2016-10-15 06:00

2016-10-15 06:00

En vän i vardagen

KRÖNIKA

Tänk på tre ord, vilka som helst. Som exempel kan vi ta katt, äpple och matta.

Räkna sedan ut i huvudet vad 100 minus 7 blir. Ta sedan det talet minus 7.

Är ni med?

Kommer ni fortfarande ihåg – utan att tjuvkika! – vilka tre ord ni memorerade från början?

Grattis! Då kan ni slappna av – åtminstone litegrann – och hålla tummarna för att minnet kommer att vara med er ett litet tag till.

Själv försöker jag just nu hålla kvar tio repliker i huvudet. Det är inte många, jag vet... Dessutom har jag haft lååång tid på mig att lära mig dem. Så generöst med tid att jag, trots regissörens uppmaning, sköt upp det in i det längsta. Då satte jag mig i septembersolen på en undanskymd bänk vid en parkeringsplats. En timme höll jag på, uttalade replikerna högt för mig själv och frammanade inre bilder för att orden och meningarna skulle stanna kvar. När någon parkerade eller hämtade en bil i närheten tystnade jag, lutade mig bakåt och bläddrade lite förstrött i min pärm. Det mesta gick faktiskt in där och då, tack och lov. Men, det ska jag erkänna, en del fick jag repetera...

För mitt minne är inte vad det varit. Iallafall känns det så när jag springer omkring hemma och letar efter mina glasögon eller mobilen. Räddningen är den fasta telefonen. Den löser situationen när barnen vägrar att ringa på min mobil när jag frågar dem för hundrade gången.

Konstigt nog har inte de samma problem...

Kan det bero på deras fantastiska minne eller på att deras telefoner på ett konstigt sätt tycks fastklistrade vid deras händer?

En kombination förmodligen.

I dag vet jag iallafall att det är lördag och att jag ungefär klockan 19.10 kommer att uttala frågan ”Sire, ska ambassadören föras in?”

Trevlig helg

Räkna sedan ut i huvudet vad 100 minus 7 blir. Ta sedan det talet minus 7.

Är ni med?

Kommer ni fortfarande ihåg – utan att tjuvkika! – vilka tre ord ni memorerade från början?

Grattis! Då kan ni slappna av – åtminstone litegrann – och hålla tummarna för att minnet kommer att vara med er ett litet tag till.

Själv försöker jag just nu hålla kvar tio repliker i huvudet. Det är inte många, jag vet... Dessutom har jag haft lååång tid på mig att lära mig dem. Så generöst med tid att jag, trots regissörens uppmaning, sköt upp det in i det längsta. Då satte jag mig i septembersolen på en undanskymd bänk vid en parkeringsplats. En timme höll jag på, uttalade replikerna högt för mig själv och frammanade inre bilder för att orden och meningarna skulle stanna kvar. När någon parkerade eller hämtade en bil i närheten tystnade jag, lutade mig bakåt och bläddrade lite förstrött i min pärm. Det mesta gick faktiskt in där och då, tack och lov. Men, det ska jag erkänna, en del fick jag repetera...

För mitt minne är inte vad det varit. Iallafall känns det så när jag springer omkring hemma och letar efter mina glasögon eller mobilen. Räddningen är den fasta telefonen. Den löser situationen när barnen vägrar att ringa på min mobil när jag frågar dem för hundrade gången.

Konstigt nog har inte de samma problem...

Kan det bero på deras fantastiska minne eller på att deras telefoner på ett konstigt sätt tycks fastklistrade vid deras händer?

En kombination förmodligen.

I dag vet jag iallafall att det är lördag och att jag ungefär klockan 19.10 kommer att uttala frågan ”Sire, ska ambassadören föras in?”

Trevlig helg

  • Marianne Eriksson