2016-10-22 06:00

2016-10-22 06:00

Det är tystnadstid

VILDHJÄRTA

Solen har tröttnat. Hon har gjort sitt för i år. Stuckit iväg med sin kompis värmen för att vara grann på fjärran stränder.

Gumman Grå har slängt sin våta, mörka yllefilt över landet. Nu härskar den kyliga blötskan.

Det ryker ur skogens kök. Mognaden hänger tung i träden. Det doftar multnande mat. Luften är sträng och grävlingsfrän. Frosten har bitit ihjäl allt som inte hann skördas och nu kommer tröttheten med all ro jag varit utan. Min måttlöshet kan äntligen andas ut.

Nattens svarta djur har rullat ihop sig runt huset och det glittrar av stjärnor i dess päls. Jag sitter på trappan med katten Mumrik bredvid och tittar på gökgranens mörka siluett med två toppar. Det är mörkt nu och de yttre formerna som mina ögon uppfattar är av underordnad betydelse.


Det är mina örons tid. Jag skulle säga att det är alldeles tyst. Jag behöver ingen klocka för att förstå att jag har tid. Mumrik spinner. Jag sveper mig i svärtans vingar och vräker mig ut i tystnaden som inte alls är tyst. Där bor tusen små ljud. Spindelns fotsteg över gräset, daggmaskarnas idoga grävande finns där. L-ljuden är mjuka och sch-ljuden brusar med sina filtludna blad och pärlande strån. En älg sträcker på sina stela leder och en ekorre suckar i sömnen. Det knarrar, plippar och knäpper. Ljud som finns fast jag inte kan höra dem, som tillsammans bildar detta ljuvliga tillstånd jag kallar tystnad.

Det väser lite mjukt bara av något slags liv. Ett barr når sin mark och en mus vänder sig i sitt bo. Nävern spricker på en björk, ett löv byter sida och mitt eget blodomlopp porlar på. Bakom världens larm och alarm är det inte tyst. Det är bara ett myller av mer behagliga ljud som stryker mig över håret.


Inga lögner eller överdrifter, inga skriande bekräftelsebehov. Inget alarm går av när flugan bryter sig in i skafferiet. Ingen soundcheck innan myggorna börjar ina. Kattugglan ber inte om allas uppmärksamhet innan den hoar ut sin ensamhet i markerna.

Trappan är kall och trygg. För kall för Mumrik som går in. Ingen kommer att ringa mer. Ingen kommer att ha vägarna förbi. Ingen röjsåg eller bil kommer att startas. Inga digitala läten mer. Bara analoga som min andning och kattens och alla de andras som inte hörs.

Någon gång i april kommer våren igen som en tokbegåvad befriare och sliter loss den mörka filten. Vrider upp volymen på all lust. Men nu är det höst och bara jag och nattdjuret ända tills morgonen. Samt denna saliga blandning ljud av tystnad.

 

 

 

 

 

Gumman Grå har slängt sin våta, mörka yllefilt över landet. Nu härskar den kyliga blötskan.

Det ryker ur skogens kök. Mognaden hänger tung i träden. Det doftar multnande mat. Luften är sträng och grävlingsfrän. Frosten har bitit ihjäl allt som inte hann skördas och nu kommer tröttheten med all ro jag varit utan. Min måttlöshet kan äntligen andas ut.

Nattens svarta djur har rullat ihop sig runt huset och det glittrar av stjärnor i dess päls. Jag sitter på trappan med katten Mumrik bredvid och tittar på gökgranens mörka siluett med två toppar. Det är mörkt nu och de yttre formerna som mina ögon uppfattar är av underordnad betydelse.


Det är mina örons tid. Jag skulle säga att det är alldeles tyst. Jag behöver ingen klocka för att förstå att jag har tid. Mumrik spinner. Jag sveper mig i svärtans vingar och vräker mig ut i tystnaden som inte alls är tyst. Där bor tusen små ljud. Spindelns fotsteg över gräset, daggmaskarnas idoga grävande finns där. L-ljuden är mjuka och sch-ljuden brusar med sina filtludna blad och pärlande strån. En älg sträcker på sina stela leder och en ekorre suckar i sömnen. Det knarrar, plippar och knäpper. Ljud som finns fast jag inte kan höra dem, som tillsammans bildar detta ljuvliga tillstånd jag kallar tystnad.

Det väser lite mjukt bara av något slags liv. Ett barr når sin mark och en mus vänder sig i sitt bo. Nävern spricker på en björk, ett löv byter sida och mitt eget blodomlopp porlar på. Bakom världens larm och alarm är det inte tyst. Det är bara ett myller av mer behagliga ljud som stryker mig över håret.


Inga lögner eller överdrifter, inga skriande bekräftelsebehov. Inget alarm går av när flugan bryter sig in i skafferiet. Ingen soundcheck innan myggorna börjar ina. Kattugglan ber inte om allas uppmärksamhet innan den hoar ut sin ensamhet i markerna.

Trappan är kall och trygg. För kall för Mumrik som går in. Ingen kommer att ringa mer. Ingen kommer att ha vägarna förbi. Ingen röjsåg eller bil kommer att startas. Inga digitala läten mer. Bara analoga som min andning och kattens och alla de andras som inte hörs.

Någon gång i april kommer våren igen som en tokbegåvad befriare och sliter loss den mörka filten. Vrider upp volymen på all lust. Men nu är det höst och bara jag och nattdjuret ända tills morgonen. Samt denna saliga blandning ljud av tystnad.

 

 

 

 

 

  • Maria Westerberg