2017-02-20 10:29

2017-02-20 10:29

"Mamma Karin var en förebild för mig på flera sätt"

STOCKHOLM: Värmländska Annika Söder är Sveriges första kvinnliga kabinettssekreterare och andrakvinna på UD efter Margot Wallström

Hennes mor Karin var Sveriges första kvinnliga utrikesminister och den första kvinnliga partiledaren. Själv är Annika Söder den första kvinnan som är kabinettssekreterare.
Hon är UD:s näst högsta chef efter Margot Wallström.
– Jag känner otroligt starkt för Värmland. Mamma var från Frykerud och pappa är född i Väse.

Det är en tisdagseftermiddag i februari. Runt Gustav Adolfs torg alldeles intill Strömmen i Stockholm drar det snålt och håller på att mörkna.

I Arvfurstens palats där utrikesdepartementet är beläget sedan 1906 är det som vanligt full aktivitet. Utländska delegationer kommer och går. I sitt stora vackra tjänsterum med antika mattor och ljuskronor tar Annika Söder emot NWT mellan två möten.

– I dag har jag bland annat träffat Serbiens EU-minister. Serbien har möjlighet att bli en ny EU-medlem eftersom man är ett kandidatland till unionen. Vi har också haft en videokonferens med New York eftersom Sverige numera sitter i FN:s säkerhetsråd. Där diskuterade vi veckans ärenden, bland annat utvecklingen i Libyen, Sudan, Elfenbenskusten, Syrien och Ukraina.

– Vi diskuterade även vår samverkan med USA:s nya FN-ambassadör Nikki Haley i Sverige och har dessutom pratat om efterbörden av Europas regeringschefers möte i Malta. Jag var med Stefan Löfven dit och diskussionen handlade bland annat om migration och det avtal om samverkan som Italien har gjort med Libyen för att få fred där, säger Annika Söder.

Van vid högt tempo

Arbetstempot är högt på utrikesdepartementet, men det är Sveriges kabinettssekreterare van vid. Hon har arbetat där med ett uppehåll sedan början av 1980-talet och är i det närmaste född in i maktens korridorer.

Mamma Karin Söder var en välkänd centerpartist som både utsågs till socialminister och utrikesminister och blev slutligen partiledare 1985. Pappa Gunnar Söder var bland annat statssekreterare på industridepartementet och senare generaldirektör för Kommerskollegium.

Var det mycket politiska diskussioner hemma vid köksbordet?

– Ja, de satte en stark prägel på vårt hem. Vi pratade om allt. Miljöfrågor, kärnkraft, social rättvisa. Rättvisefrågorna talades det även mycket om hos mina morföräldrar.

Är du född i Stockholm?

– Ja. Mamma och pappa hade flyttat från Värmland till Täby året innan jag föddes. Mamma var född och uppväxt i Frykerud utanför Kil och min pappa är född i Väse, men hans familj flyttade till Frykerud när pappa var i övre tonåren och där träffade han mamma och båda var aktiva inom centerrörelsen.

Redan i unga år fick du ett samhällsengagemang. Det visade sig bland annat på teaterscenen. Berätta!

– Ja, jag har alltid gillat musik och teater och på Täby gymnasium hade vi en väldigt aktiv teater som satte upp föreställningar.

– 16 år gammal var jag med i Tolvskillingsoperan som vi en sommar reste land och rike runt med och det var fantastiskt roligt.

Hade du själv tänkt dig en teaterbana?

– Nej, jag gillade mer att skriva och började efter gymnasiet på Journalisthögskolan och arbetade sedan först på regionalradion och tv:n i Örebro och var sedan med och startade lokalradion där.

1976 fick du som ung journalist ett ordentligt scoop och det handlade om din mamma.

– Det stämmer. Jag minns inte om det var mormor eller morfar som gav mig en hint om att mamma skulle utses till utrikesminister. Det kunde jag sedan berätta i den landsomfattande krönikan Riksronden som sändes från Örebro.

Var du stolt när hon fick jobbet och dessutom var den första kvinnan på posten?

– Ja, det var ganska speciellt, men jag var mer inne på att det var en nyhet än att det var min mamma. Jag var besjälad av journalistiken.

I början av 1980-talet valde du att byta bana och bli diplomat. Hur kom det sig?

– Parallellt med intresset för journalistik hade jag även ett engagemang för internationella frågor och därför valde jag att söka till UD. Till min stora förvåning kom jag in på deras ettåriga utbildning och därefter skickades jag till vår ambassad i Venezuelas huvudstad Caracas och senare till ambassaden i Havanna där jag bland annat arbetade med konsulära frågor och politisk rapportering.

– Det totalt fyra åren var en väldigt bra skola. Sommaren 1986 kom jag hem och hade då fått min första dotter och snabbt fick vi ett barn till.

I slutet av 1988 efter barnledigheten var Annika Söder tillbaka på UD och arbetade först som statssekreterare för internationellt samarbete först under Jan O Karlsson och senare under Carin Jämtin.

Ganska snabbt fick du känna på den internationella hetluften.

– Verkligen! Jag fick följa med dåvarande utrikesministern Sten Andersson när han försökte hitta lösningar i konflikten mellan Israel och Palestina.

Hur var det att komma in i den krutdurken?

– Det var fascinerande att vara med på ett hörn och se hur diplomati och politik kan komma till användning för att försöka föra en konflikt i rätt riktning. Då hade USA börjat prata med PLO som dittills hade varit en terroriststämplad organisation.

– Det var en övergång från ställningskrig till förhandling. Senare lämnade vi över förhandlandet till Norge och deras utrikesminister Thorvald Stoltenberg och det ledde till slut till Osloavtalet som skrevs under 1993.

Men konflikten är fortfarande inte löst. Vad tänker du om det?

– Det är en väldigt svår fråga som smittar av sig på många andra frågor. Och har man en gång engagerat sig i konflikten kan man aldrig släppa den.

– Vi måste alltid tro på en lösning trots 50 år av ockupation. Israel bygger fler bosättningar, men nu är USA kritiskt mot det. Obama-administrationen släppte igenom en resolutionstext i FN om det och även Trump-administrationen har kritiserat bosättningarna.

Hur ser du på den nya amerikanska presidenten?

– Vi får se hur det blir när det sätter sig. Beslutet att inte ta emot flyktingar och personer från sju länder är väldigt olyckligt. Alla individer måste prövas individuellt. Beslutet kan uppfattas väldigt negativt av de länderna.

– Det är viktigt att vi inte går över i en värld som bara håller på med transaktioner mellan stora ledare utan att vi håller fast vid samverkan. EU är det väldigt viktigt att vi håller ihop. Och vi måste använda FN för att hantera krig och konflikter så vi inte får en värld där stormakterna går över huvudena på oss andra.

Vad har det för betydelse för oss att Sverige nu har en plats i FN:s säkerhetsråd?

– Det är ett tecken på att det finns ett stort förtroende för Sverige. Många är oroliga i en värld som är oförutsägbar. Vår trygghet kommer även av trygghet och säkerhet för andra och vi kommer givetvis att kämpa även för andra länder och för att förhindra krig och konflikter. Mänskliga rättigheter och humanitära hamnar högt på vår agenda liksom kvinnofrågorna.

– Den dagen vi hade blivit invalda i Säkerhetsrådet (28 juni 2016, reds anm) var vi väldigt glada och stolta. Min närmaste kollega och jag hade nyligen båda förlorat våra mammor och hon sade:

”Tänk vad min mamma hade varit stolt med tanke på sitt stöd för globala frågor i FN”. Då grät vi en skvätt tillsammans. Det hade varit stort om mamma hade fått vara med om det.

Vad sade din mamma Karin 2014 när hon fick veta att du skulle utses till Sveriges första kvinnliga kabinettssekreterare?

– Hon hade sagt innan till någon i släkten att hon hoppades att jag skulle få det här jobbet så att det skulle bli någon ordning här (skratt). Det illustrerar att vi har stått varandra nära även om vi har tillhört olika politiska partier.

Ja, du blev inte centerkvinna. Varför?

– Utgångspunkten är nog den samma. Att bry sig om de svaga och engagera sig för lika möjligheter. Både Centerpartiet och Socialdemokraterna är traditionellt folkrörelsepartier, men en del ideal inom det socialdemokratiska partiet ligger mig lite närmare, bland annat offentlig sektors ansvar och på den tiden var inte steget så stort mellan partierna. Det är lite större i dag.

Du har gått lite grann i din mammas fotspår. Hon var både den första kvinnliga utrikesministern och den första kvinnliga partiledaren. Och du är den första kvinnan på posten som kabinettssekreterare trots att posten har funnits sedan 1791.

– Ja, men det sista tror jag är mer av en slump. Vi har haft så många kvinnor på höga poster i bland annat riksdag och regering på senare tid.

Har mamma Karin varit en förebild för dig?

– Ja, på flera sätt. Vi var ganska olika, men båda vill bottna i det privata och jag har precis som hon hade ett starkt engagemang för det som är rätt; mänskliga rättigheter, principer och likabehandling.

Vad tänkte du själv när du fick frågan om jobbet som kabinettssekreterare?

– Jag såg det som en stor utmaning och en stor möjlighet och jag tycker att vi har satt en stark utrikespolitisk agenda med ett starkare engagemang för FN och klimatfrågan där en feministisk utrikespolitik är en viktig del. Vi vill värna om kvinnors rättigheter, representation och resurser.

– Det har varit överraskande lätt att tala med män i makten om de frågorna. Sedan får tiden utvisa om de tar dem på allvar. Det finns en stark rättsmedvetenhet hos många män och jag hoppas att de inser att vi måste utnyttja hela potentialen i samhället.

Du är UD:s andrakvinna efter Margot Wallström. Beskriv er arbetsfördelning.

– Vi talar med varandra flera gånger per dag hur vi ska hantera olika frågor. Hon är UD:s främsta företrädare utåt och reser väldigt mycket, i dag är hon exempelvis i Bryssel medan jag sköter verksamheten här. Samtidigt reser jag ofta med statsministern till olika möten. Det gör inte hon.

– En annan skillnad är att Margot sitter i regeringen och där ingår inte jag. Margot är en väldigt bra chef och vi har väldigt duktigt folk runt omkring oss. Totalt är vi över 2 000 anställda på UD om man räknar in alla lokalanställda på våra 100 ambassader runt om i världen.

Hur artar sig denna värmländska dominans på utrikesdepartementet?

– Jag tycker det verkar som om personalen är nöjda (skratt). Det är faktiskt så att även chefen för utrikesrådet för politiska frågor är värmländska. Hon heter Anna Karin Eneström och är bördig från Värmskog. Det är första gången som det är tre kvinnor i toppen av utrikespolitiken i Sverige och det är lite lustigt att alla tre har kopplingar till Värmland!

Hur ofta besöker du Värmland?

– När jag var barn tillbringade jag mina lov hos mina mor- och farföräldrar. Nu blir det en del besök hos mina kusiner i Karlstad och Ekshärad. Jag känner väldigt stark för Värmland och känner mig som värmlänning även om jag inte kan prata dialekten.

– Ett väldigt trevligt Värmlandsminne är från 2012 när mina föräldrar firade 60-årig bröllopsdag. Då hyrde jag och mina två bröder med familjer en buss och tog med dem till platser som hade betytt mycket för dem; Väse, Frykerud, Kil där de bodde när de hade gift sig och Forshaga och vi bodde bland annat på Länsmansgården. Det var en fantastisk resa.

2006 blev du utan jobb när den borgerliga regeringen tog över makten. Då blev du istället undergeneraldirektör för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO i Rom. Hur var den tiden?

– Det var intressanta 4,5 år. Då insåg jag att svensk byråkrati är mycket plattare än den utländska som är rätt hierarkisk. Det var väldigt roligt att jobba med folk från andra kulturer. Man lär sig väldigt mycket av det. Jag hade mycket kontakter med andra FN-organisationer, enskilda organisationer och näringslivet och samtidigt var min man Anders Bjurner Sveriges ambassadör i Italien.

Efter hemkomsten sökte och fick du jobbet som chef för Dag Hammarskjölds minnesfond i Uppsala. Hur ser du på det arbete som pågår med att utröna vad som hände i samband med hans död 1961 i nuvarande Zambia?

– Jag hoppas förstås att man hittar en förklaring till flygolyckan. Jag tror många känner att när världens högsta ämbetsman dör på sin post så får det inte lämnas därhän. Hammarskjöld anses ju ha varit den bästa FN-ledaren och jag och Margot bestämde oss för att driva på i frågan, något som inte den förra regeringen hade gjort.

– Vi har fått ett väldigt brett stöd från nästan alla EU-länder samt från en del andra länder i världen för att få fram sanningen. Det jobbas i FN-systemet med frågan, men en del länder är inte så pigga på att lämna ut dokument. Det gäller framför allt en del europeiska länder och kanske även Sydafrika.

Det pågår en upprustning i Ryssland. Hur jobbar ni för att möta den?

– Vi har ökat försvarsförmågan och det pågår ett intensivt samarbete när det gäller utveckling och försvarspolitik med många länder. En EU-grupp för civilt och militärt arbete har bildats samtidigt som vi hela tiden arbetar för avspänning därför att vi på sikt måste hitta tillbaka till en situation där man kan samverka mellan alla våra grannar, inklusive Ryssland.

– Sedan är vi bekymrade över den inrikespolitiska situationen där och de brott mot folkrätten som vi ser i Ukraina.

Vad är det som driver dig att fortsätta arbetet för Sverige och världen?

– Har man tagit på sig en uppgift så ska man göra så gott man kan. Det är viktigt att försöka att göra någon skillnad och vara i ett arbetslag. När världen är så svår som den är nu är det viktigt att göra allt försöka trygga framtiden i gemenskap med andra länder.

Hur orkar du med det hårda tempot i ditt arbete med mängder av möten och många resor?

– Jag har väldigt många duktiga medarbetare i kring mig och har lätt för att koppla av på fritiden. Samtidigt är det här ett väldigt stimulerande arbete med många kontakter med människor från andra länder.

Vad gör du när du är ledig?

– Då åker jag gärna skidor och seglar och går på Friskis och svettis. Jag läser gärna en god bok och försöker att gå så mycket som möjligt. Det gäller även i tjänsten för att få motion säger Annika Söder och reser sig upp för att hasta till nästa möte.

Det är en tisdagseftermiddag i februari. Runt Gustav Adolfs torg alldeles intill Strömmen i Stockholm drar det snålt och håller på att mörkna.

I Arvfurstens palats där utrikesdepartementet är beläget sedan 1906 är det som vanligt full aktivitet. Utländska delegationer kommer och går. I sitt stora vackra tjänsterum med antika mattor och ljuskronor tar Annika Söder emot NWT mellan två möten.

– I dag har jag bland annat träffat Serbiens EU-minister. Serbien har möjlighet att bli en ny EU-medlem eftersom man är ett kandidatland till unionen. Vi har också haft en videokonferens med New York eftersom Sverige numera sitter i FN:s säkerhetsråd. Där diskuterade vi veckans ärenden, bland annat utvecklingen i Libyen, Sudan, Elfenbenskusten, Syrien och Ukraina.

– Vi diskuterade även vår samverkan med USA:s nya FN-ambassadör Nikki Haley i Sverige och har dessutom pratat om efterbörden av Europas regeringschefers möte i Malta. Jag var med Stefan Löfven dit och diskussionen handlade bland annat om migration och det avtal om samverkan som Italien har gjort med Libyen för att få fred där, säger Annika Söder.

Van vid högt tempo

Arbetstempot är högt på utrikesdepartementet, men det är Sveriges kabinettssekreterare van vid. Hon har arbetat där med ett uppehåll sedan början av 1980-talet och är i det närmaste född in i maktens korridorer.

Mamma Karin Söder var en välkänd centerpartist som både utsågs till socialminister och utrikesminister och blev slutligen partiledare 1985. Pappa Gunnar Söder var bland annat statssekreterare på industridepartementet och senare generaldirektör för Kommerskollegium.

Var det mycket politiska diskussioner hemma vid köksbordet?

– Ja, de satte en stark prägel på vårt hem. Vi pratade om allt. Miljöfrågor, kärnkraft, social rättvisa. Rättvisefrågorna talades det även mycket om hos mina morföräldrar.

Är du född i Stockholm?

– Ja. Mamma och pappa hade flyttat från Värmland till Täby året innan jag föddes. Mamma var född och uppväxt i Frykerud utanför Kil och min pappa är född i Väse, men hans familj flyttade till Frykerud när pappa var i övre tonåren och där träffade han mamma och båda var aktiva inom centerrörelsen.

Redan i unga år fick du ett samhällsengagemang. Det visade sig bland annat på teaterscenen. Berätta!

– Ja, jag har alltid gillat musik och teater och på Täby gymnasium hade vi en väldigt aktiv teater som satte upp föreställningar.

– 16 år gammal var jag med i Tolvskillingsoperan som vi en sommar reste land och rike runt med och det var fantastiskt roligt.

Hade du själv tänkt dig en teaterbana?

– Nej, jag gillade mer att skriva och började efter gymnasiet på Journalisthögskolan och arbetade sedan först på regionalradion och tv:n i Örebro och var sedan med och startade lokalradion där.

1976 fick du som ung journalist ett ordentligt scoop och det handlade om din mamma.

– Det stämmer. Jag minns inte om det var mormor eller morfar som gav mig en hint om att mamma skulle utses till utrikesminister. Det kunde jag sedan berätta i den landsomfattande krönikan Riksronden som sändes från Örebro.

Var du stolt när hon fick jobbet och dessutom var den första kvinnan på posten?

– Ja, det var ganska speciellt, men jag var mer inne på att det var en nyhet än att det var min mamma. Jag var besjälad av journalistiken.

I början av 1980-talet valde du att byta bana och bli diplomat. Hur kom det sig?

– Parallellt med intresset för journalistik hade jag även ett engagemang för internationella frågor och därför valde jag att söka till UD. Till min stora förvåning kom jag in på deras ettåriga utbildning och därefter skickades jag till vår ambassad i Venezuelas huvudstad Caracas och senare till ambassaden i Havanna där jag bland annat arbetade med konsulära frågor och politisk rapportering.

– Det totalt fyra åren var en väldigt bra skola. Sommaren 1986 kom jag hem och hade då fått min första dotter och snabbt fick vi ett barn till.

I slutet av 1988 efter barnledigheten var Annika Söder tillbaka på UD och arbetade först som statssekreterare för internationellt samarbete först under Jan O Karlsson och senare under Carin Jämtin.

Ganska snabbt fick du känna på den internationella hetluften.

– Verkligen! Jag fick följa med dåvarande utrikesministern Sten Andersson när han försökte hitta lösningar i konflikten mellan Israel och Palestina.

Hur var det att komma in i den krutdurken?

– Det var fascinerande att vara med på ett hörn och se hur diplomati och politik kan komma till användning för att försöka föra en konflikt i rätt riktning. Då hade USA börjat prata med PLO som dittills hade varit en terroriststämplad organisation.

– Det var en övergång från ställningskrig till förhandling. Senare lämnade vi över förhandlandet till Norge och deras utrikesminister Thorvald Stoltenberg och det ledde till slut till Osloavtalet som skrevs under 1993.

Men konflikten är fortfarande inte löst. Vad tänker du om det?

– Det är en väldigt svår fråga som smittar av sig på många andra frågor. Och har man en gång engagerat sig i konflikten kan man aldrig släppa den.

– Vi måste alltid tro på en lösning trots 50 år av ockupation. Israel bygger fler bosättningar, men nu är USA kritiskt mot det. Obama-administrationen släppte igenom en resolutionstext i FN om det och även Trump-administrationen har kritiserat bosättningarna.

Hur ser du på den nya amerikanska presidenten?

– Vi får se hur det blir när det sätter sig. Beslutet att inte ta emot flyktingar och personer från sju länder är väldigt olyckligt. Alla individer måste prövas individuellt. Beslutet kan uppfattas väldigt negativt av de länderna.

– Det är viktigt att vi inte går över i en värld som bara håller på med transaktioner mellan stora ledare utan att vi håller fast vid samverkan. EU är det väldigt viktigt att vi håller ihop. Och vi måste använda FN för att hantera krig och konflikter så vi inte får en värld där stormakterna går över huvudena på oss andra.

Vad har det för betydelse för oss att Sverige nu har en plats i FN:s säkerhetsråd?

– Det är ett tecken på att det finns ett stort förtroende för Sverige. Många är oroliga i en värld som är oförutsägbar. Vår trygghet kommer även av trygghet och säkerhet för andra och vi kommer givetvis att kämpa även för andra länder och för att förhindra krig och konflikter. Mänskliga rättigheter och humanitära hamnar högt på vår agenda liksom kvinnofrågorna.

– Den dagen vi hade blivit invalda i Säkerhetsrådet (28 juni 2016, reds anm) var vi väldigt glada och stolta. Min närmaste kollega och jag hade nyligen båda förlorat våra mammor och hon sade:

”Tänk vad min mamma hade varit stolt med tanke på sitt stöd för globala frågor i FN”. Då grät vi en skvätt tillsammans. Det hade varit stort om mamma hade fått vara med om det.

Vad sade din mamma Karin 2014 när hon fick veta att du skulle utses till Sveriges första kvinnliga kabinettssekreterare?

– Hon hade sagt innan till någon i släkten att hon hoppades att jag skulle få det här jobbet så att det skulle bli någon ordning här (skratt). Det illustrerar att vi har stått varandra nära även om vi har tillhört olika politiska partier.

Ja, du blev inte centerkvinna. Varför?

– Utgångspunkten är nog den samma. Att bry sig om de svaga och engagera sig för lika möjligheter. Både Centerpartiet och Socialdemokraterna är traditionellt folkrörelsepartier, men en del ideal inom det socialdemokratiska partiet ligger mig lite närmare, bland annat offentlig sektors ansvar och på den tiden var inte steget så stort mellan partierna. Det är lite större i dag.

Du har gått lite grann i din mammas fotspår. Hon var både den första kvinnliga utrikesministern och den första kvinnliga partiledaren. Och du är den första kvinnan på posten som kabinettssekreterare trots att posten har funnits sedan 1791.

– Ja, men det sista tror jag är mer av en slump. Vi har haft så många kvinnor på höga poster i bland annat riksdag och regering på senare tid.

Har mamma Karin varit en förebild för dig?

– Ja, på flera sätt. Vi var ganska olika, men båda vill bottna i det privata och jag har precis som hon hade ett starkt engagemang för det som är rätt; mänskliga rättigheter, principer och likabehandling.

Vad tänkte du själv när du fick frågan om jobbet som kabinettssekreterare?

– Jag såg det som en stor utmaning och en stor möjlighet och jag tycker att vi har satt en stark utrikespolitisk agenda med ett starkare engagemang för FN och klimatfrågan där en feministisk utrikespolitik är en viktig del. Vi vill värna om kvinnors rättigheter, representation och resurser.

– Det har varit överraskande lätt att tala med män i makten om de frågorna. Sedan får tiden utvisa om de tar dem på allvar. Det finns en stark rättsmedvetenhet hos många män och jag hoppas att de inser att vi måste utnyttja hela potentialen i samhället.

Du är UD:s andrakvinna efter Margot Wallström. Beskriv er arbetsfördelning.

– Vi talar med varandra flera gånger per dag hur vi ska hantera olika frågor. Hon är UD:s främsta företrädare utåt och reser väldigt mycket, i dag är hon exempelvis i Bryssel medan jag sköter verksamheten här. Samtidigt reser jag ofta med statsministern till olika möten. Det gör inte hon.

– En annan skillnad är att Margot sitter i regeringen och där ingår inte jag. Margot är en väldigt bra chef och vi har väldigt duktigt folk runt omkring oss. Totalt är vi över 2 000 anställda på UD om man räknar in alla lokalanställda på våra 100 ambassader runt om i världen.

Hur artar sig denna värmländska dominans på utrikesdepartementet?

– Jag tycker det verkar som om personalen är nöjda (skratt). Det är faktiskt så att även chefen för utrikesrådet för politiska frågor är värmländska. Hon heter Anna Karin Eneström och är bördig från Värmskog. Det är första gången som det är tre kvinnor i toppen av utrikespolitiken i Sverige och det är lite lustigt att alla tre har kopplingar till Värmland!

Hur ofta besöker du Värmland?

– När jag var barn tillbringade jag mina lov hos mina mor- och farföräldrar. Nu blir det en del besök hos mina kusiner i Karlstad och Ekshärad. Jag känner väldigt stark för Värmland och känner mig som värmlänning även om jag inte kan prata dialekten.

– Ett väldigt trevligt Värmlandsminne är från 2012 när mina föräldrar firade 60-årig bröllopsdag. Då hyrde jag och mina två bröder med familjer en buss och tog med dem till platser som hade betytt mycket för dem; Väse, Frykerud, Kil där de bodde när de hade gift sig och Forshaga och vi bodde bland annat på Länsmansgården. Det var en fantastisk resa.

2006 blev du utan jobb när den borgerliga regeringen tog över makten. Då blev du istället undergeneraldirektör för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO i Rom. Hur var den tiden?

– Det var intressanta 4,5 år. Då insåg jag att svensk byråkrati är mycket plattare än den utländska som är rätt hierarkisk. Det var väldigt roligt att jobba med folk från andra kulturer. Man lär sig väldigt mycket av det. Jag hade mycket kontakter med andra FN-organisationer, enskilda organisationer och näringslivet och samtidigt var min man Anders Bjurner Sveriges ambassadör i Italien.

Efter hemkomsten sökte och fick du jobbet som chef för Dag Hammarskjölds minnesfond i Uppsala. Hur ser du på det arbete som pågår med att utröna vad som hände i samband med hans död 1961 i nuvarande Zambia?

– Jag hoppas förstås att man hittar en förklaring till flygolyckan. Jag tror många känner att när världens högsta ämbetsman dör på sin post så får det inte lämnas därhän. Hammarskjöld anses ju ha varit den bästa FN-ledaren och jag och Margot bestämde oss för att driva på i frågan, något som inte den förra regeringen hade gjort.

– Vi har fått ett väldigt brett stöd från nästan alla EU-länder samt från en del andra länder i världen för att få fram sanningen. Det jobbas i FN-systemet med frågan, men en del länder är inte så pigga på att lämna ut dokument. Det gäller framför allt en del europeiska länder och kanske även Sydafrika.

Det pågår en upprustning i Ryssland. Hur jobbar ni för att möta den?

– Vi har ökat försvarsförmågan och det pågår ett intensivt samarbete när det gäller utveckling och försvarspolitik med många länder. En EU-grupp för civilt och militärt arbete har bildats samtidigt som vi hela tiden arbetar för avspänning därför att vi på sikt måste hitta tillbaka till en situation där man kan samverka mellan alla våra grannar, inklusive Ryssland.

– Sedan är vi bekymrade över den inrikespolitiska situationen där och de brott mot folkrätten som vi ser i Ukraina.

Vad är det som driver dig att fortsätta arbetet för Sverige och världen?

– Har man tagit på sig en uppgift så ska man göra så gott man kan. Det är viktigt att försöka att göra någon skillnad och vara i ett arbetslag. När världen är så svår som den är nu är det viktigt att göra allt försöka trygga framtiden i gemenskap med andra länder.

Hur orkar du med det hårda tempot i ditt arbete med mängder av möten och många resor?

– Jag har väldigt många duktiga medarbetare i kring mig och har lätt för att koppla av på fritiden. Samtidigt är det här ett väldigt stimulerande arbete med många kontakter med människor från andra länder.

Vad gör du när du är ledig?

– Då åker jag gärna skidor och seglar och går på Friskis och svettis. Jag läser gärna en god bok och försöker att gå så mycket som möjligt. Det gäller även i tjänsten för att få motion säger Annika Söder och reser sig upp för att hasta till nästa möte.

Över 30 år inom UD

Namn: Annika Söder

Ålder: 61 år

Familj: Maken Anders Bjurner, före detta ambassadör. Hennes egna barn Klara, studerande i global utveckling i Lund (tidigare anställd på UD) och Moa, dramaturg vid Ung scen öst i Linköping. Två bonusbarn.

Bor: Stockholm

Yrke: Kabinettssekreterare, det vill säga statssekreterare vid UD.

Karriären i korthet: Journalist på Sveriges radio och tv 1976-82. Kom till UD 1982 och har bland annat arbetat med FN- och EU-frågor, säkerhetspolitik och utvecklingsfrågor i olika chefspositioner. Har varit rådgivare i utrikespolitiska frågor till stats- och utrikesministrar.

Var 1996-2000 chef för UD:s press- och informationsavdelning. Var statssekreterare för utvecklingssamarbete och humanitära frågor 2002-2006. Blev 2007 undergeneraldirektör vid FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO i Rom. Var vd för Dag Hammarskjölds minnesfond i Uppsala 2012 till september 2014. Utsågs den 4 oktober 2014 till kabinettssekreterare.

Intressen: Teater, böcker, skidåkning, segling.