2017-02-25 06:00

2017-02-25 06:00

Dags att göra slut med B – på riktigt

KRÖNIKA

Jag hittade dit eftersom jag bodde i närheten, så det var ganska naturligt.

Där blev jag tilldelad A. Vi sågs någon gång per år. Så här långt i efterhand minns jag inte vad vi sa, eller om vi pratade så mycket överhuvudtaget, men jag tyckte att hen var en sympatisk och lättsam person. Det blev rätt många år ihop, fram tills att hen gick i pension.

Då blev jag tilldelad B. Eftersom jag saknade A så var jag lite skeptisk till en början. Det tog ett tag innan jag vande mig att A numera var ersatt av B. Jag lyckades också vid ett par tillfällen på raken komma försent, och en gång glömde jag bort att vi skulle ses överhuvudtaget, och då blev B till slut lite bister och sade åt mig att skärpa mig. Det gjorde jag...

Under besöken låg jag och tittade upp i taket på en affisch som var full med små tecknade gubbar som deltog i en olympiad av något slag. Gubbarna klantade till det mesta. Det gjorde inte B. Hen tog det lugnt, lyssnade in och gjorde det hen skulle.

Vi pratade lite varje gång vi sågs. Inte överdrivet mycket, men det räckte. Hen var vänlig och jag började gilla B mer och mer, det var nästan som att träffa en gammal bekant.

Jag flyttade över halva stan, men jag valde att hålla fast vid B. Jag hade gärna fortsatt med det, men så småningom insåg jag, mycket motvilligt, att också B var på väg ur mitt liv efter nära 20 år. Men jag fick lite bonustid, för till min stora glädje valde B att vara kvar extra länge.

För några år sedan var det slut på riktigt, då gick också B i pension. Efteråt hade jag allvarliga planer på att höra av mig till hen och säga att hen var saknad, kanske skriva ett litet kort... Det har jag inte gjort.

Efter det har jag på grund av akut uppkomna behov, semester och sjukdom träffat C, D, E och F.

Det är inget fel på någon, men jag kan inte hjälpa att jag faktisk fortfarande saknar B. Men jag inser ju att hen inte kommer tillbaka så nu kanske det är dags att ge en annan tandläkare en chans?

Där blev jag tilldelad A. Vi sågs någon gång per år. Så här långt i efterhand minns jag inte vad vi sa, eller om vi pratade så mycket överhuvudtaget, men jag tyckte att hen var en sympatisk och lättsam person. Det blev rätt många år ihop, fram tills att hen gick i pension.

Då blev jag tilldelad B. Eftersom jag saknade A så var jag lite skeptisk till en början. Det tog ett tag innan jag vande mig att A numera var ersatt av B. Jag lyckades också vid ett par tillfällen på raken komma försent, och en gång glömde jag bort att vi skulle ses överhuvudtaget, och då blev B till slut lite bister och sade åt mig att skärpa mig. Det gjorde jag...

Under besöken låg jag och tittade upp i taket på en affisch som var full med små tecknade gubbar som deltog i en olympiad av något slag. Gubbarna klantade till det mesta. Det gjorde inte B. Hen tog det lugnt, lyssnade in och gjorde det hen skulle.

Vi pratade lite varje gång vi sågs. Inte överdrivet mycket, men det räckte. Hen var vänlig och jag började gilla B mer och mer, det var nästan som att träffa en gammal bekant.

Jag flyttade över halva stan, men jag valde att hålla fast vid B. Jag hade gärna fortsatt med det, men så småningom insåg jag, mycket motvilligt, att också B var på väg ur mitt liv efter nära 20 år. Men jag fick lite bonustid, för till min stora glädje valde B att vara kvar extra länge.

För några år sedan var det slut på riktigt, då gick också B i pension. Efteråt hade jag allvarliga planer på att höra av mig till hen och säga att hen var saknad, kanske skriva ett litet kort... Det har jag inte gjort.

Efter det har jag på grund av akut uppkomna behov, semester och sjukdom träffat C, D, E och F.

Det är inget fel på någon, men jag kan inte hjälpa att jag faktisk fortfarande saknar B. Men jag inser ju att hen inte kommer tillbaka så nu kanske det är dags att ge en annan tandläkare en chans?