2016-09-17 06:00

2016-09-17 06:00

Skrittjobbets återkomst

KRÖNIKA: VICTORIA ÖSTERBERG

Jag erkänner, i mina ridpass har skritt länge varit något som man börjar och avslutar ridpassen med. En något bortglömd gångart bland mina hästars fyra övriga, ja jag kör femväxlat. När jag tar mig en titt bland mina bilder på Instagram ser jag hur jag, fler än en gång, klankat ner på skritt som gångart. ”Att skritta var helt klart överskattat i dag... Det här med att skritta är inte min grej...”

Och visst är det skönt att släppa iväg hästen i en härlig galopp eller rida ökad tölt över stubbåkern. Problemet var bara min egen insikt om att det bakomliggande jobbet som skapat den där bäriga galoppen många gånger grundar sig i bland annat skrittjobb.


I våras gjorde jag revolt mot mina egna fördomar att skrittjobb skulle vara både tråkigt och enkelt. Helt plötsligt kunde hela ridpass, både på banan och i skogen utföras i skritt. Skillnaden nu var bara att jag inte åkte – jag red.

Det var där någonstans mellan diagonalslutor och rakriktning som insikten började nå mig. Kunde det kanske vara så att utvecklingen i de andra gångarterna hämmades av att jag faktiskt hade svårigheter att utföra rörelserna i... skritt.

Helt plötsligt blev det så tydligt, sitsens inverkan på hästen, hur minsta lilla snedhet påverkade hästens rörelser och hur svårt det var att få till tajmingen mellan skänkel, tygel och min egen kropp.


Jag hade aldrig tänkt speciellt mycket på hur jag red en skänkelvikning, så länge jag försökte sitta mitt över hästen och att den flyttade sig för skänkeln. När min skritt-jobbs-tränare plötsligt sade ”din häst roterar sin rygg åt fel håll i rörelsen” fick jag verkligen tänka efter för att förstå.

Och jag hade mina tvivel om enbart skrittjobb sista ridpassen innan tävling skulle fungera, det gjorde det – vi fixade pallplatsen. Min häst både lösgjord, lyhörd och samarbetsvillig.

Jag har ridit sedan jag var tre år gammal, men det har tagit 27 år att förstå att man aldrig kan hoppa över grunderna i ridningen och att grunderna till stor del finns i skrittjobbet.

Jag erkänner, i mina ridpass har skritt länge varit något som man börjar och avslutar ridpassen med. En något bortglömd gångart bland mina hästars fyra övriga, ja jag kör femväxlat. När jag tar mig en titt bland mina bilder på Instagram ser jag hur jag, fler än en gång, klankat ner på skritt som gångart. ”Att skritta var helt klart överskattat i dag... Det här med att skritta är inte min grej...”

Och visst är det skönt att släppa iväg hästen i en härlig galopp eller rida ökad tölt över stubbåkern. Problemet var bara min egen insikt om att det bakomliggande jobbet som skapat den där bäriga galoppen många gånger grundar sig i bland annat skrittjobb.


I våras gjorde jag revolt mot mina egna fördomar att skrittjobb skulle vara både tråkigt och enkelt. Helt plötsligt kunde hela ridpass, både på banan och i skogen utföras i skritt. Skillnaden nu var bara att jag inte åkte – jag red.

Det var där någonstans mellan diagonalslutor och rakriktning som insikten började nå mig. Kunde det kanske vara så att utvecklingen i de andra gångarterna hämmades av att jag faktiskt hade svårigheter att utföra rörelserna i... skritt.

Helt plötsligt blev det så tydligt, sitsens inverkan på hästen, hur minsta lilla snedhet påverkade hästens rörelser och hur svårt det var att få till tajmingen mellan skänkel, tygel och min egen kropp.


Jag hade aldrig tänkt speciellt mycket på hur jag red en skänkelvikning, så länge jag försökte sitta mitt över hästen och att den flyttade sig för skänkeln. När min skritt-jobbs-tränare plötsligt sade ”din häst roterar sin rygg åt fel håll i rörelsen” fick jag verkligen tänka efter för att förstå.

Och jag hade mina tvivel om enbart skrittjobb sista ridpassen innan tävling skulle fungera, det gjorde det – vi fixade pallplatsen. Min häst både lösgjord, lyhörd och samarbetsvillig.

Jag har ridit sedan jag var tre år gammal, men det har tagit 27 år att förstå att man aldrig kan hoppa över grunderna i ridningen och att grunderna till stor del finns i skrittjobbet.

  • Victoria Österberg