2016-08-27 06:00

2016-08-27 06:00

Hur orkar livet med allt hela tiden?

HELGKRÖNIKA

Vilken sensommar. Erkänn att det dignar av frukt och bär och blommor och flyn. Vi går ut i skogen för att plocka svamp. Min älskade sätter sin stora klumpfot nästan rakt i ett morkullebo. Fem små ungar springer skrämda iväg i mossan med sina outvecklade vingar. Alldeles nya och små – nu i augusti? Vi skyndar halvchockade därifrån och måste snart stanna och pusta ut. Så nära, så nära att de mosats. Hela ljuvliga bunten av dun. Säg, hur orkar livet med allt hela tiden? Hur orkar det?

Alla segrar och förluster? Man blir nästan arg på det. Med osviklig optimism står det där med kvistarna i vädret, kvittrar i varje glänta och fyller alla kala fläckar med något grönt. Det knackar hål på äggen, öppnar sina ögon och kryper ur sina bon med eller utan ben. Hur orkar det vara så entusiastiskt? Utan stöd eller stipendier? Löv tvingar knoppars hårda lindor att ge med sig och groddar spränger sig fram ur sina fröns hårda höljen utan att först be om lov. Utan att någonsin gnälla eller ge upp. Hur förmår de det?

Vitsippor slår ut varje år. Varje år! Står där och fyller skogsängarna och björkdungarna med sin vita fägring. Inte någonsin säger de: ”Nej, jag tror att vi vilar den här våren. Det har varit så stressigt på sistone.” Och bräkens lilla knutna näve som tittar upp varenda år som ett obotligt trots tills solen och tiden får den att veckla ut sig till en öppen grön hand? Och grässtjärnsblomstren som blommar så där rikligt under varje annan växt på ängen? De som det alltid finns flest av fast nästan ingen märker dem. De blommar vidare där, mest och tyst. Utan att få betalt. Och surrarna och brummarna som pollinerar på tills de stupar i kronbladen, hjärtbladen och klockorna medan hjortronen knyter sig. Hur orkar de utan att ens jämra sig eller gny? Det är så professionellt på något vis. Så vuxet.

Puppor byggs, spindelnät vävs och gäddor väntar i vassvikarna på ett skrovmål. Var eviga dag! Blåbär och lingon mognar präktigt varje höst utan att ha behövt gå till psykologen en enda gång. Och björkarna och rönnarna som helt utan sorg eller sentimentalitet skjuter upp sina starka, smidiga vidjor på hygget som om inget hade hänt. Som duktigt tar sig an uppgiften att fylla allt igen med grönt. Hur gör de? Och svärdsliljorna och kattfoten och fibblorna? De får inga medaljer. Och lupinerna som var så älskade ända tills de började sprida sig och synas överallt. Hur orkar de fortfarande stå där på skogsbilvägarna och ståtligt blomma i all sin purpurprakt trots att ingen längre tycker om dem? De är överpresterande A-barn hela bunten. Att svamparna vill något vittnar våra överfulla korgar om och morkulleungarna gör sitt bästa, i detta augusti-nu, för att överleva.

Livet är makalöst. Tar ut sin rätt varje år. Självklart och enkelt. Fyller hela härligheten med sin ork, sliter fulheten ur våra kroppar tills vi också gör det stora, ofattbara. Vi lämnar sömnen i sängkläderna och stiger upp, sätter den ena foten framför den andra, går ut där i världen och andas en dag till. Fortsätter. Det är enastående. Så jävla märkvärdigt. Hur orkar vi?

Alla segrar och förluster? Man blir nästan arg på det. Med osviklig optimism står det där med kvistarna i vädret, kvittrar i varje glänta och fyller alla kala fläckar med något grönt. Det knackar hål på äggen, öppnar sina ögon och kryper ur sina bon med eller utan ben. Hur orkar det vara så entusiastiskt? Utan stöd eller stipendier? Löv tvingar knoppars hårda lindor att ge med sig och groddar spränger sig fram ur sina fröns hårda höljen utan att först be om lov. Utan att någonsin gnälla eller ge upp. Hur förmår de det?

Vitsippor slår ut varje år. Varje år! Står där och fyller skogsängarna och björkdungarna med sin vita fägring. Inte någonsin säger de: ”Nej, jag tror att vi vilar den här våren. Det har varit så stressigt på sistone.” Och bräkens lilla knutna näve som tittar upp varenda år som ett obotligt trots tills solen och tiden får den att veckla ut sig till en öppen grön hand? Och grässtjärnsblomstren som blommar så där rikligt under varje annan växt på ängen? De som det alltid finns flest av fast nästan ingen märker dem. De blommar vidare där, mest och tyst. Utan att få betalt. Och surrarna och brummarna som pollinerar på tills de stupar i kronbladen, hjärtbladen och klockorna medan hjortronen knyter sig. Hur orkar de utan att ens jämra sig eller gny? Det är så professionellt på något vis. Så vuxet.

Puppor byggs, spindelnät vävs och gäddor väntar i vassvikarna på ett skrovmål. Var eviga dag! Blåbär och lingon mognar präktigt varje höst utan att ha behövt gå till psykologen en enda gång. Och björkarna och rönnarna som helt utan sorg eller sentimentalitet skjuter upp sina starka, smidiga vidjor på hygget som om inget hade hänt. Som duktigt tar sig an uppgiften att fylla allt igen med grönt. Hur gör de? Och svärdsliljorna och kattfoten och fibblorna? De får inga medaljer. Och lupinerna som var så älskade ända tills de började sprida sig och synas överallt. Hur orkar de fortfarande stå där på skogsbilvägarna och ståtligt blomma i all sin purpurprakt trots att ingen längre tycker om dem? De är överpresterande A-barn hela bunten. Att svamparna vill något vittnar våra överfulla korgar om och morkulleungarna gör sitt bästa, i detta augusti-nu, för att överleva.

Livet är makalöst. Tar ut sin rätt varje år. Självklart och enkelt. Fyller hela härligheten med sin ork, sliter fulheten ur våra kroppar tills vi också gör det stora, ofattbara. Vi lämnar sömnen i sängkläderna och stiger upp, sätter den ena foten framför den andra, går ut där i världen och andas en dag till. Fortsätter. Det är enastående. Så jävla märkvärdigt. Hur orkar vi?

  • Maria Westerberg, Vildhjärta