2017-01-21 06:00

2017-02-07 07:57

Norrmännen håller på att bli världens värmlänningar

ANRELL

Det är något allvarligt som håller på att hända med Norge-bilden i vårt lilla land.
Tidigare skrattade man ju bara lite nedlåtande åt dem, ungefär som man skrattar åt en onkel som säger något tokroligt eller åt en fullständigt oduglig bowlare som prickar två strikes på rad.

Eller, för att citera Ronnie Sandahls film Svenskjävel:

Svenskar gillar Norge. Vi ser ju er som nån sorts utvecklingsstörd kusin som vunnit på lotto.

Men nu händer något.

Nu är plötsligt Norge normen.

Nu är det Norge vi försöker... vara som?

Jag insåg det när jag hörde berättelsen om en skolfest i centrala Värmland – en fest som önskar vara anonym – där det inte förekom en enda flirt där inte någon närmade sig en eventuell partner utan att säga mjau.

Det där är fullständigt obegripligt för många, men totalt självklart för alla oss som sett Skam, säsong tre.

Där finns en klassisk scen, full av mänsklig värme, kärlek, innerlighet, ömhet, sensualism, tonårens utsatthet – och godhet – och en tjej och kille som hittar varandra. Sedan säger de:

– Jag har aldrig pulet med nån, jag skulle så gärna vilja pule med dej.

– Du får gärne pule med mej.

I den svenska textremsan blir det betydligt brutalare och råare. Men på norska låter det som den ömma, omslutande scen det är.

Jag skulle gärna gå in till min lilla fru sen 27 000 år och säga mjau men tyvärr har hon bara kommit till slutet på säsong två än och är därför fullständigt uppslukad av scenerna mellan Vilde och Noora, så hon skulle väl tro att jag är galen, så det får anstå lite. Väldigt lite.


Länge tänkte jag att norrmännen var ett obegripligt folk.

Skidåkare, margarinförsäljare och svinrika gräshoppor som överbefolkade alla OS jag var på och skrek och gapade och var så där nyrikt ryskt odrägliga. Det var mitt 00-tal.

Mina högt uppsatta vänner i norsk ekonomi brukade säga att utan oljan skulle Norge vara ett u-land. Jag trodde dem, trots att de köpte både min dåvarande arbetsgivare i huvudstaden och mina grannars tomter i Arvika.

Man kunde le åt dem, lite medlidsamt.

Lotto...hö hö.

Men nu; nu lägger sig den norska kulturimperialismen som en våt yllefilt över vårt land och vår värld.

Främst genom tv-serier men också genom musik.

Och så Skam – denna tv-serie som sätter fler agendor än all svensk tv-produktion tillsammans. Ett tag under tittandet märkte jag till och med hur jag började tänka på norska. Det var otäckt.

Sedan frågade jag kvinnor i min omgivning om vem de var i Skam och de svarade alla samstämmigt och enskilt att de var Noora. Trots att jag antydde att rätt svar var Vilde.

Eller muslimen Sana.


Sedan var det säsong tre med den fullständigt briljanta skildringen av ett ungt homosexuellt uppvaknande. Så fint skildrat och bara en dramaturgisk galning med ett fullständigt nynorskt självförtroende skulle komma på tanken att ens försöka skildra manlig homosexualitet i en tv-serie om gymnasister.

Okej, tjejer... okej, Fucking Åmål – men bögar; hallå! Med kyssar!

Men Julie Andem försökte och hon lyckades och scenerna mellan Even och Isak är sanslöst bra. Och fyndet med Henrik Holm som Even finns en självlysande skådis med världens mest omslutande och förtärande leende som lyfter den här serien – på samma sätt som Josefine Frida Pettersen som Noora lyfte säsong två.

Henrik Holm har den mest förtärande utstrålning jag sett på film sen James Dean i Ung rebell. Faktiskt.

Jag frågar mina 11-åriga väninnor också om vem de är i Skam och jag försöker även där med Vilde, men de viftar bort det hånfullt och säger att de är Noora,

– Nåja, svarar jag.


Nu är säsong tre slut och jag är ettusen år gammal och har sett allt ända sen Andy Pandy och Bullen och Et dukkehjem och det enda jag tänker på är hur jag ska orka vänta på säsong fyra av Skam.

Så kan det gå.

All stor konst skapas där pengarna finns. Det är artisteriets paradox, ända sedan konstens Italien, Holland och Frankrike – och operans Italien och popens England och USA.

Nu finns pengarna i Norge och om vi inte aktar oss kommer vi alla att bli norrmän snart. I alla fall mentalt.

Det stora med Skam och dess framgång är ju dessutom något så märkligt som att nästan alla är goda. Ingen schablonelaking, inget svin man kan förhålla sig mot.

Det är stort i sig.

Mina österländska vänner säger dessutom att det här gör att Norgebilden håller på att förändras på samma sätt som den gjort när det gäller värmlänningar; på värmländska kan man inte säga elaka saker i tv. Allt dras genom ett Lars Lerin-filter och låter som en mjuk smekning av medkänsla.

Med norska är det på väg att bli likadant.

Norrmännen håller på att bli världens värmlänningar.

Mjau.

Eller, för att citera Ronnie Sandahls film Svenskjävel:

Svenskar gillar Norge. Vi ser ju er som nån sorts utvecklingsstörd kusin som vunnit på lotto.

Men nu händer något.

Nu är plötsligt Norge normen.

Nu är det Norge vi försöker... vara som?

Jag insåg det när jag hörde berättelsen om en skolfest i centrala Värmland – en fest som önskar vara anonym – där det inte förekom en enda flirt där inte någon närmade sig en eventuell partner utan att säga mjau.

Det där är fullständigt obegripligt för många, men totalt självklart för alla oss som sett Skam, säsong tre.

Där finns en klassisk scen, full av mänsklig värme, kärlek, innerlighet, ömhet, sensualism, tonårens utsatthet – och godhet – och en tjej och kille som hittar varandra. Sedan säger de:

– Jag har aldrig pulet med nån, jag skulle så gärna vilja pule med dej.

– Du får gärne pule med mej.

I den svenska textremsan blir det betydligt brutalare och råare. Men på norska låter det som den ömma, omslutande scen det är.

Jag skulle gärna gå in till min lilla fru sen 27 000 år och säga mjau men tyvärr har hon bara kommit till slutet på säsong två än och är därför fullständigt uppslukad av scenerna mellan Vilde och Noora, så hon skulle väl tro att jag är galen, så det får anstå lite. Väldigt lite.


Länge tänkte jag att norrmännen var ett obegripligt folk.

Skidåkare, margarinförsäljare och svinrika gräshoppor som överbefolkade alla OS jag var på och skrek och gapade och var så där nyrikt ryskt odrägliga. Det var mitt 00-tal.

Mina högt uppsatta vänner i norsk ekonomi brukade säga att utan oljan skulle Norge vara ett u-land. Jag trodde dem, trots att de köpte både min dåvarande arbetsgivare i huvudstaden och mina grannars tomter i Arvika.

Man kunde le åt dem, lite medlidsamt.

Lotto...hö hö.

Men nu; nu lägger sig den norska kulturimperialismen som en våt yllefilt över vårt land och vår värld.

Främst genom tv-serier men också genom musik.

Och så Skam – denna tv-serie som sätter fler agendor än all svensk tv-produktion tillsammans. Ett tag under tittandet märkte jag till och med hur jag började tänka på norska. Det var otäckt.

Sedan frågade jag kvinnor i min omgivning om vem de var i Skam och de svarade alla samstämmigt och enskilt att de var Noora. Trots att jag antydde att rätt svar var Vilde.

Eller muslimen Sana.


Sedan var det säsong tre med den fullständigt briljanta skildringen av ett ungt homosexuellt uppvaknande. Så fint skildrat och bara en dramaturgisk galning med ett fullständigt nynorskt självförtroende skulle komma på tanken att ens försöka skildra manlig homosexualitet i en tv-serie om gymnasister.

Okej, tjejer... okej, Fucking Åmål – men bögar; hallå! Med kyssar!

Men Julie Andem försökte och hon lyckades och scenerna mellan Even och Isak är sanslöst bra. Och fyndet med Henrik Holm som Even finns en självlysande skådis med världens mest omslutande och förtärande leende som lyfter den här serien – på samma sätt som Josefine Frida Pettersen som Noora lyfte säsong två.

Henrik Holm har den mest förtärande utstrålning jag sett på film sen James Dean i Ung rebell. Faktiskt.

Jag frågar mina 11-åriga väninnor också om vem de är i Skam och jag försöker även där med Vilde, men de viftar bort det hånfullt och säger att de är Noora,

– Nåja, svarar jag.


Nu är säsong tre slut och jag är ettusen år gammal och har sett allt ända sen Andy Pandy och Bullen och Et dukkehjem och det enda jag tänker på är hur jag ska orka vänta på säsong fyra av Skam.

Så kan det gå.

All stor konst skapas där pengarna finns. Det är artisteriets paradox, ända sedan konstens Italien, Holland och Frankrike – och operans Italien och popens England och USA.

Nu finns pengarna i Norge och om vi inte aktar oss kommer vi alla att bli norrmän snart. I alla fall mentalt.

Det stora med Skam och dess framgång är ju dessutom något så märkligt som att nästan alla är goda. Ingen schablonelaking, inget svin man kan förhålla sig mot.

Det är stort i sig.

Mina österländska vänner säger dessutom att det här gör att Norgebilden håller på att förändras på samma sätt som den gjort när det gäller värmlänningar; på värmländska kan man inte säga elaka saker i tv. Allt dras genom ett Lars Lerin-filter och låter som en mjuk smekning av medkänsla.

Med norska är det på väg att bli likadant.

Norrmännen håller på att bli världens värmlänningar.

Mjau.

VECKANS TV

Vänligen Lars Lerin gjorde ju stor comeback med ett underbart avsnitt med Thorsten Flinck. Ge dem en egen tv-serie ihop.