2016-09-17 06:00

2016-09-17 06:00

På andra sidan drömmarna

KRÖNIKA: MIKAEL ADAMSSON

1996 släppte en viss Ulf Lundell ett dubbelalbum med namnet På andra sidan drömmarna.

Det är en bitterljuv titel på en väldigt bra skiva.

Med titelns få ord beskriver han hur det är att vara extremt medelålders. Där jag är i dag.

Och för en så kallad ungdom låter det väl fruktansvärt boring att befinna sig just där, på andra sidan de drömmar man en gång hade. Men jag kan skjuta detta tänk i sank per omgående – det är faktiskt rätt gött.


Kraven minskar på den här sidan illusionerna, de krav man hade på sig själv – att man måste maximera varje sekund av livet – bleknar. Den där maniska rastlösheten har packat ihop och lämnat mig för någon yngre.

Fjärran är tiden när man skulle läsa varenda jävla klassisk författare från pärm till pärm, eller hinna besöka varenda vit fläck man hade på kartan, oavsett vilken karta man nu pratar om.

Dessutom har man numera så fullt upp att man inte hinner drömma. Vardagen rullar på i en hastighet som jag aldrig hade kunnat förutse.

Den fåfänge Micke har också tacklat av. Jag behöver inte ens bry mig om frisyren längre eftersom jag inte har någon. Och skulle någon mot alla odds kolla in mig på stan så tror jag att vederbörande glor på någon bakom mig och vänder mig om och undrar vem det kan vara. En annan tid, ett annat liv.

Om man drömmer gör man det i stället i retrospektiv mening.


Nu läser jag exempelvis med en stor portion intresse om Lustans Lakejers återförening. Mitt gamla slängluggade favoritband som, då bandets magnum opus Uppdrag i Geneve fyller 35 i år, ska ge sig ut på vägarna igen. Med något som är kusligt nära originalsättning. Ett måste för oss numera tunnhåriga Lakej-skallar.

Buster Cup-segern 1975 har vi ju också, och de vilda högskoleåren. Fint att tänka på när man byter från tvättis till torkis.

Till och med lumpen var kul när man tittar i en oskarp backspegel.

Så kids, det kan faktiskt kännas skönt att vara nöjd med det man hunnit med också. Att växla ner och känna att även en svag fartvind är en fartvind, som Lundell kunde ha sagt...

1996 släppte en viss Ulf Lundell ett dubbelalbum med namnet På andra sidan drömmarna.

Det är en bitterljuv titel på en väldigt bra skiva.

Med titelns få ord beskriver han hur det är att vara extremt medelålders. Där jag är i dag.

Och för en så kallad ungdom låter det väl fruktansvärt boring att befinna sig just där, på andra sidan de drömmar man en gång hade. Men jag kan skjuta detta tänk i sank per omgående – det är faktiskt rätt gött.


Kraven minskar på den här sidan illusionerna, de krav man hade på sig själv – att man måste maximera varje sekund av livet – bleknar. Den där maniska rastlösheten har packat ihop och lämnat mig för någon yngre.

Fjärran är tiden när man skulle läsa varenda jävla klassisk författare från pärm till pärm, eller hinna besöka varenda vit fläck man hade på kartan, oavsett vilken karta man nu pratar om.

Dessutom har man numera så fullt upp att man inte hinner drömma. Vardagen rullar på i en hastighet som jag aldrig hade kunnat förutse.

Den fåfänge Micke har också tacklat av. Jag behöver inte ens bry mig om frisyren längre eftersom jag inte har någon. Och skulle någon mot alla odds kolla in mig på stan så tror jag att vederbörande glor på någon bakom mig och vänder mig om och undrar vem det kan vara. En annan tid, ett annat liv.

Om man drömmer gör man det i stället i retrospektiv mening.


Nu läser jag exempelvis med en stor portion intresse om Lustans Lakejers återförening. Mitt gamla slängluggade favoritband som, då bandets magnum opus Uppdrag i Geneve fyller 35 i år, ska ge sig ut på vägarna igen. Med något som är kusligt nära originalsättning. Ett måste för oss numera tunnhåriga Lakej-skallar.

Buster Cup-segern 1975 har vi ju också, och de vilda högskoleåren. Fint att tänka på när man byter från tvättis till torkis.

Till och med lumpen var kul när man tittar i en oskarp backspegel.

Så kids, det kan faktiskt kännas skönt att vara nöjd med det man hunnit med också. Att växla ner och känna att även en svag fartvind är en fartvind, som Lundell kunde ha sagt...