2016-06-18 06:00

2016-06-18 06:00

Guds kraft, valspråken och kyrkan i ett splittrat samhälle

KARLSTAD: Ett samtal mellan avgående biskop Esbjörn Hagberg och hans efterträdare Sören Dalevi

En tidig junimorgon sitter två präster på ett kafé i Karlstad.
Den ene är biskop, den andre ska bli det.
Om ett par månader, i slutet av augusti, lämnar Esbjörn Hagberg uppdraget som biskop i Karlstads stift.
Han efterträds då av den tjugo år yngre Sören Dalevi, östvärmlänning, universitetslärare i religionsvetenskap.

Den här junimorgonen sitter de båda och småpratar om det som har varit, det som väntar och sådant som är viktigt.

Viktigt för den som ska leda Svenska kyrkan i det geografiskt stora Karlstads stift.

Ett stift som kyrkligt är lugnt och stilla, fritt från skandaler och religiös splittring.

Dessutom ett stift som nu har omorganiserats på församlings- och pastoratsnivå, ett arbete som har krävt mycket av den avgående biskopen.

– Och jag är väldigt, väldigt tacksam för att få slippa ta hand om organisationsfrågorna! utbrister Sören Dalevi när ämnet förs på tal över kaffe och bakelse.

Han lägger till, mest som en beskrivning av omorganisationens storlek och svårighetsgrad:

– I Karlstads stift är detta det största som hänt sedan bondesamhället...

Esbjörn Hagberg, stiftets femtonde biskop, nickar och håller med.

Mycket blev annorlunda

Esbjörn Hagberg blev biskop för fjorton år sedan.

– I någon mån, säger han, så visste jag vad uppdraget innebar. Men mycket blev annorlunda än vad jag kunnat förutse, livet som sådant blev annorlunda, och jag fick arbetsuppgifter som jag inte hade förutsett.

Vad blev för dig det mest positiva i arbetet?

– Det befolkningsmässigt inte så stora stiftet möjliggör nära relationer och bättre personliga kontakter. Man lär känna varann på ett annat sätt än i ett större stift.

Esbjörn Hagberg radar sedan upp annat som varit positivt:

Stor generositet

En positiv anda bland folk

Inga stora teologiska strider

Den senare punkten kräver dock en förklaring.

Ett år efter Esbjörn Hagbergs tillträde grundades den så kallade Missionsprovinsen, en konservativ gruppering, och till dess förste biskop utsågs den dalsländske kyrkoherden Arne Olsson.

Missionsprovinsen – som fortfarande finns – är emot kvinnopräster, anser att homosexualitet är mot Guds vilja och tar avstånd från evolutionsteorin.

I synnerhet det första går på tvärs mot Svenska kyrkans krav.

Eget valspråk

Missionsprovinsens förste biskop förklarades av Domkapitlet i Karlstad – och ordföranden Esbjörn Hagberg – obehörig att utöva prästämbetet i Svenska kyrkan.

Eller mer rakt på sak:

Han fick sparken ut ur Svenska kyrkan.

Händelserna som ledde fram till det blev Esbjörn Hagbergs största inomkyrkliga strid.

Ett och annat bråk bland präster och diakoner har han fått hantera, men det har skett med icke obetydlig diplomatisk finess.

Typiskt nog har Esbjörn Hagberg lyckats följa sitt eget valspråk: ”I försoningens tjänst”.

Hans efterträdare har redan hunnit skaffa sig ett eget valspråk, det som rimligen ska styra hans arbete under kommande år.

Det valspråket lyder: ”Människa bland människor” och är ett uttryck hämtat från Irenaeus av Lyon, den av de tidiga kyrkofäderna vars arbete bland annat ledde

till att Nya testamentet har fyra evangelister: Matteus, Markus, Lukas och Johannes.

Jerusalem

– Direkt efter biskopsvalet i våras åkte jag till Jerusalem och där fick jag distans till det som hänt, berättar Sören Dalevi. I Jerusalem var det ingen som nådde mig, och vistelsen där var bland det bästa som kunde ha hänt mig i den situationen. Bland annat var det i Jerusalem jag fann mitt valspråk.

Sören Dalevi slipper att hantera omorganisationen av Karlstads stift: Från 53 till 31 pastorat.

Däremot slipper han inte undan problemet med stiftets prästbrist.

– För några år sedan hade vi så många präster att det inte fanns tjänster åt alla, kommenterar Esbjörn Hagberg.

Så är det alltså inte i dag.

– Men jag lever hellre med prästbrist i stiftet än att man tvingas välja präster som inte är helt lämpliga för uppdraget, klargör den tillträdande biskopen, Sören Dalevi.

Esbjörn Hagberg:

– Man vill ju att det ska gå prästerna väl, och det värsta är väl om de hamnar i uppgifter de inte klarar av.

Guds kraft

Grunden för det arbete en biskop utför är ju upplevelsen av Guds kraft i tillvaron.

Hur har då biskopen som avgår och den tillträdande biskopen upplevt denna gudskraft?

– Jag har ibland upplevt hur Gud leder i olika livsval, en känsla av vad som är min väg eller som ett inre tilltal, svarar Esbjörn Hagberg. I svåra tider i livet har jag också på ett överraskande sätt fått känna mig buren. Ibland som en erfarenhet av att när jag känt mig som mest otillräcklig så har det jag har sagt eller gjort fått betyda något särskilt för någon annan.

Om Guds kraft säger Sören Dalevi:

– När jag var yngre var detta med känslor väldigt viktigt, det var viktigt att erfara Gud. I dag ser jag det inte riktigt så. Gud finns i vardagen, i det mänskliga, som en närvaro och en röst som man kan höra om man lyssnar riktigt noga. Och det ger mig kraft.

Och så ytterligare en fråga till er båda: Kan en biskop vara en verksam kraft för att överbrygga klyftor i samhället?

Esbjörn Hagberg, med tjänsteårens och ålderns rätt, är den förste att svara:

– En väg att gå är att våga tala om de frågor som berör människor både enskilt och kollektivt, även de svåra. Det är också att lyfta fram grundläggande värderingar som är nödvändiga för ett gott och öppet samhälle. Jag tror också på vikten av att visa på försoningens möjlighet.

”Viktig människosyn”

Sören Dalevi svarar genom att peka på Svenska kyrkan som en delvis outnyttjad resurs:

– Ett samhälle, säger han, det kan inte existera utan ett gemensamt värdemässigt kitt, och det kittet, den värdegrunden, finns i Svenska kyrkan. Kyrkan står för en människosyn och en livshållning som är viktig, ja, jag skulle säga oumbärlig, för det svenska samhället. Jag tror att kyrkan har mer att bidra med på det här området än vad såväl samhälle som kyrka tror.

Samtalet är över, kaffet urdrucket, bakelserna bortsopade från faten. Vi lämnar kaféet vid älvkanten på Råtorp i Karlstad.

Esbjörn Hagberg åker vidare till biskopens arbetsuppgifter, jobbet som om drygt två månader ska tas om hand av Sören Dalevi efter att han har vigts till ny biskop i Uppsala domkyrka.

Den här junimorgonen sitter de båda och småpratar om det som har varit, det som väntar och sådant som är viktigt.

Viktigt för den som ska leda Svenska kyrkan i det geografiskt stora Karlstads stift.

Ett stift som kyrkligt är lugnt och stilla, fritt från skandaler och religiös splittring.

Dessutom ett stift som nu har omorganiserats på församlings- och pastoratsnivå, ett arbete som har krävt mycket av den avgående biskopen.

– Och jag är väldigt, väldigt tacksam för att få slippa ta hand om organisationsfrågorna! utbrister Sören Dalevi när ämnet förs på tal över kaffe och bakelse.

Han lägger till, mest som en beskrivning av omorganisationens storlek och svårighetsgrad:

– I Karlstads stift är detta det största som hänt sedan bondesamhället...

Esbjörn Hagberg, stiftets femtonde biskop, nickar och håller med.

Mycket blev annorlunda

Esbjörn Hagberg blev biskop för fjorton år sedan.

– I någon mån, säger han, så visste jag vad uppdraget innebar. Men mycket blev annorlunda än vad jag kunnat förutse, livet som sådant blev annorlunda, och jag fick arbetsuppgifter som jag inte hade förutsett.

Vad blev för dig det mest positiva i arbetet?

– Det befolkningsmässigt inte så stora stiftet möjliggör nära relationer och bättre personliga kontakter. Man lär känna varann på ett annat sätt än i ett större stift.

Esbjörn Hagberg radar sedan upp annat som varit positivt:

Stor generositet

En positiv anda bland folk

Inga stora teologiska strider

Den senare punkten kräver dock en förklaring.

Ett år efter Esbjörn Hagbergs tillträde grundades den så kallade Missionsprovinsen, en konservativ gruppering, och till dess förste biskop utsågs den dalsländske kyrkoherden Arne Olsson.

Missionsprovinsen – som fortfarande finns – är emot kvinnopräster, anser att homosexualitet är mot Guds vilja och tar avstånd från evolutionsteorin.

I synnerhet det första går på tvärs mot Svenska kyrkans krav.

Eget valspråk

Missionsprovinsens förste biskop förklarades av Domkapitlet i Karlstad – och ordföranden Esbjörn Hagberg – obehörig att utöva prästämbetet i Svenska kyrkan.

Eller mer rakt på sak:

Han fick sparken ut ur Svenska kyrkan.

Händelserna som ledde fram till det blev Esbjörn Hagbergs största inomkyrkliga strid.

Ett och annat bråk bland präster och diakoner har han fått hantera, men det har skett med icke obetydlig diplomatisk finess.

Typiskt nog har Esbjörn Hagberg lyckats följa sitt eget valspråk: ”I försoningens tjänst”.

Hans efterträdare har redan hunnit skaffa sig ett eget valspråk, det som rimligen ska styra hans arbete under kommande år.

Det valspråket lyder: ”Människa bland människor” och är ett uttryck hämtat från Irenaeus av Lyon, den av de tidiga kyrkofäderna vars arbete bland annat ledde

till att Nya testamentet har fyra evangelister: Matteus, Markus, Lukas och Johannes.

Jerusalem

– Direkt efter biskopsvalet i våras åkte jag till Jerusalem och där fick jag distans till det som hänt, berättar Sören Dalevi. I Jerusalem var det ingen som nådde mig, och vistelsen där var bland det bästa som kunde ha hänt mig i den situationen. Bland annat var det i Jerusalem jag fann mitt valspråk.

Sören Dalevi slipper att hantera omorganisationen av Karlstads stift: Från 53 till 31 pastorat.

Däremot slipper han inte undan problemet med stiftets prästbrist.

– För några år sedan hade vi så många präster att det inte fanns tjänster åt alla, kommenterar Esbjörn Hagberg.

Så är det alltså inte i dag.

– Men jag lever hellre med prästbrist i stiftet än att man tvingas välja präster som inte är helt lämpliga för uppdraget, klargör den tillträdande biskopen, Sören Dalevi.

Esbjörn Hagberg:

– Man vill ju att det ska gå prästerna väl, och det värsta är väl om de hamnar i uppgifter de inte klarar av.

Guds kraft

Grunden för det arbete en biskop utför är ju upplevelsen av Guds kraft i tillvaron.

Hur har då biskopen som avgår och den tillträdande biskopen upplevt denna gudskraft?

– Jag har ibland upplevt hur Gud leder i olika livsval, en känsla av vad som är min väg eller som ett inre tilltal, svarar Esbjörn Hagberg. I svåra tider i livet har jag också på ett överraskande sätt fått känna mig buren. Ibland som en erfarenhet av att när jag känt mig som mest otillräcklig så har det jag har sagt eller gjort fått betyda något särskilt för någon annan.

Om Guds kraft säger Sören Dalevi:

– När jag var yngre var detta med känslor väldigt viktigt, det var viktigt att erfara Gud. I dag ser jag det inte riktigt så. Gud finns i vardagen, i det mänskliga, som en närvaro och en röst som man kan höra om man lyssnar riktigt noga. Och det ger mig kraft.

Och så ytterligare en fråga till er båda: Kan en biskop vara en verksam kraft för att överbrygga klyftor i samhället?

Esbjörn Hagberg, med tjänsteårens och ålderns rätt, är den förste att svara:

– En väg att gå är att våga tala om de frågor som berör människor både enskilt och kollektivt, även de svåra. Det är också att lyfta fram grundläggande värderingar som är nödvändiga för ett gott och öppet samhälle. Jag tror också på vikten av att visa på försoningens möjlighet.

”Viktig människosyn”

Sören Dalevi svarar genom att peka på Svenska kyrkan som en delvis outnyttjad resurs:

– Ett samhälle, säger han, det kan inte existera utan ett gemensamt värdemässigt kitt, och det kittet, den värdegrunden, finns i Svenska kyrkan. Kyrkan står för en människosyn och en livshållning som är viktig, ja, jag skulle säga oumbärlig, för det svenska samhället. Jag tror att kyrkan har mer att bidra med på det här området än vad såväl samhälle som kyrka tror.

Samtalet är över, kaffet urdrucket, bakelserna bortsopade från faten. Vi lämnar kaféet vid älvkanten på Råtorp i Karlstad.

Esbjörn Hagberg åker vidare till biskopens arbetsuppgifter, jobbet som om drygt två månader ska tas om hand av Sören Dalevi efter att han har vigts till ny biskop i Uppsala domkyrka.