2016-10-08 06:00

2016-10-08 15:08

Om längtan efter ordning

SARA BROOS

Jag ser på de slitna fönsterkarmarna i mitt nära hundra år gamla hus; den avflagnade färgen. Hålen i tapeten och listerna till dörrarna som jag skulle ha målat för flera år sen. Nästa sommar ska jag ta tag i allt, eller kanske sommaren därefter. Jag tänker tillbaka på juli månad för femton år sen då jag penslade linolja på de torra fönstren, arbetade långsamt och metodiskt.

Hur avkopplande det var. Ingen stress, bara en känsla av välbefinnande att se det torra träet suga åt sig av oljan. Det var stora hål i trägolvet, en grävling hade sitt gryt under huset. Bara några centimeter tunna brädor som avgränsade mitt hem från djurets.

Vissa hem är nästintill perfekta och saknar liv, de kunde lika gärna vara en inredningsbutik. Andra är så överlastade med prylar att det inte finns någon luft att andas. Renoveringsprojekten avlöser varandra, allt är ett ständigt pågående projekt, ibland kanske en flykt från något. Rädsla för att stanna upp och fundera över meningen med allt. Längtan efter att bli klar för att äntligen kunna börja leva. Nästan varje vecka tänker jag att nästa vecka börjar mitt nya liv, med rutiner, ordning, struktur. Ett hälsosamt och lugnare liv. Jag läser bloggar om mindfulness, samlar på mig tips på hur man kan meditera några minuter om dagen, detoxa, börja om. Rensa kroppen, bli fri från alla ovanor. I kvällstidningarnas bilagor går samma tips på repeat året om, i lite ny färgskala och layout och med några små variationer. Dunderkurer som gör dig till en ny människa på tio dagar. Jag läser om en kvinna som bestämde sig för att aldrig le för hon ville inte ha rynkor. Hon är nu i femtioårsåldern och hennes ansikte saknar nästan helt linjer. Det ser ut som ett tomt skal.

Att alltid sträva efter ordning och perfektion kan ha en negativ inverkan. Forskning visar att en alltför välstädad miljö hämmar kreativitet och mod. Smutsen och sprickorna kan vi inte leva utan. Det visar sig att astma och allergier har ökat i hela världen. Var fjärde svensk är drabbad av allergier och forskare är enade om att det har med vår levnadsmiljö att göra. Kanske för att vi lever längre från naturen och de bakterier som kan hålla oss friska. Lite smuts och bakterier härdar. Vi behöver inte duscha två gånger om dagen och spraya på oss massa kemikalier genom parfymer, deodoranter och handsprit. Allt för att dölja kroppens naturliga dofter och skrubba bort de snälla bakterier som lever på huden och bara gör nytta. Människokroppen består förresten av tio gånger fler bakterieceller än mänskliga celler.

Detta eviga skrubbande, städande, duschande, släpande på matkassar, bagage, löv som rensas, dammsugarpåsar som töms. Dammet och spindelväven som snabbt kommer tillbaka. Längtan efter att rensa bort, starta om från början. Fly. Jag ser föreställningen Flyktdjur på Galeasen i Stockholm i regi av Natalie Ringler. Om flykten som möjlighet och lösning, om balansen mellan det trygga invanda, hur vi lever i en slags fiktiv illusion. Vi bygger upp vår värld, skapar ett hem, vi som har privilegiet att göra det. Ordnar, sorterar, definierar. Samlar på oss. Och längtar samtidigt efter att bli befriade från fångenskapen, prylarna som ibland äter upp oss, stjäl vår energi bara genom att existera. Längtan till det vilda, det fria och naturliga tillståndet där vi kan bli något annat och se oss själva utanför alla sammanhang, och plikter.

Jag rensar ut mitt skjul på gården, massa onödiga prylar jag sparat under alla år och inte kunnat slänga. Alltid denna känsla av otillfredsställelse, att aldrig bli färdig. Aldrig komma fram. Åker till tippen med min granne Toon i hans vita skåpbil. Det är alltid ett äventyr. Vi lyssnar på Waterboys Fisherman´s blues, och tar en öl i solen efter några timmars arbete.

Jag kommer att tänka på myten om Sisyfos. Han har trotsat guden Zeus och som straff för sin hybris döms han att rulla en tung sten uppför ett högt berg. När stenen kommit upp på toppen rullar den ner på andra sidan och Sisyfos får börja om på nytt. Detta kommer att pågå i evighet. Men genom att bestämma sig för att detta arbete ger honom mening och lycka misslyckas Zeus med att straffa honom. Författaren Albert Camus liknar människorna vid Sisyfos. Hans strävan en symbol för våra liv. Vi måste hitta en mening i meningslösheten. Och kanske måste vi bara lära oss att leva med kaoset, upprepningarna, våra tillkortakommanden och känslan av att aldrig bli färdig. Det enda vi kan göra är att försöka hitta någon slags mening, fortsätta konstruera våra tillfälliga världar. För när vi väl kommer fram så är det enda som väntar oss döden.

I Kirsi Nevantis film ”En släkting till älvorna” finns en slutscen där Freddie Wadling körs omkring på en gaffeltruck i ett industriområde. Han åker runt runt runt och blåser stora såpbubblor och ler. Till synes omedveten om att föraren bär en dödsmask. Vi vill inte se eller kännas vid döden eller förfallet eller tiggarna eller misären. Ej heller barnen som grävs fram ur rasmassorna efter bombräderna i Syrien, i vissa fall mirakulöst vid liv. Genom en knapptryckning kan vi stänga av tv:n eller vända bort blicken från den behövande på gatan. Det som skaver, det som är mörkt, fult eller smutsigt, skuggsidorna finns där vare sig vi vill eller inte. Längtan efter ordning och perfektion kan vara livsfarligt och resultera i enkla lösningar och i sin mest extrema form ideologier som nazism eller fascism. Donald Trumps och Sverigedemokraternas retorik spelar på enkla lösningar, dogmatism. Rensa ut, bygg murar, släta över. När vardagen är tung och komplex kliver de fram med sina enkla lösningar och skyller allt på mexikaner eller muslimer. Det är alltid någon annans fel att ordningen rubbas. En människofientlig politik med ett förakt för svaghet och en illusion om att de står på folkets sida när det enda de strävar efter är maktfullkomlighet.

Vi städar våra hem, vårdar våra apparater. Livet går vidare. Och så plötsligt drabbas vi själva eller någon närstående av sjukdom eller död. Och marken rämnar under oss och tingen vi omger oss med förlorar plötsligt betydelse. Utkastade i det kalla tomrummet där allt måste börja om på nytt.

Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta. Tomas Tranströmer ur Livet och döden.

Hur avkopplande det var. Ingen stress, bara en känsla av välbefinnande att se det torra träet suga åt sig av oljan. Det var stora hål i trägolvet, en grävling hade sitt gryt under huset. Bara några centimeter tunna brädor som avgränsade mitt hem från djurets.

Vissa hem är nästintill perfekta och saknar liv, de kunde lika gärna vara en inredningsbutik. Andra är så överlastade med prylar att det inte finns någon luft att andas. Renoveringsprojekten avlöser varandra, allt är ett ständigt pågående projekt, ibland kanske en flykt från något. Rädsla för att stanna upp och fundera över meningen med allt. Längtan efter att bli klar för att äntligen kunna börja leva. Nästan varje vecka tänker jag att nästa vecka börjar mitt nya liv, med rutiner, ordning, struktur. Ett hälsosamt och lugnare liv. Jag läser bloggar om mindfulness, samlar på mig tips på hur man kan meditera några minuter om dagen, detoxa, börja om. Rensa kroppen, bli fri från alla ovanor. I kvällstidningarnas bilagor går samma tips på repeat året om, i lite ny färgskala och layout och med några små variationer. Dunderkurer som gör dig till en ny människa på tio dagar. Jag läser om en kvinna som bestämde sig för att aldrig le för hon ville inte ha rynkor. Hon är nu i femtioårsåldern och hennes ansikte saknar nästan helt linjer. Det ser ut som ett tomt skal.

Att alltid sträva efter ordning och perfektion kan ha en negativ inverkan. Forskning visar att en alltför välstädad miljö hämmar kreativitet och mod. Smutsen och sprickorna kan vi inte leva utan. Det visar sig att astma och allergier har ökat i hela världen. Var fjärde svensk är drabbad av allergier och forskare är enade om att det har med vår levnadsmiljö att göra. Kanske för att vi lever längre från naturen och de bakterier som kan hålla oss friska. Lite smuts och bakterier härdar. Vi behöver inte duscha två gånger om dagen och spraya på oss massa kemikalier genom parfymer, deodoranter och handsprit. Allt för att dölja kroppens naturliga dofter och skrubba bort de snälla bakterier som lever på huden och bara gör nytta. Människokroppen består förresten av tio gånger fler bakterieceller än mänskliga celler.

Detta eviga skrubbande, städande, duschande, släpande på matkassar, bagage, löv som rensas, dammsugarpåsar som töms. Dammet och spindelväven som snabbt kommer tillbaka. Längtan efter att rensa bort, starta om från början. Fly. Jag ser föreställningen Flyktdjur på Galeasen i Stockholm i regi av Natalie Ringler. Om flykten som möjlighet och lösning, om balansen mellan det trygga invanda, hur vi lever i en slags fiktiv illusion. Vi bygger upp vår värld, skapar ett hem, vi som har privilegiet att göra det. Ordnar, sorterar, definierar. Samlar på oss. Och längtar samtidigt efter att bli befriade från fångenskapen, prylarna som ibland äter upp oss, stjäl vår energi bara genom att existera. Längtan till det vilda, det fria och naturliga tillståndet där vi kan bli något annat och se oss själva utanför alla sammanhang, och plikter.

Jag rensar ut mitt skjul på gården, massa onödiga prylar jag sparat under alla år och inte kunnat slänga. Alltid denna känsla av otillfredsställelse, att aldrig bli färdig. Aldrig komma fram. Åker till tippen med min granne Toon i hans vita skåpbil. Det är alltid ett äventyr. Vi lyssnar på Waterboys Fisherman´s blues, och tar en öl i solen efter några timmars arbete.

Jag kommer att tänka på myten om Sisyfos. Han har trotsat guden Zeus och som straff för sin hybris döms han att rulla en tung sten uppför ett högt berg. När stenen kommit upp på toppen rullar den ner på andra sidan och Sisyfos får börja om på nytt. Detta kommer att pågå i evighet. Men genom att bestämma sig för att detta arbete ger honom mening och lycka misslyckas Zeus med att straffa honom. Författaren Albert Camus liknar människorna vid Sisyfos. Hans strävan en symbol för våra liv. Vi måste hitta en mening i meningslösheten. Och kanske måste vi bara lära oss att leva med kaoset, upprepningarna, våra tillkortakommanden och känslan av att aldrig bli färdig. Det enda vi kan göra är att försöka hitta någon slags mening, fortsätta konstruera våra tillfälliga världar. För när vi väl kommer fram så är det enda som väntar oss döden.

I Kirsi Nevantis film ”En släkting till älvorna” finns en slutscen där Freddie Wadling körs omkring på en gaffeltruck i ett industriområde. Han åker runt runt runt och blåser stora såpbubblor och ler. Till synes omedveten om att föraren bär en dödsmask. Vi vill inte se eller kännas vid döden eller förfallet eller tiggarna eller misären. Ej heller barnen som grävs fram ur rasmassorna efter bombräderna i Syrien, i vissa fall mirakulöst vid liv. Genom en knapptryckning kan vi stänga av tv:n eller vända bort blicken från den behövande på gatan. Det som skaver, det som är mörkt, fult eller smutsigt, skuggsidorna finns där vare sig vi vill eller inte. Längtan efter ordning och perfektion kan vara livsfarligt och resultera i enkla lösningar och i sin mest extrema form ideologier som nazism eller fascism. Donald Trumps och Sverigedemokraternas retorik spelar på enkla lösningar, dogmatism. Rensa ut, bygg murar, släta över. När vardagen är tung och komplex kliver de fram med sina enkla lösningar och skyller allt på mexikaner eller muslimer. Det är alltid någon annans fel att ordningen rubbas. En människofientlig politik med ett förakt för svaghet och en illusion om att de står på folkets sida när det enda de strävar efter är maktfullkomlighet.

Vi städar våra hem, vårdar våra apparater. Livet går vidare. Och så plötsligt drabbas vi själva eller någon närstående av sjukdom eller död. Och marken rämnar under oss och tingen vi omger oss med förlorar plötsligt betydelse. Utkastade i det kalla tomrummet där allt måste börja om på nytt.

Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta. Tomas Tranströmer ur Livet och döden.

  • Sara Broos