2016-05-21 06:00

2016-05-21 06:00

Tack Lasse Anrell...

KRÖNIKA: ANNA SIMS

...för krönikan förra veckan. Jag förstår dig bättre nu. Och är tacksam om Magdalena Ribbing inte får reda på min fadäs i vett och etikett. Jag har ju ändå varit på både Nobelfesten och prinsbröllop och klarat mig bra, tack vare min värmländska charm. Precis som nu.

Faktum är att jag förstår dig Lasse bättre än någonsin. Men inom ett annat område. Hos mig blommar Mårbackapelargoner, engelska pelargoner och stjärnpelargoner sida vid sida utan gnäll. De gillar varandra. Och mig. Ärligt talat behandlar jag dem ganska nonchalant, utan att de tar illa upp.

Min passion är träd. Jag fullkomligt beundrar dem. Hur de samtidigt är rejält rotade på sin plats och så skirt vackra när de grönskar, som mormors spetsdukar, och så färgexplosionen och doften när de blommar.

Jag bortser nu från de vilda i skogen och håller mig till de tama innan för gärdsgårdsstaketet. Eftersom det fanns plommon, äpplen och päron in gick jag omedelbart en trädbeskärarkurs för at kunna ta hand om dem på bästa sätt. Vi kom överens och de ger mig rikligt med frukt vartannat år.

Jag ville så klart utvidga min passion och har under några år grävt ett nytt stort hål i trädgården för en ny bekantskap. Stjärnmagnolia, Blodplommon Nigra och Japansk lönn.

Men det år inte. De blommar första året och jag är fylld av hopp. Sen råkar de alltid ut för en massa olyckor.

Jag har skyfflat ner is från taket på min magnolia och blev alldels iskall i hela kroppen innan jag vågade kika över kanten för att se det värsta; den späda trädet var kluvet på mitten.

Blodplommonträdet har jag liksom fastnat i med gräsklipparen och sedan fått god hjälp av rådjuren med att halvera resten av grenarna.

Båda dessa träd ser nu mer döda än levande ut med några kämpande knoppar i toppen.

Och jag förstår nu. De tycker inte om mig.

Den Japanska lönnen är än så länge högst levande och prunkande. Kanske, kanske kan en förälskelse till mig spira där...

Faktum är att jag förstår dig Lasse bättre än någonsin. Men inom ett annat område. Hos mig blommar Mårbackapelargoner, engelska pelargoner och stjärnpelargoner sida vid sida utan gnäll. De gillar varandra. Och mig. Ärligt talat behandlar jag dem ganska nonchalant, utan att de tar illa upp.

Min passion är träd. Jag fullkomligt beundrar dem. Hur de samtidigt är rejält rotade på sin plats och så skirt vackra när de grönskar, som mormors spetsdukar, och så färgexplosionen och doften när de blommar.

Jag bortser nu från de vilda i skogen och håller mig till de tama innan för gärdsgårdsstaketet. Eftersom det fanns plommon, äpplen och päron in gick jag omedelbart en trädbeskärarkurs för at kunna ta hand om dem på bästa sätt. Vi kom överens och de ger mig rikligt med frukt vartannat år.

Jag ville så klart utvidga min passion och har under några år grävt ett nytt stort hål i trädgården för en ny bekantskap. Stjärnmagnolia, Blodplommon Nigra och Japansk lönn.

Men det år inte. De blommar första året och jag är fylld av hopp. Sen råkar de alltid ut för en massa olyckor.

Jag har skyfflat ner is från taket på min magnolia och blev alldels iskall i hela kroppen innan jag vågade kika över kanten för att se det värsta; den späda trädet var kluvet på mitten.

Blodplommonträdet har jag liksom fastnat i med gräsklipparen och sedan fått god hjälp av rådjuren med att halvera resten av grenarna.

Båda dessa träd ser nu mer döda än levande ut med några kämpande knoppar i toppen.

Och jag förstår nu. De tycker inte om mig.

Den Japanska lönnen är än så länge högst levande och prunkande. Kanske, kanske kan en förälskelse till mig spira där...