2016-09-24 06:00

2016-09-25 08:35

Ett fyrfaldigt leve för det onödiga

HELGKRÖNIKA

Jag går ut i trädgården och jobbar, säger min älskade och efter en timme tittar jag ut och ser honom stå och stirra på kålen som växer.

Sedan sätter han sig på huk, vänder blicken åt gurkorna och gör till synes ingenting i en kvart till och någonstans inom mig så vet jag precis vad det är han håller på med. Det viktigaste av allt. Något fullständigt meningslöst och onödigt. Det där som man inte skulle ha gjort annars. Det där man annars bara får tillåtelse att göra när man är riktigt sjuk.

Samla alla gula löv på vägen ner till sjön och se hur många de blev. Sjunga för koltrasten så som den sjungit för oss. Skriva några dåliga dikter om gräsfjärilar som ingen kommer att få läsa.

Jag tror nämligen att det är med den stora nödvändighetens fana i handen som allt gått så fel, som vi blivit så osmakligt sakliga i vår grymhet.


Med de vassaste av argument sätter vi armbågen i ögat på de som behöver vår hjälp, kniven i djuren och sågklingan i trädet. Det nödvändiga har blivit alibit för allt brutalt och omoraliskt. Vi har blivit försvarare av det oförsvarbara och accepterare av det oacceptabla.

När idén om nödvändigheten får oss att tro att maximal ekonomisk vinning alltid är det samma som en mänsklig fördel förstör vi inte bara det levande livet runt oss. Vi tar också bort något mänskligt ur människan. Det där som gör att vi verkligen skulle kunna vara helt okej och ganska roliga. Istället stressar vi olyckliga kring med våra plikter och gör något hela tiden eller visar vad vi gjort eller talar om vad vi ska göra.

Jag tror att vi inte längre behöver en bucketlist. Vi skulle behöva en fuck it-list. Alla saker vi vill strunta i. Samtalen borde handla om vad vi lyckats undvika från vår att göra-lista, alla sakerna vi såg och ville ha, men aldrig köpte. Plikter vi lät bli att göra trots att det hisnade av skuldkänslor.


Gångna generationer slet inte arslet av sig för att vi skulle göra allt nödvändigt först och sedan, om det blev någon tid kvar, det vi vill. De ville att vi skulle ha det bra. Att vi skulle vara lyckliga. Vill inte vi det också, för nästa generations barn? Då måste vi börja våga avstå från det vi inbillat oss är nödvändigt. Ifrågasätta om det verkligen är det.

Vi kommer aldrig att förstöra barnens framtid med vårt dagdrömmeri, vårt omkringstrosande eller vårt filosoferande. Vi kommer inte att utrota några arter genom att inte hugga en skog. Vi kommer troligtvis aldrig att såra någon genom att sitta och glo på humlorna. Jorden kan bära en drömmande människa.

Den kan bära många människoliv bortom nödvändighetens lagar hitom närvarons lagar. Och därute i trädgården sitter min älskade kvar i halmen, bland sina grönskande skatter, blickandes på inget särskilt och räddar världen.

Sedan sätter han sig på huk, vänder blicken åt gurkorna och gör till synes ingenting i en kvart till och någonstans inom mig så vet jag precis vad det är han håller på med. Det viktigaste av allt. Något fullständigt meningslöst och onödigt. Det där som man inte skulle ha gjort annars. Det där man annars bara får tillåtelse att göra när man är riktigt sjuk.

Samla alla gula löv på vägen ner till sjön och se hur många de blev. Sjunga för koltrasten så som den sjungit för oss. Skriva några dåliga dikter om gräsfjärilar som ingen kommer att få läsa.

Jag tror nämligen att det är med den stora nödvändighetens fana i handen som allt gått så fel, som vi blivit så osmakligt sakliga i vår grymhet.


Med de vassaste av argument sätter vi armbågen i ögat på de som behöver vår hjälp, kniven i djuren och sågklingan i trädet. Det nödvändiga har blivit alibit för allt brutalt och omoraliskt. Vi har blivit försvarare av det oförsvarbara och accepterare av det oacceptabla.

När idén om nödvändigheten får oss att tro att maximal ekonomisk vinning alltid är det samma som en mänsklig fördel förstör vi inte bara det levande livet runt oss. Vi tar också bort något mänskligt ur människan. Det där som gör att vi verkligen skulle kunna vara helt okej och ganska roliga. Istället stressar vi olyckliga kring med våra plikter och gör något hela tiden eller visar vad vi gjort eller talar om vad vi ska göra.

Jag tror att vi inte längre behöver en bucketlist. Vi skulle behöva en fuck it-list. Alla saker vi vill strunta i. Samtalen borde handla om vad vi lyckats undvika från vår att göra-lista, alla sakerna vi såg och ville ha, men aldrig köpte. Plikter vi lät bli att göra trots att det hisnade av skuldkänslor.


Gångna generationer slet inte arslet av sig för att vi skulle göra allt nödvändigt först och sedan, om det blev någon tid kvar, det vi vill. De ville att vi skulle ha det bra. Att vi skulle vara lyckliga. Vill inte vi det också, för nästa generations barn? Då måste vi börja våga avstå från det vi inbillat oss är nödvändigt. Ifrågasätta om det verkligen är det.

Vi kommer aldrig att förstöra barnens framtid med vårt dagdrömmeri, vårt omkringstrosande eller vårt filosoferande. Vi kommer inte att utrota några arter genom att inte hugga en skog. Vi kommer troligtvis aldrig att såra någon genom att sitta och glo på humlorna. Jorden kan bära en drömmande människa.

Den kan bära många människoliv bortom nödvändighetens lagar hitom närvarons lagar. Och därute i trädgården sitter min älskade kvar i halmen, bland sina grönskande skatter, blickandes på inget särskilt och räddar världen.

  • Maria Westerberg