2016-09-24 06:00

2016-09-24 06:00

Dags för en ny fas i livet

MARIANNE ERIKSSON

På onsdag har det gått 22 år sedan den där mörka och stormiga septembernatten då Estonia förliste på väg från Tallinn i Estland till Stockholm. På sin sista resa tog fartyget med sig över 850 människor ner i djupet.

Jag minns att jag vaknade tidigt morgonen efter. Utanför fönstret sken solen från en klarblå himmel. Jag slog på radion och möttes av allvarliga röster som berättade om tragedin på Östersjön, pratet varvades med lugn, klassisk musik. Där blev jag sittande, chockad över att det jag aldrig trodde skulle hända här verkligen hade hänt, över skräcken som människorna ombord måste ha känt innan allt var över.

Radion stod på hela dagen och jag kom mig inte ens för att byta kanal för att få de senaste rapporterna.

Estoniakatastrofen berörde mig djupt, ruckade på saker som jag tagit för givna, ett kollektivt minne som jag delar med många andra.

Nu är det en annan tid, världen har krupit närmare. Dagligen mister människor sina liv på Medelhavet, små katastrofer som tillsammans skördar tusen och åter tusen liv.

Häromdagen började vi prata om att många känner rädsla för att åka båt och samtalet gled så småningom över till Estoniakatastrofen. ”Vad är det?” frågade en närstående som föddes långt senare.

Vi berättade. Lyssnade på kaptenens nödanrop på nätet, som fortfarande ger mig rysningar. Pratade om minnesmonumentet i Tallinn, den stora avbrutna bågen som hen balanserade på när vi var där för många år sedan.

Hen började tala om flygolyckan i Jaroslavl i Ryssland 2011, då hockeymålvakten Stefan Liv miste livet tillsammans med sina lagkamrater i KHL-klubben Lokomotiv Jaroslavl.

Det slog mig att sånt som jag tar för givet att alla vet, av naturliga orsaker inte alls är lika självklart för andra.

Det blir allt tydligare att livet är uppdelat i olika perioder, delar som tillsammans utgör en helhet. Och vi själva förändras med dem.

Den senaste tiden har flera personer runt omkring mig berättat att de börjat välja bort eller tackar nej till saker som tar mer energi än det ger.

Det kanske inte är alldeles enkelt alla gånger men jag tänker anamma det lite oftare, att lägga energi på saker som ger fina minnen.

Jag minns att jag vaknade tidigt morgonen efter. Utanför fönstret sken solen från en klarblå himmel. Jag slog på radion och möttes av allvarliga röster som berättade om tragedin på Östersjön, pratet varvades med lugn, klassisk musik. Där blev jag sittande, chockad över att det jag aldrig trodde skulle hända här verkligen hade hänt, över skräcken som människorna ombord måste ha känt innan allt var över.

Radion stod på hela dagen och jag kom mig inte ens för att byta kanal för att få de senaste rapporterna.

Estoniakatastrofen berörde mig djupt, ruckade på saker som jag tagit för givna, ett kollektivt minne som jag delar med många andra.

Nu är det en annan tid, världen har krupit närmare. Dagligen mister människor sina liv på Medelhavet, små katastrofer som tillsammans skördar tusen och åter tusen liv.

Häromdagen började vi prata om att många känner rädsla för att åka båt och samtalet gled så småningom över till Estoniakatastrofen. ”Vad är det?” frågade en närstående som föddes långt senare.

Vi berättade. Lyssnade på kaptenens nödanrop på nätet, som fortfarande ger mig rysningar. Pratade om minnesmonumentet i Tallinn, den stora avbrutna bågen som hen balanserade på när vi var där för många år sedan.

Hen började tala om flygolyckan i Jaroslavl i Ryssland 2011, då hockeymålvakten Stefan Liv miste livet tillsammans med sina lagkamrater i KHL-klubben Lokomotiv Jaroslavl.

Det slog mig att sånt som jag tar för givet att alla vet, av naturliga orsaker inte alls är lika självklart för andra.

Det blir allt tydligare att livet är uppdelat i olika perioder, delar som tillsammans utgör en helhet. Och vi själva förändras med dem.

Den senaste tiden har flera personer runt omkring mig berättat att de börjat välja bort eller tackar nej till saker som tar mer energi än det ger.

Det kanske inte är alldeles enkelt alla gånger men jag tänker anamma det lite oftare, att lägga energi på saker som ger fina minnen.