2016-05-28 06:00

2016-06-22 09:30

Det gick alldeles för fort...

KRÖNIKA: MARIANNE ERIKSSON

I morgon är det mors dag. Innan jag själv fick barn i slutet av 1990-talet var det svårt att föreställa sig hur det skulle vara att bli förälder. Det känns väldigt länge sedan, och det är det väl, på sitt sätt.

Nyligen tittade vi på gamla videosnuttar som barnen spelat in med telefonen. Många gånger är det vi föräldrar som håller i kameran, men de allra roligaste filmerna är de som barnen gjorde själva, medan vi vuxna var upptagna med våra vuxenliv. Filmer där det inte finns några begränsningar, då idéer och fantasi flödar fritt.


Äldsta dottern fixade alldeles utmärkt att byta från nyhetsankare i ”Tråknyheterna” till reporter medan hennes yngre syster agerade filmfotograf. Baskern åkte på när hon förvandlades till reporter i fält genom ett snabbt kliv från stolen bakom det röda lekbordet, samtidigt som fotografen assisterade genom att hålla för kameralinsen under några sekunder. I bakgrunden låter ljudet från den riktiga tv:n som står på i ett hörn och från köket hörs en hungrig lillebror som är trött och behöver sova, men det är inget som bekommer reportern på ”Tråknyheterna” det minsta.

Vi ser också en lillebror, som nu hunnit bli några år äldre, högt uppflugen på en stege vid äppelträdet där han konstaterar att han inte når de äpplen som är kvar.


Ibland är rollerna ombytta som när lillasyster gör ett hemma-hos-reportage och konstaterar att tapeterna, som vi senare har haft olika åsikter om, är ”jättesnygga”.

På en annan filmsnutt konstaterar storasyster medan hon skrider fram i maklig takt genom vardagsrummet att ”det här är H, min lillebror och därborta på soffan ligger N och sover. Hon är spysjuk.”

Nu är studenten bara någon vecka bort och barnen håller på att bli vuxna och självständiga individer. Själv konstaterar jag att tiden har gått alldeles för fort.

Nyligen tittade vi på gamla videosnuttar som barnen spelat in med telefonen. Många gånger är det vi föräldrar som håller i kameran, men de allra roligaste filmerna är de som barnen gjorde själva, medan vi vuxna var upptagna med våra vuxenliv. Filmer där det inte finns några begränsningar, då idéer och fantasi flödar fritt.


Äldsta dottern fixade alldeles utmärkt att byta från nyhetsankare i ”Tråknyheterna” till reporter medan hennes yngre syster agerade filmfotograf. Baskern åkte på när hon förvandlades till reporter i fält genom ett snabbt kliv från stolen bakom det röda lekbordet, samtidigt som fotografen assisterade genom att hålla för kameralinsen under några sekunder. I bakgrunden låter ljudet från den riktiga tv:n som står på i ett hörn och från köket hörs en hungrig lillebror som är trött och behöver sova, men det är inget som bekommer reportern på ”Tråknyheterna” det minsta.

Vi ser också en lillebror, som nu hunnit bli några år äldre, högt uppflugen på en stege vid äppelträdet där han konstaterar att han inte når de äpplen som är kvar.


Ibland är rollerna ombytta som när lillasyster gör ett hemma-hos-reportage och konstaterar att tapeterna, som vi senare har haft olika åsikter om, är ”jättesnygga”.

På en annan filmsnutt konstaterar storasyster medan hon skrider fram i maklig takt genom vardagsrummet att ”det här är H, min lillebror och därborta på soffan ligger N och sover. Hon är spysjuk.”

Nu är studenten bara någon vecka bort och barnen håller på att bli vuxna och självständiga individer. Själv konstaterar jag att tiden har gått alldeles för fort.