2016-08-13 06:00

2016-08-13 06:00

De har valt att gå sina egna vägar

HELG: Sara Broos och Maria Westerberg nya krönikörer i Helg

Konstnären Maria Westerberg, mer känd som Vildhjärta, tar naturen till hjälp för att belysa det allmänmänskliga, Sara Broos använder sig av en filmkamera. En professionell pinnplockerska och en filmare, möt Helgs två nya krönikörer.

Båda är djupt rotade i Värmland och efter längre och kortare utflykter har de valt att återvända hit. Den ena med skogen inpå knuten, den andra med utsikt över böljande fält.

Sara Broos kombinerar filmandet med att leda en manusutbildning i film och dramaserie i Alma Lövs regi.

– Vi bjuder in externa föreläsare. Det är en distansutbildning och vi ses på Alma Löv, i Stockholm, Göteborg och i Berlin.

Två världar

Att vissa träffar sker i just Berlin är ingen slump. Där har Sara Broos hittat ett andra hem och hon har tillbringat en hel del tid där de senaste åren.

– Jag älskar stora städer och landsbygden! Det är två olika världar. Det finns en slags öppenhet i Berlin och en mänsklig närhet. Människorna ser varandra på ett sätt som jag uppskattar väldigt mycket. Staden sover aldrig, det är alltid något på gång samtidigt som det är en ganska lugn stad.

Under huden

2012 kom dokumentärfilmen För dig naken där Sara Broos skildrar konstnären Lars Lerins sökande efter kärleken och mötet med sin blivande man Manoel ”Junior” Marques. Därefter har hon vänt kameran mot sin egen familj. I dokumentärfilmen Speglingar, som har biopremiär den 2 september i år, skildrar hon relationen med sin mamma, konstnären Karin Broos.

– Arbetet med Speglingar har påverkat mig på många sätt. Jag har varit tvungen att blotta mig själv och visa de sår man har, det mörka, att konfrontera det och inte vara rädd. En tillit till det personliga, det blir allmängiltigt om man vågar vara helt ärlig eftersom vi människor i grunden är så lika.

Vänder tillbaka

I höst ska hon bland annat fortsätta arbetet med en ny film som hon påbörjade för 20 år sedan. Då hade en yngre och blygare Sara sparat ihop till en interrailbiljett och tog tåget ut i Europa.

– Jag hade med mig en kamera som ursäkt för att börja prata med folk. Jag frågade dem om jag kunde filma dem i stället, så jag har massor av material från Östeuropa framför allt, och Balkan. Jag hittade de där gamla banden med scener, tjejer i Bosnien som berättar om sina tankar om kärlek och hem. Nu besöker jag några av dem jag mötte och ser vad som hänt med deras liv.

Längtar efter skrivandet

Samtidigt har hon tagit upp skrivandet igen.

– Jag har börjat igen lite smått och längtar efter att få komma in i det igen, säger hon.

Både med egna filmmanus och med krönikor i NWT en gång i månaden.

– Att man gör någonting regelbundet gör också att man blir mer öppen och kreativ, det förändrar ens sätta att se på saker.

Lugnet runt hörnet

13 och 14 augusti håller Maria Westerberg öppet för spontana besökare på Ängbråten för sista gången i sommar, efter nio intensiva veckor går livet in i ett lugnare skede.

Hon beskriver sig själv som en professionell pinnplockerska.

– Jag skulle gå ut i skogen för att må bra, men istället gick jag in i den och var bra med en gång, säger hon.

Omgivningens och de egna kraven på att vara duktig för att räknas och förtjäna kärlek har både Sara och Maria släppt. Hos Sara tog det bland annat uttryck i ätstörningar som tonåring som hon bland annat skriver om i den första krönikan i dagens Helg.

Fann livet i skogen

– Jag är uppfostrad till att vara ett a-barn och duktig flicka och är det fortfarande någonstans, men jag tyckte inte att världen med alla positioner eller platser eller yrken eller kvinnoroller erbjöd mig en sån plats, säger Maria.

För Sara Broos har förändringen skett successivt, för Maria Westerberg kom den mer abrupt:

– Vid millennieskiftet gick jorden och min gamla värld under. Jag gick ut i skogen och kom aldrig hem igen, berättar hon.

Och naturen har behållit sitt grepp.

– Jag känner mig som att jag går i världens största skola som är skogen, där jag inte har en aning om ämnet i förväg, det kan bli vad som helst. Jag får vara elev i den här skolan och pinnarna är mina lärare och föreläsare som kommer in med olika ämnen.

Och det är på de vandringarna som hon kommer låta NWT:s läsare följa med.

Spökar lite

För många år sedan blev Maria Westerberg tillfrågad om hon ville flytta in i farbror Gunnars hus.

Farbror Gunnar är konstnären och poeten Gunnar Whilborg.

– Han skrev i Arvika Nyheter på 60-talet något som heter Dagboksblad från Ängbråten, alltså krönikor från det här huset. Han har mycket av mina perspektiv, tankar och idéer. Så det spökar lite just nu, säger Maria.

Gillar att gå i otakt

Hon sökte en meningsfull tillvaro och hittade den i naturen.

– Jag är en vridare och vändare. Jag vrider och vänder på saker och ting tills jag ser något som jag känner igen och så blir det någonting. Ofta halvfärdigt, halvtänkt. Den här otakten som finns i polskan finns ju ofta ute i skogen. Den är humoristisk, lekfull och djup, som skogen är.

Båda är djupt rotade i Värmland och efter längre och kortare utflykter har de valt att återvända hit. Den ena med skogen inpå knuten, den andra med utsikt över böljande fält.

Sara Broos kombinerar filmandet med att leda en manusutbildning i film och dramaserie i Alma Lövs regi.

– Vi bjuder in externa föreläsare. Det är en distansutbildning och vi ses på Alma Löv, i Stockholm, Göteborg och i Berlin.

Två världar

Att vissa träffar sker i just Berlin är ingen slump. Där har Sara Broos hittat ett andra hem och hon har tillbringat en hel del tid där de senaste åren.

– Jag älskar stora städer och landsbygden! Det är två olika världar. Det finns en slags öppenhet i Berlin och en mänsklig närhet. Människorna ser varandra på ett sätt som jag uppskattar väldigt mycket. Staden sover aldrig, det är alltid något på gång samtidigt som det är en ganska lugn stad.

Under huden

2012 kom dokumentärfilmen För dig naken där Sara Broos skildrar konstnären Lars Lerins sökande efter kärleken och mötet med sin blivande man Manoel ”Junior” Marques. Därefter har hon vänt kameran mot sin egen familj. I dokumentärfilmen Speglingar, som har biopremiär den 2 september i år, skildrar hon relationen med sin mamma, konstnären Karin Broos.

– Arbetet med Speglingar har påverkat mig på många sätt. Jag har varit tvungen att blotta mig själv och visa de sår man har, det mörka, att konfrontera det och inte vara rädd. En tillit till det personliga, det blir allmängiltigt om man vågar vara helt ärlig eftersom vi människor i grunden är så lika.

Vänder tillbaka

I höst ska hon bland annat fortsätta arbetet med en ny film som hon påbörjade för 20 år sedan. Då hade en yngre och blygare Sara sparat ihop till en interrailbiljett och tog tåget ut i Europa.

– Jag hade med mig en kamera som ursäkt för att börja prata med folk. Jag frågade dem om jag kunde filma dem i stället, så jag har massor av material från Östeuropa framför allt, och Balkan. Jag hittade de där gamla banden med scener, tjejer i Bosnien som berättar om sina tankar om kärlek och hem. Nu besöker jag några av dem jag mötte och ser vad som hänt med deras liv.

Längtar efter skrivandet

Samtidigt har hon tagit upp skrivandet igen.

– Jag har börjat igen lite smått och längtar efter att få komma in i det igen, säger hon.

Både med egna filmmanus och med krönikor i NWT en gång i månaden.

– Att man gör någonting regelbundet gör också att man blir mer öppen och kreativ, det förändrar ens sätta att se på saker.

Lugnet runt hörnet

13 och 14 augusti håller Maria Westerberg öppet för spontana besökare på Ängbråten för sista gången i sommar, efter nio intensiva veckor går livet in i ett lugnare skede.

Hon beskriver sig själv som en professionell pinnplockerska.

– Jag skulle gå ut i skogen för att må bra, men istället gick jag in i den och var bra med en gång, säger hon.

Omgivningens och de egna kraven på att vara duktig för att räknas och förtjäna kärlek har både Sara och Maria släppt. Hos Sara tog det bland annat uttryck i ätstörningar som tonåring som hon bland annat skriver om i den första krönikan i dagens Helg.

Fann livet i skogen

– Jag är uppfostrad till att vara ett a-barn och duktig flicka och är det fortfarande någonstans, men jag tyckte inte att världen med alla positioner eller platser eller yrken eller kvinnoroller erbjöd mig en sån plats, säger Maria.

För Sara Broos har förändringen skett successivt, för Maria Westerberg kom den mer abrupt:

– Vid millennieskiftet gick jorden och min gamla värld under. Jag gick ut i skogen och kom aldrig hem igen, berättar hon.

Och naturen har behållit sitt grepp.

– Jag känner mig som att jag går i världens största skola som är skogen, där jag inte har en aning om ämnet i förväg, det kan bli vad som helst. Jag får vara elev i den här skolan och pinnarna är mina lärare och föreläsare som kommer in med olika ämnen.

Och det är på de vandringarna som hon kommer låta NWT:s läsare följa med.

Spökar lite

För många år sedan blev Maria Westerberg tillfrågad om hon ville flytta in i farbror Gunnars hus.

Farbror Gunnar är konstnären och poeten Gunnar Whilborg.

– Han skrev i Arvika Nyheter på 60-talet något som heter Dagboksblad från Ängbråten, alltså krönikor från det här huset. Han har mycket av mina perspektiv, tankar och idéer. Så det spökar lite just nu, säger Maria.

Gillar att gå i otakt

Hon sökte en meningsfull tillvaro och hittade den i naturen.

– Jag är en vridare och vändare. Jag vrider och vänder på saker och ting tills jag ser något som jag känner igen och så blir det någonting. Ofta halvfärdigt, halvtänkt. Den här otakten som finns i polskan finns ju ofta ute i skogen. Den är humoristisk, lekfull och djup, som skogen är.

Sara Broos

Bor intill böljande fält vid Mårbacka utanför Sunne.

Var betyder Värmland för dig?

– Värmland har format mig så starkt sedan jag var barn. Vi bodde mitt ute i skogen i Hagfors och det satte sig väldigt djupt i mig. Det är som att jag har landskapet i blodet, skogen och vattnet... Jag tycker att det är den vackraste platsen på jorden. Utsikten från mitt fönster i Mårbacka och den platsen, det är något helt magiskt. Samtidigt har jag också en slags hatkärlek till Värmland, eftersom jag längtade bort så starkt när jag var tonåring, som jag tror att väldigt många gör som växer upp på mindre orter, det är något naturligt i det. Det var en sån lättnad att komma ner till Lund och Malmö och sedan komma tillbaka några år senare och se allt med nya ögon. När man har ett eget val så blir det också en helt annan slags relation. Det är en stämning här som jag älskar och så tycker jag att många värmlänningar är väldigt öppna och trevliga. Det ger också andra perspektiv att bo utanför Stockholm. Värmland blir ett centrum när man gör det till ett centrum.

Vad ser du fram emot att skriva om?

– Jag känner väldigt stor lust inför själva skrivandet. Att man har ett format och gör något regelbundet, det triggar en och man blir mer observant.

Nämn tre smultronställen i Värmland!

– Jag älskar Alma Löv. Det är som en egen värld, den sortens konst, lite nya udda världar behövs i Värmland. Något som jag också återkommer till är Västanå som en stor teater som också är en egen värld med kurser och festivaler. Det skapar en stämning som också betyder mycket för en plats. Det är många som kommer hit, blir inspirerade och känner att här kan man leva. Jag beundrar det de har byggt upp, både att de följer sin egen vision och samtidigt är så öppna för att ta in nya influenser. Och utsikten över mina fält i Mårbacka, den är så välbekant men ser alltid olika ut. Man behöver inte så mycket mer att titta på.

Vändpunkter i livet?

– Ofta är det ju processer som pågår under en längre tid. Nu till exempel håller jag på att gå igenom en vändpunkt där jag inte ser lika allvarligt på saker. Jag försöker att leva ett annat liv, inte vara så stressad och ta mig tid för saker som betyder något och inte bara jobba. Möten ibland har fått mig att se vissa saker. Det handlar om att vara så öppen man kan hela tiden.

– När mina systrar fick barn slappnade jag av lite och kände inte lika stor längtan efter egna barn. Nu finns dom i mitt liv och de har påverkat mig jättemycket, sättet som barn har att se på världen, med en slags närvaro. Det är lätt att glömma bort magin som finns runt omkring.

– Filmen För dig naken blev en vändpunkt rent yrkesmässigt, tron på att det personliga hållningssättet är något som man kan fördjupa och inte vara rädd för.

Maria Westerberg

– Bor i huset Ängbråten utanför Brunskog med skogen som närmsta granne.

Vad betyder Värmland för dig?

– Jag är ganska patriotisk men också väl romantisk i min syn på Värmland. Jag tittar gärna tillbaka som många av oss gör, gärna ner i skrönorna och skogen som någonting som en gång var. Jag tycker också att det är ett väldigt levande kulturlandskap fortfarande. Berättelserna finns där någonstans kvar och det har med marken eller naturen att göra.

– Jag förknippar det också med berättande. Biskop Ekelund som åkte omkring här sade att det var omöjligt med själavård i Värmland eftersom hälften är diktare och hälften är mytomaner. Och det tycker jag att vi är, diktare och mytomaner, och jag är en av dem!

Vad ser du fram emot att skriva om?

– Att återge det jag själv upplever där ute och sedan fördjupa mig i det, vilket jag sällan hinner eftersom papperslapparna jag brukar skriva är så små... Och så vill jag ju ha med mina pinnar. Jag själv är så tråkig och pretentiös, men mina pinnar är inte det, de är alltid så charmigt uppriktiga. Dom är så bra. Jag blir mer naiv och uppriktig av dem också.

Nämn tre smultronställen i Värmland!

– Jag har nog mer 33... och hela tiden väntar jag på nya. Paradiset är ju mitt hem Ängbråten, det finns inget bättre ställe på jorden. Och två till..? Jag tycker egentligen inte om sånt men vi kan ta södra och norra Värmland.

Vändpunkter i livet?

– Att gå ut i skogen. Att överge det man har lärt sig är värdefullt i livet tills att man hittar det själv. Det hände för mig när jag var 30 år. Och så tyckte jag att det var en jättestor vändpunkt i livet när jag fick tända milan på Gammelvala i somras. Det kändes som att nu har jag fått ner rötterna ordentligt, det är här jag ska vara.

– Och att träffa kärleken. Jag trodde att jag offrade allt med huslig lycka och romantik och så träffade jag Johannes och så får jag vara med honom också. Jag fick både huslig lycka och ett skapande liv som jag förut trodde hörde ihop med ensamhet.