2016-05-21 06:00

2016-05-21 09:53

Strindberg hade det säkert väldigt kul när han skrev...

KULTUR: Tre skådespelare om pjäsen som kommer till Karlstad

Tre skådespelare i köket bakom scenen på Maximteatern i Stockholm.
Lena Endre, Mikael Persbrandt och Thomas Hanzon har avslutat en föreställning av Dödsdansen.
Nu väntar en enkel sallad och mineralvatten.
Men också en del ord och åsikter om pjäsens författare, August Strindberg.

Dödsdansen är ett äktenskapsdrama, Alice och Edgar har varit gifta länge - för länge - och slitit och skrapat på varandra.

Ett ganska eländigt äktenskap.

Samtidigt som Edgar och Alice trots allt verkar älska varandra.

– Säkert gör de det, säger Lena Endre som spelar Alice, annars skulle de inte kunna ha så passionerade gräl!

Mikael Persbrandt (Edgar) skjuter in från andra sidan köksbordet:

– Man kan nog se de äktenskapliga grälen som en sorts iscensättningar, det är mycket som talar för det.

Thomas Hanzon (vännen Kurt) tar upp Strindbergs språk:

– Han är så otroligt härlig i sitt skrivande, han har ett språk som är fullödigt. Jag har alltid upplevt den där fantastiska energin som finns i hans språk.

Strindberg hade kul

Dödsdansen är inte den första Strindbergspjäs Thomas Hanzon har arbetat med. Och hans erfarenhet är att:

– Han måste ha haft det väldigt kul när han skrev!

Mikael Persbrandt kommenterar:

– Hos Strindberg blir det nästan lite slapstickartat emellanåt...

Mikael Persbrandt tycker att Strindbergs lustfyllda språk gjort det rent njutningsfyllt att spela Dödsdansen:

– Jag har aldrig haft svårigheter med någon pjäs - jo, kanske någon - och arbetet med Dödsdansen har för min del helt och fullt burits av lusten att spela! Vi hade skitkul när vi repeterade in pjäsen och det har gått oerhört lätt att spela den.

Det är en ren fröjd att få uttala pjäsens repliker, tycker han, och språket är mustigt och mycket levande.

Lena Endre om detta det levande språket:

– Ibland kan man känna att Strindbergs språk är lite gammalt och högtravande. Men också det är ju Strindberg!

Musikalitet

Mikael Persbrandt talar om ”musikaliteten” i stora författares verk.

– Med Strindbergs och andra stora författares pjäser så är de redan ”tonsatta”. Du säger din replik i pjäsen och sätter punkt. Därför att Strindberg har satt punkt just där. Följer man det så blir det bra.

Det han säger innebär inget slaviskt följande av pjäsen scenanvisningar.

– Det kan bli svårigheter om man tar bort olika tidsmarkörer ur pjäsen, sånt som är en del av textens musikalitet, men vi har inte haft problem. I stället svänger det ordentligt i språket och med replikerna!

Tidsmarkörer finns det i regissören Stefan Larssons uppsättning av Dödsdansen. Men de är förhållandevis få: Edgars uniform och sabel, Alices kläder.

– Vi skulle ha kunnat spela med mer tidsanknutna saker på scenen, säger Lena Endre och ger exempel på sånt som saknas: Sekelskiftesmöbler, stora rumspalmer, andra tydliga tidsmarkörer.

– Hade det varit så hade man nog blivit lite nervös. Men Stefan Larsson skapade en annan och mer ”uppluckrad” form för uppsättningen. Det gjorde oss skådespelare mer fria.

Eviga frågor

Thomas Hanzon tar upp tråden, detta om uppsättningens rena scenografi, frånvaron av tunga möbler anno 1900 och annat som stark markerar i vilken tid äktenskapsdramat utspelas:

– Dödsdansen handlar om ett evigt relationsdrama. Ett drama vi ser oss själva i. Och det är naturligtvis lättare att se sitt eget liv i en pjäs om man har en enkel scenografi som denna.

Vi ser oss själva i pjäsen, den har en sorts allmängiltighet.

– Och kanske vi inser att vi i vår tid trots allt inte är värst mycket klokare än de var förr. Trots att vi gärna vill tro att vi är det. Relationsproblemen ser ju nästan likadana ut. Det är samma saker, år ut och år in.

Hemsöborna

De kommande månaderna betyder för Lena Endres del repetitioner på Dramaten.

Thomas Hanzon ser fram - efter en del arbete - mot ledighet.

Och Mikael Persbrandt ser fram emot Macbeth, Shakespeares blodiga drama i regi av Stefan Larsson.

Mer Strindberg, Mikael Persbrandt?

– Ja, gärna det, och då skulle jag vilja spela Carlsson i Hemsöborna.

Han är helt ärlig, han skulle som sagt gärna agera i rollen som den värmländske drängen som kommer till Hemsö i Stockholms skärgård, gifter sig med den rika änkan Flod och råkar i hård konflikt med styvsonen Gusten.

Och går under.

För det som utspelas på Hemsö är en sorts äktenskapsdrama där hustrun dör och mannen förlorar makt och inflytande och sitt eget liv.

Dödsdansen är ett äktenskapsdrama, Alice och Edgar har varit gifta länge - för länge - och slitit och skrapat på varandra.

Ett ganska eländigt äktenskap.

Samtidigt som Edgar och Alice trots allt verkar älska varandra.

– Säkert gör de det, säger Lena Endre som spelar Alice, annars skulle de inte kunna ha så passionerade gräl!

Mikael Persbrandt (Edgar) skjuter in från andra sidan köksbordet:

– Man kan nog se de äktenskapliga grälen som en sorts iscensättningar, det är mycket som talar för det.

Thomas Hanzon (vännen Kurt) tar upp Strindbergs språk:

– Han är så otroligt härlig i sitt skrivande, han har ett språk som är fullödigt. Jag har alltid upplevt den där fantastiska energin som finns i hans språk.

Strindberg hade kul

Dödsdansen är inte den första Strindbergspjäs Thomas Hanzon har arbetat med. Och hans erfarenhet är att:

– Han måste ha haft det väldigt kul när han skrev!

Mikael Persbrandt kommenterar:

– Hos Strindberg blir det nästan lite slapstickartat emellanåt...

Mikael Persbrandt tycker att Strindbergs lustfyllda språk gjort det rent njutningsfyllt att spela Dödsdansen:

– Jag har aldrig haft svårigheter med någon pjäs - jo, kanske någon - och arbetet med Dödsdansen har för min del helt och fullt burits av lusten att spela! Vi hade skitkul när vi repeterade in pjäsen och det har gått oerhört lätt att spela den.

Det är en ren fröjd att få uttala pjäsens repliker, tycker han, och språket är mustigt och mycket levande.

Lena Endre om detta det levande språket:

– Ibland kan man känna att Strindbergs språk är lite gammalt och högtravande. Men också det är ju Strindberg!

Musikalitet

Mikael Persbrandt talar om ”musikaliteten” i stora författares verk.

– Med Strindbergs och andra stora författares pjäser så är de redan ”tonsatta”. Du säger din replik i pjäsen och sätter punkt. Därför att Strindberg har satt punkt just där. Följer man det så blir det bra.

Det han säger innebär inget slaviskt följande av pjäsen scenanvisningar.

– Det kan bli svårigheter om man tar bort olika tidsmarkörer ur pjäsen, sånt som är en del av textens musikalitet, men vi har inte haft problem. I stället svänger det ordentligt i språket och med replikerna!

Tidsmarkörer finns det i regissören Stefan Larssons uppsättning av Dödsdansen. Men de är förhållandevis få: Edgars uniform och sabel, Alices kläder.

– Vi skulle ha kunnat spela med mer tidsanknutna saker på scenen, säger Lena Endre och ger exempel på sånt som saknas: Sekelskiftesmöbler, stora rumspalmer, andra tydliga tidsmarkörer.

– Hade det varit så hade man nog blivit lite nervös. Men Stefan Larsson skapade en annan och mer ”uppluckrad” form för uppsättningen. Det gjorde oss skådespelare mer fria.

Eviga frågor

Thomas Hanzon tar upp tråden, detta om uppsättningens rena scenografi, frånvaron av tunga möbler anno 1900 och annat som stark markerar i vilken tid äktenskapsdramat utspelas:

– Dödsdansen handlar om ett evigt relationsdrama. Ett drama vi ser oss själva i. Och det är naturligtvis lättare att se sitt eget liv i en pjäs om man har en enkel scenografi som denna.

Vi ser oss själva i pjäsen, den har en sorts allmängiltighet.

– Och kanske vi inser att vi i vår tid trots allt inte är värst mycket klokare än de var förr. Trots att vi gärna vill tro att vi är det. Relationsproblemen ser ju nästan likadana ut. Det är samma saker, år ut och år in.

Hemsöborna

De kommande månaderna betyder för Lena Endres del repetitioner på Dramaten.

Thomas Hanzon ser fram - efter en del arbete - mot ledighet.

Och Mikael Persbrandt ser fram emot Macbeth, Shakespeares blodiga drama i regi av Stefan Larsson.

Mer Strindberg, Mikael Persbrandt?

– Ja, gärna det, och då skulle jag vilja spela Carlsson i Hemsöborna.

Han är helt ärlig, han skulle som sagt gärna agera i rollen som den värmländske drängen som kommer till Hemsö i Stockholms skärgård, gifter sig med den rika änkan Flod och råkar i hård konflikt med styvsonen Gusten.

Och går under.

För det som utspelas på Hemsö är en sorts äktenskapsdrama där hustrun dör och mannen förlorar makt och inflytande och sitt eget liv.

Lena Endre

Lena Endre (född 1955) planerade tidigt att bli marinbiolog.

Men ödet förde in henne i teaterlivet (Teater Sputnik och Inge Waerns teaterstudio) i slutet av 70-talet.

1983 kom hon in på scenskolan i Stockholm, fick några år senare sitt genombrott i tv-serien Varuhuset.

Ingmar Bergman tog henne till Dramaten 1987 och där har hon spelat ibland annat Peer Gynt, Romeo och JuliaMaria Stuart och Och ge oss skuggorna, den senare av Lars Norén.

Lena Endre är också en av landets mest kända filmskådespelare: Mio min Mio, Den goda viljan,Jerusalem, Juloratoriet, Män som hatar kvinnor (och de två övriga Stieg Larsson-filmerna), dryga dussinet Wallanderfilmer, Trolösa, Alla älskar Alice.

Hon har fått det prestigefyllda O`Neillstipendiet, Svenska Dagbladets Thaliapris, två guldbaggar (Jerusalem och Trolösa) samt en Litteris et Artibus.

2385164.jpg2386887.jpg 

 

Mikael Persbrandt

Mikael Persbrandt (född 1963) var från början balettdansör, blev senare skådespelare på teater och film, har fått två guldbaggar (Maria Larssons eviga ögonblick och Mig äger ingen), och har spelat i ett stort antal Beckfilmer (Gunvald Larsson).

Persbrandt äger - tillsammans med teaterproducenten Agneta Villman (från Karlstad) Maximteatern, Persbrandts ”hemmascen” numera.

Tidigare var han ofta förekommande på Dramaten och Teater Galeasen. 2009 - efter ett avhopp från Dramaten och viss mediauppståndelse - debuterade han på Stockholms stadsteater i Samuel Becketts I väntan på Godot.

Tidigare i karriären blev han närmast idol i rollen som Carl Hamilton i filmatiseringar av Jan Guillous agentromaner.

Mikael Persbrandt har även gjort filmroller utomlands och han blev närmast.

2385165.jpg 2386888.jpg

 

 

Thomas Hanzon

Thomas Hanzon (född 1962) var som ung fotbollsspelare i Djurgårdens A-lag och i juniorlandslaget.

Möjligen hade han kunnat göra karriär som proffsspelare. Dock valde han teaterbanan.

Han scendebuterade år 1985 på Stockholms stadsteater, medverkade i Colin Nutleys film Nionde kompaniet två år senare, och spelade en av de ledande rollerna i långfilmen Trolösa (manus: Ingmar Bergman, regi: Liv Ullman).

På Dramaten har Thomas Hanzon spelat i pjäser av Ibsen och Shakespeare, Arthur Miller (i regi av författaren!), Lars Norén och Strindberg, Georg Büchner och Schiller.

I flera Van Veeteren-filmer (med Sven Wollter i huvudrollen) medverkade Thomas Hanzon som kriminalpolisen Münster, och han har medverkat i tv-teateruppsättningar och tv-serier.

För fyra år sedan fick han Gunn Wållgren-stipendiet, uppkallat efter den stora skådespelerskan, och detta med bland annat följande jurymotiveri

2385163.jpg 2386886.jpg