2016-07-30 06:00

2016-07-30 06:00

The Boss gjorde skäl för namnet

MALIN BILLER

Oj oj oj! Nu vet jag verkligen vem som är the Boss! Efter Bruce Springsteens konsert på Ullevi den 23e juli råder det inget tvivel om vem som är rockgubbe nummer ett. Min mamma gillar inte att jag kallar honom gubbe, men jag gör det med kärlek, eftersom jag ända sedan de tidiga tonåren älskat gubbrocken och dess speciella gung.

Dock är han en extremt hurtig gubbe, det måste jag säga. Vid 66 års ålder har han en trettioårings fysik och ork. Han höll igång i nästan fyra timmar i sträck! Jag och min väninna var där i god tid och fick ganska bra ståplatser. Fast med serie-Sveriges minsta blåsa, i kombination med min blygsamma längd, får jag lätt panik i folkmassor och kan varken se eller andas. Detta gjorde att vi efter någon timme rörde oss bakåt. Å andra sidan fanns där mer plats att dansa på, och dansa, det gjorde vi och så gott som hela Ullevi. Utom latmaskarna på läktarna förstås.

Men de är förlåtna, eftersom fansen där hade en överraskning åt Bruce och bandet i form av en enorm hälsning, en så kallad tifo där det stod Welcome home Bruce and the E Street band. Bossen blev märkbart rörd över detta. Kanske bidrog detta till att han verkligen gav allt under konserten. Först spelade de igenom hela the River-plattan, låt för låt, något som bara skett en enda gång under turnén hittills, och resten av tiden drog han och de andra gubbarna av den ena klassikern efter den andra.

När de första tonerna till Born in the USA ljöd över Ullevi, kokade arenan. Vi glömde allt elände i världen; terror, klimathot, galna orangea amerikanska politiker med överkamning, och allt annat jobbigt. Och när han bjöd upp till dans under Dancing in the Dark kunde man inte annat än fånle av lycka. Några ur publiken fick komma upp på scenen, bland annat en överlycklig liten kille, som fick spela gitarr och sjunga lite med sin idol.

Han spelade aldrig mina absoluta favoritlåtar Human Touch och Radio Nowhere, men vad gjorde det? Vi ville aldrig att han skulle gå av scenen. När den sista tonen klingat ut, längtade vi redan till nästa gång han skulle komma till Ullevi. Gör han det, ska vi stå längst fram. För tänk att få dansa med Bruce Springsteen inför 65 000 människor!

Dagen efter märkte vi, att trots att vi är 30 år yngre än Bruce, är han i betydligt bättre form än vi. Fötterna värkte och varenda muskel i kroppen ömmade efter all dans. Och i hjärtat samsades underlig blandning av eufori och tomhet.

Och apropå att göra sorti, så vill jag passa på att tacka för mig och mina tre år som krönikör här i NWT!

Dock är han en extremt hurtig gubbe, det måste jag säga. Vid 66 års ålder har han en trettioårings fysik och ork. Han höll igång i nästan fyra timmar i sträck! Jag och min väninna var där i god tid och fick ganska bra ståplatser. Fast med serie-Sveriges minsta blåsa, i kombination med min blygsamma längd, får jag lätt panik i folkmassor och kan varken se eller andas. Detta gjorde att vi efter någon timme rörde oss bakåt. Å andra sidan fanns där mer plats att dansa på, och dansa, det gjorde vi och så gott som hela Ullevi. Utom latmaskarna på läktarna förstås.

Men de är förlåtna, eftersom fansen där hade en överraskning åt Bruce och bandet i form av en enorm hälsning, en så kallad tifo där det stod Welcome home Bruce and the E Street band. Bossen blev märkbart rörd över detta. Kanske bidrog detta till att han verkligen gav allt under konserten. Först spelade de igenom hela the River-plattan, låt för låt, något som bara skett en enda gång under turnén hittills, och resten av tiden drog han och de andra gubbarna av den ena klassikern efter den andra.

När de första tonerna till Born in the USA ljöd över Ullevi, kokade arenan. Vi glömde allt elände i världen; terror, klimathot, galna orangea amerikanska politiker med överkamning, och allt annat jobbigt. Och när han bjöd upp till dans under Dancing in the Dark kunde man inte annat än fånle av lycka. Några ur publiken fick komma upp på scenen, bland annat en överlycklig liten kille, som fick spela gitarr och sjunga lite med sin idol.

Han spelade aldrig mina absoluta favoritlåtar Human Touch och Radio Nowhere, men vad gjorde det? Vi ville aldrig att han skulle gå av scenen. När den sista tonen klingat ut, längtade vi redan till nästa gång han skulle komma till Ullevi. Gör han det, ska vi stå längst fram. För tänk att få dansa med Bruce Springsteen inför 65 000 människor!

Dagen efter märkte vi, att trots att vi är 30 år yngre än Bruce, är han i betydligt bättre form än vi. Fötterna värkte och varenda muskel i kroppen ömmade efter all dans. Och i hjärtat samsades underlig blandning av eufori och tomhet.

Och apropå att göra sorti, så vill jag passa på att tacka för mig och mina tre år som krönikör här i NWT!

  • Malin Biller