris 2015. Det delades över 200 000 gånger på Facebook. Nu har han gett ut det i bokform med titeln: Mitt hat får ni inte. Trots sorgen vägrar han hata och överföra hatet till sin son.

On Friday night, you stole the life of an exceptional being, the love of my life, the mother of my son, but you will not have my hate. I don’t know who you are and I don’t want to know. You are dead souls. I will not give you the satisfaction of hating nor of fearing you.

You want me to be scared, to see my fellow citizens through suspicious eyes, to sacrifice my freedom for security. You have failed. I will not change.

Antoine Leiris ur "Mitt hat får ni inte"


Allt oftare känner jag uppgivenhet. Journalistvänner som är förtvivlade, hatet har blivit del av deras vardag, hot och trakasserier. Ungdomar berättar om näthatet de dagligen utsätts för. Hatbrotten ökar; mordbränder, rasistiskt våld, trakasserier. Ofta är brottligheten organiserad. Ofta utförd av vita män. Hatpredikanterna har blivit många och på sociala medier sprids deras åsikter som en löpeld.

Det går inte att värja sig. Eskilstuna-Kuriren publicerade ett reportage om Gransking Sverige som är en högerpopulistisk propagandacentral för rashat och främlingsfientlighet, med rubriken: Så styrs den svenska trollfabriken, som sprider hat på nätet mot betalning. Du kan få betalt för att sprida främlingsfientlighet och hat mot politiker, journalister, vanligt folk. Journalisten Mina Dennert tröttnade på näthatet och startade Facebookgruppen "Jag är här" som nu har över 60 000 medlemmar. Mina menar att det skett en normalisering av hatet och att gränserna har flyttats för hur man kan uttrycka sig i det offentliga rummet.

Jag orkar inte läsa om Trump, som genom hat och misstro vill ta tillbaka sitt land och förkasta den idé som hela USA är uppbyggt av, en blandning av människor, idéer, influenser. Media är hans fiende menar han, men inte bara hans utan hela det amerikanska folkets fiende. De är mestadels Fake News som inte rapporterar sanningen.

Men vems sanning? Alternativa fakta. Du kan måla upp din egen verklighet och lögner. Allt är möjligt. Misstron till etablissemanget, till politikerna, till medierna. Behovet av en fiende. De vill oss illa. Samma retorik hade Adolf Hitler. Att inte ha förtroende för de demokratiska institutionerna, för den fria pressen, är grundidén hos högerpopulisterna och fascisterna. Och deras rörelser bara växer. De spelar på osäkerhet och rädsla. Syndabockar.


Jag tror att vi alla bär på mörker inom oss, skuggsidor som vi inte alltid vill kännas vid. Men att hos merparten människor är det det ljusa som överväger. Empati, förmåga att leva sig in i andra, viljan att göra gott och inte skada andra. Författaren Amos Oz har skrivit en bok som heter ”Hur man botar en fanatiker”. Han menar att vi alla bär frön till en fanatiker inom oss. Var vi senare hamnar i livet beror både på oss själva och på vår omgivning. Han berättar hur han själv som barn hatade britter, eftersom han hört och lärt sig hatet från sin omgivning. Men detta betydde inte att hatet för evigt fanns kvar i honom.

Nya influenser, tankar och synsätt påverkade och förändrade hans världsbild, på samma sätt som vi alla påverkas av vår omgivning. Hat föder mer hat och överförs till barnen, sprider sig som ett gift och växer in i oss.

Till slut lika svårt att tvätta bort som den ingrodda smutsen i skelettet i Abramovics installation.

  • Sara Broos