2016-09-03 06:00

2016-09-03 06:00

Hjälp – trädgården anfaller!

MARIANNE ERIKSSON

Först hände ingenting, sedan ingenting och ingenting...
Nu, ett tiotal år senare, är det som om trädgården anfaller. De små späda plantorna och de taniga träden har blivit stora. Jättestora! Över en natt...

Perennerna sitter plötsligt alldeles för tätt. Grenar, som skulle ha tagits bort för flera år sedan för att skapa en krona, är fortfarande kvar på träden...

Samtidigt har annat försvunnit. Högst ofrivilligt, iallafall från min sida. De gamla syrenbuskarna som var vår gröna vägg på baksidan blåste sönder förra sommaren. I höstas tog vi ner dem till fotknölarna för att de skulle kunna börja om igen. När vi höll på upptäckte vi att de slagit rotskott i framkanten. De meterhöga buskarna ska flyttas in på avverkningsytan, för att fylla ut tomrummet efter moderplantorna...

Kalhygget, jag kallar det så, står fortfarande orört. Förhoppningsvis orkar vi uppbåda lite kraft för allt grävande som ska till. Får vi energi över, (tror inte det), kan vi sätta tänderna i häcken på framsidan som är sjuk och måste bytas ut mot något annat.

Den här sommaren har trädgården känts fullkomligt övermäktig. Så övermäktig att jag inte ens tänkt tanken på att sätta igång med allt som ska göras, utan tagit det lugnt i solen med en bok.

All grön inspiration har varit som bortblåst...

För några veckor sedan väcktes den till liv igen, mot alla odds, när vi besökte finalisterna i årets trädgårdstävling. Deras glädje och entusiasm smittade av sig. Jag hoppas ni känner detsamma när ni möter dem i Helg den 3 september.

Perennerna sitter plötsligt alldeles för tätt. Grenar, som skulle ha tagits bort för flera år sedan för att skapa en krona, är fortfarande kvar på träden...

Samtidigt har annat försvunnit. Högst ofrivilligt, iallafall från min sida. De gamla syrenbuskarna som var vår gröna vägg på baksidan blåste sönder förra sommaren. I höstas tog vi ner dem till fotknölarna för att de skulle kunna börja om igen. När vi höll på upptäckte vi att de slagit rotskott i framkanten. De meterhöga buskarna ska flyttas in på avverkningsytan, för att fylla ut tomrummet efter moderplantorna...

Kalhygget, jag kallar det så, står fortfarande orört. Förhoppningsvis orkar vi uppbåda lite kraft för allt grävande som ska till. Får vi energi över, (tror inte det), kan vi sätta tänderna i häcken på framsidan som är sjuk och måste bytas ut mot något annat.

Den här sommaren har trädgården känts fullkomligt övermäktig. Så övermäktig att jag inte ens tänkt tanken på att sätta igång med allt som ska göras, utan tagit det lugnt i solen med en bok.

All grön inspiration har varit som bortblåst...

För några veckor sedan väcktes den till liv igen, mot alla odds, när vi besökte finalisterna i årets trädgårdstävling. Deras glädje och entusiasm smittade av sig. Jag hoppas ni känner detsamma när ni möter dem i Helg den 3 september.