2016-11-19 06:00

2016-11-19 06:00

Jag tänker fortsätta vara vanlig och vacker, så det så

KRÖNIKA: VILDHJÄRTA

Det stora missnöjets lejon har rutit över världen och jag har gjort i byxorna av chock. Rädslan som reflexmässigt hukar inför vissa mäns frustration och ilska är oundviklig. Den som mammor och mormödrar världen över så väl känner till. Den vi alla arbetat så hårt för att slippa. Det där som alltid tar våldets form.

Domherrarna pickar på vid fågelbordet och solen skiner. Dagen är vanlig och vacker som om inget hade hänt. Det är den nionde november och jag är bedrövad och kränkt i ett slags personligt nederlag.

Sinnebilden av en mobbare har fått den fria världens röst. Den storskrävlande chauvinismen har visat var skåpet ska stå. Mitt arbete med att tälja skogarnas sista önskningar med mina pinnar känns meningslöst, fåfängt och banalt.


Vetskapen om att USA och Sverige inte är samma land ger ingen tröst. Det spelar mindre roll om presidenten har makt att genomföra sina vansinneslöften eller ej, om media gett en snedvriden bild av kampanjen eller om allt bara varit populistsvammel. Allt han representerar och symboliserar är så vulgärt och primitivt att jag får feber.

I min värld är det förlegat och fult att kalla sin politiska motståndare för vidrig eller sin dotter för sexig. Katterna ligger bredvid mig på soffan och spinner tryggt i en, för mig, nu så otrygg värld.

Någon som tycker att jag borde hålla käften och inte vara så känslig vill stänga gränser och öppna kolgruvor. Någon som kallar kvinnor för feta grisar, slafsor och avskyvärda djur vill få leka med de andra Grabbarna Grus i diverse oheliga allianser och skjuta precis vad och vem dom vill, när dom vill, så det så.


Att en dålig förlorare har tillgång till kärnvapenkoderna skrämmer inte mig. Det är denna ruskiga blandning av sexism, rasism, protektionism, klimatförnekelse och nationalism som jag anser vara själva massförstörelsevapnet.

Jag är rädd nu på ett nytt och stort sätt. Men, jag tänker göra som dagen därute. Fortsätta att vara vanlig och vacker och picka på för anständighetens och min brorsdotters skull.

Ingen dröm eller utmaning är för stor, säger den nye presidenten. Nåväl, min dröm handlar fortfarande om fred, rättvisa och jämlikhet som sträcker sig över kön, nationaliteter och arter. Jag kan inte acceptera eller erkänna andan i den nya världsordningens urgamla patriarkala ideal, trots rädslan. Över mitt greppvänliga skrev!

 

 

Det stora missnöjets lejon har rutit över världen och jag har gjort i byxorna av chock. Rädslan som reflexmässigt hukar inför vissa mäns frustration och ilska är oundviklig. Den som mammor och mormödrar världen över så väl känner till. Den vi alla arbetat så hårt för att slippa. Det där som alltid tar våldets form.

Domherrarna pickar på vid fågelbordet och solen skiner. Dagen är vanlig och vacker som om inget hade hänt. Det är den nionde november och jag är bedrövad och kränkt i ett slags personligt nederlag.

Sinnebilden av en mobbare har fått den fria världens röst. Den storskrävlande chauvinismen har visat var skåpet ska stå. Mitt arbete med att tälja skogarnas sista önskningar med mina pinnar känns meningslöst, fåfängt och banalt.


Vetskapen om att USA och Sverige inte är samma land ger ingen tröst. Det spelar mindre roll om presidenten har makt att genomföra sina vansinneslöften eller ej, om media gett en snedvriden bild av kampanjen eller om allt bara varit populistsvammel. Allt han representerar och symboliserar är så vulgärt och primitivt att jag får feber.

I min värld är det förlegat och fult att kalla sin politiska motståndare för vidrig eller sin dotter för sexig. Katterna ligger bredvid mig på soffan och spinner tryggt i en, för mig, nu så otrygg värld.

Någon som tycker att jag borde hålla käften och inte vara så känslig vill stänga gränser och öppna kolgruvor. Någon som kallar kvinnor för feta grisar, slafsor och avskyvärda djur vill få leka med de andra Grabbarna Grus i diverse oheliga allianser och skjuta precis vad och vem dom vill, när dom vill, så det så.


Att en dålig förlorare har tillgång till kärnvapenkoderna skrämmer inte mig. Det är denna ruskiga blandning av sexism, rasism, protektionism, klimatförnekelse och nationalism som jag anser vara själva massförstörelsevapnet.

Jag är rädd nu på ett nytt och stort sätt. Men, jag tänker göra som dagen därute. Fortsätta att vara vanlig och vacker och picka på för anständighetens och min brorsdotters skull.

Ingen dröm eller utmaning är för stor, säger den nye presidenten. Nåväl, min dröm handlar fortfarande om fred, rättvisa och jämlikhet som sträcker sig över kön, nationaliteter och arter. Jag kan inte acceptera eller erkänna andan i den nya världsordningens urgamla patriarkala ideal, trots rädslan. Över mitt greppvänliga skrev!

 

 

  • Maria Westerberg