2016-05-21 06:00

2016-05-21 07:14

Regissören om pjäsen, Strindberg och teater

KULTUR

En tidig förmiddag på en frukostserverande taverna vid Stureplan.
Regissören Stefan Larsson dricker kaffe och berättar om hur han debuterade på Dramaten.
Det var för mer än 30 år sedan, närmare bestämt 1984.
Lasse Pöysti från Finland var teaterchef och Ingmar Bergman satte upp Shakespeares tragedi Kung Lear.

Titelrollen i Bergmans Kung Lear-uppsättning spelades av Jarl Kulle.

Bland övriga skådespelare i detta drama om en åldrande kung och tre döttrar fanns: Lena Olin och Ewa Fröhling, Margaretha Byström och Börje Ahlstedt, Jan-Olof Strandberg och Per Myrberg, Hans Strååt och Oscar Ljung, Frank Sundström, Birger Malmsten, Rolf Skoglund...

Bergman hade fått med de flesta av de bästa på Kungliga Dramatiska Teatern.

Med på scenen fanns också en del figuranter (statister), unga och okända som ibland, bokstavligen, i stod i skuggan av Kulle och Ahlstedt.

Stefan Larsson var en sådan figurant.

En annan av figuranterna hette Mikael Persbrandt.

Och en tredje Marie Richardson.

Persbrandt och Richardson gick vidare som skådespelare. Så också Stefan Larsson. Men efterhand övergav han skådespelandet och blev regissör.

– Jag upptäckte att jag var bättre som regissör än som skådespelare, säger han medan samtalet börjar leta sig fram mot ämnet för dagen:

Regiarbetet med Strindbergs Dödsdansen.

Hatkärlek

– Det kändes helt naturligt att sätta upp Dödsdansen. Det är en av Strindbergs absolut bästa texter, säger Stefan Larsson om äktenskapsdramat.

Och egentligen, fortsätter han, är ju Dödsdansen själva prototypen för alla de äktenskapsdramer som kom efter Strindberg.

– Man behöver bara nämna Lars Noréns pjäser och Eugene O`Neills ”Lång dags färd mot natt”. Eller Ingmar Bergmans pjäser och filmer. och det här, Dödsdansen, det är originalet och utgångspunkten för de senare äktenskapsdramerna.

Han nämner också i förbigående ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” av Edward Albee.

Den amerikanske dramatikerns mästerverk (och berömd film med Elisabeth Taylor och Richard Burton) ligger bitvis mycket nära Dödsdansen.

Åtminstone när det gäller de båda makarnas uppenbara hatkärlek och ömsesidiga beroende.

– I Strindbergs pjäs tror jag att makarna Alice och Edgar är för evigt sammanfogade med denna hatkärlek, som jag tror egentligen är en djup kärlek, säger Stefan Larsson.

Tre av Bergman

Stefan Larsson, född i juni 1964, gjorde redan som barn en del småroller både i TV och på teaterscenen.

Film - och tv-rollerna fortsatte att komma senare, exempelvis i serien Storstad (1990).

Karriären som skådespelare fortsatte och den förde Stefan Larsson till både Dramaten och Stockholms stadsteater.

För knappt tjugo år sedan debuterade han som regissör med Lars Noréns pjäs Rumäner på Teater Plaza. Uppsättningen fick Dramatenledningen att reagera; året därpå regidebuterade Stefan Larsson på nationalscenen och då med Närmanden av den brittiske dramatikern Patrick Marber.

På Dramaten har han därefter satt upp ett 30-tal pjäser: Ibsen och Shakespeare, Büchner och Tjechov.

Men också tre verk av Ingmar Bergman; Stefan Larsson har regisserat scenversioner av Scener ur ett äktenskap, Höstsonaten och Fanny och Alexander.

Anknytningen till Dramaten är dock starkare än genom det stora antalet regiuppdrag. Under några år var Stefan Larsson ledare för Dramatenscenen Elverket.

Han har arbetat som teaterchef i Danmark: Århus Teater och - med avslut i höst - Betty Nansens Teatret i Köpenhamn.

Hur är då svenska skådespelare om man jämför med danska skådespelare?

– Svenska skådespelare är överlägsna de danska! säger - eller snarare utbrister - Stefan Larsson. Det finns ett annat allvar och större patos hos svenska skådespelare. Skillnaden beror nog på den teatertradition skådespelarna är en del av. I Danmark är det mycket Ludvig Holberg och revyteater. I Sverige har vi en grund i Strindberg och Bergman. Det är en stor skillnad.

Ny energi

Men vi återgår till just August Strindbergs grundläggande äktenskapsdrama.

Naturligtvis finns det i dramat trådar till Strindbergs eget privatliv.

Men det som Stefan Larsson ser som pjäsens ”bärande tema” är Edgars (Mikael Persbrandt) ständiga fixering vid tanken på Döden. Dödsskräck blandad med synen på Döden som en befriare. En känsla som möjligen är påverkad av att hustrun Alice (Lena Endre) är betydligt yngre än maken Edgar.

Så kommer då besökaren Kurt (Thomas Hanzon) in i handlingen.

– Han är ganska ung i jämförelse med Edgar, och på något sätt ger Kurt ny energi till Edgar. Man märker förändringen hos honom.

Ett ”drömspel”

Dödsdansen skrevs under en kort tid år 1900. Året därpå flyttar Strindberg in i ett nybyggt bostadshus vid Karlaplan, ”Röda huset”, och där skriver han bland mycket annat Ett drömspel, ett av hans allra märkligaste teaterstycken.

– Dödsdansen förefaller ju att vara ett mycket naturalistiskt och realistiskt drama, menar regissören, men i Dödsdansen så finns det en sorts ”drömspel” . Då tänker jag på åldrandet som tema, tankarna på stigande ålder och intighet och tomrum och utplåning.

I Stefan Larssons uppsättning drar också den mystikframkallande, aningen overklighetsskapande dimman in från havet.

Det regigreppet - mycket underhållande genomfört i uppsättningen! - betonar det ”drömska” som finns i spelet i tornrummet där Alice och Edgar i Kurts åsyn skapar (för vilken gång i ordningen!?) slåss på sitt eget lilla äktenskapliga slagfält.

”Internationell klass”

Det är verkligen inte av artighet mot den lilla aktörsensemblen som Stefan Larsson berömmer.

Han är en av landets mest erfarna och anlitade regissörer, och han har djupa kunskaper om skådespeleriet som sådant: Hans egen erfarenhet av yrket, regiarbetet sedan 90-talet och - inte minst - umgänget med aktörerna.

– I Dödsdansen har jag haft förmånen att få arbeta med tre skådespelare som tillhör de bästa i Sverige. Eller jag kan till och med säga att Lena, Mikael och Thomas håller hög internationell klass.

Han arbetar också med ett grundmaterial som håller högsta klass. Och då tänker man inte bara på Strindberg och Ibsen och Shakespeare...

Stefan Larsson nämner också Lars Norén, och det var ju med dennes pjäs Rumäner som Stefan Larsson regidebuterade.

– Det är en fröjd att spela Norén! Han har en unik förmåga att skapa levande teater. Och för skådespelare var Noréns pjäser från 1980-talet och åren därefter rent guld för en skådespelare.

Macbeth

I höst, på Maximteatern i Stockholm, möts de tre figuranterna/statisterna från Dramatens och Bergmans uppsättning från 1984 av Kung Lear.

Då regisserar Stefan Larsson Shakespeares Macbeth med Mikael Persbrandt och Marie Richardson.

– Macbeth behöver inte ”moderniseras” så mycket, säger Stefan Larsson, och jag är medveten om att det inom teatern finns en sorts modernitetssjuka. Den tar sig bland annat uttryck i att man förenklar så mycket som möjligt. Det kommer jag inte att göra.

Lovar Stefan Larsson, regissören som varit ”het” kandidat vid de senaste två bytena av chef för Dramaten.

Tredje gången gillt när det blir aktuellt med byte igen?

Titelrollen i Bergmans Kung Lear-uppsättning spelades av Jarl Kulle.

Bland övriga skådespelare i detta drama om en åldrande kung och tre döttrar fanns: Lena Olin och Ewa Fröhling, Margaretha Byström och Börje Ahlstedt, Jan-Olof Strandberg och Per Myrberg, Hans Strååt och Oscar Ljung, Frank Sundström, Birger Malmsten, Rolf Skoglund...

Bergman hade fått med de flesta av de bästa på Kungliga Dramatiska Teatern.

Med på scenen fanns också en del figuranter (statister), unga och okända som ibland, bokstavligen, i stod i skuggan av Kulle och Ahlstedt.

Stefan Larsson var en sådan figurant.

En annan av figuranterna hette Mikael Persbrandt.

Och en tredje Marie Richardson.

Persbrandt och Richardson gick vidare som skådespelare. Så också Stefan Larsson. Men efterhand övergav han skådespelandet och blev regissör.

– Jag upptäckte att jag var bättre som regissör än som skådespelare, säger han medan samtalet börjar leta sig fram mot ämnet för dagen:

Regiarbetet med Strindbergs Dödsdansen.

Hatkärlek

– Det kändes helt naturligt att sätta upp Dödsdansen. Det är en av Strindbergs absolut bästa texter, säger Stefan Larsson om äktenskapsdramat.

Och egentligen, fortsätter han, är ju Dödsdansen själva prototypen för alla de äktenskapsdramer som kom efter Strindberg.

– Man behöver bara nämna Lars Noréns pjäser och Eugene O`Neills ”Lång dags färd mot natt”. Eller Ingmar Bergmans pjäser och filmer. och det här, Dödsdansen, det är originalet och utgångspunkten för de senare äktenskapsdramerna.

Han nämner också i förbigående ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” av Edward Albee.

Den amerikanske dramatikerns mästerverk (och berömd film med Elisabeth Taylor och Richard Burton) ligger bitvis mycket nära Dödsdansen.

Åtminstone när det gäller de båda makarnas uppenbara hatkärlek och ömsesidiga beroende.

– I Strindbergs pjäs tror jag att makarna Alice och Edgar är för evigt sammanfogade med denna hatkärlek, som jag tror egentligen är en djup kärlek, säger Stefan Larsson.

Tre av Bergman

Stefan Larsson, född i juni 1964, gjorde redan som barn en del småroller både i TV och på teaterscenen.

Film - och tv-rollerna fortsatte att komma senare, exempelvis i serien Storstad (1990).

Karriären som skådespelare fortsatte och den förde Stefan Larsson till både Dramaten och Stockholms stadsteater.

För knappt tjugo år sedan debuterade han som regissör med Lars Noréns pjäs Rumäner på Teater Plaza. Uppsättningen fick Dramatenledningen att reagera; året därpå regidebuterade Stefan Larsson på nationalscenen och då med Närmanden av den brittiske dramatikern Patrick Marber.

På Dramaten har han därefter satt upp ett 30-tal pjäser: Ibsen och Shakespeare, Büchner och Tjechov.

Men också tre verk av Ingmar Bergman; Stefan Larsson har regisserat scenversioner av Scener ur ett äktenskap, Höstsonaten och Fanny och Alexander.

Anknytningen till Dramaten är dock starkare än genom det stora antalet regiuppdrag. Under några år var Stefan Larsson ledare för Dramatenscenen Elverket.

Han har arbetat som teaterchef i Danmark: Århus Teater och - med avslut i höst - Betty Nansens Teatret i Köpenhamn.

Hur är då svenska skådespelare om man jämför med danska skådespelare?

– Svenska skådespelare är överlägsna de danska! säger - eller snarare utbrister - Stefan Larsson. Det finns ett annat allvar och större patos hos svenska skådespelare. Skillnaden beror nog på den teatertradition skådespelarna är en del av. I Danmark är det mycket Ludvig Holberg och revyteater. I Sverige har vi en grund i Strindberg och Bergman. Det är en stor skillnad.

Ny energi

Men vi återgår till just August Strindbergs grundläggande äktenskapsdrama.

Naturligtvis finns det i dramat trådar till Strindbergs eget privatliv.

Men det som Stefan Larsson ser som pjäsens ”bärande tema” är Edgars (Mikael Persbrandt) ständiga fixering vid tanken på Döden. Dödsskräck blandad med synen på Döden som en befriare. En känsla som möjligen är påverkad av att hustrun Alice (Lena Endre) är betydligt yngre än maken Edgar.

Så kommer då besökaren Kurt (Thomas Hanzon) in i handlingen.

– Han är ganska ung i jämförelse med Edgar, och på något sätt ger Kurt ny energi till Edgar. Man märker förändringen hos honom.

Ett ”drömspel”

Dödsdansen skrevs under en kort tid år 1900. Året därpå flyttar Strindberg in i ett nybyggt bostadshus vid Karlaplan, ”Röda huset”, och där skriver han bland mycket annat Ett drömspel, ett av hans allra märkligaste teaterstycken.

– Dödsdansen förefaller ju att vara ett mycket naturalistiskt och realistiskt drama, menar regissören, men i Dödsdansen så finns det en sorts ”drömspel” . Då tänker jag på åldrandet som tema, tankarna på stigande ålder och intighet och tomrum och utplåning.

I Stefan Larssons uppsättning drar också den mystikframkallande, aningen overklighetsskapande dimman in från havet.

Det regigreppet - mycket underhållande genomfört i uppsättningen! - betonar det ”drömska” som finns i spelet i tornrummet där Alice och Edgar i Kurts åsyn skapar (för vilken gång i ordningen!?) slåss på sitt eget lilla äktenskapliga slagfält.

”Internationell klass”

Det är verkligen inte av artighet mot den lilla aktörsensemblen som Stefan Larsson berömmer.

Han är en av landets mest erfarna och anlitade regissörer, och han har djupa kunskaper om skådespeleriet som sådant: Hans egen erfarenhet av yrket, regiarbetet sedan 90-talet och - inte minst - umgänget med aktörerna.

– I Dödsdansen har jag haft förmånen att få arbeta med tre skådespelare som tillhör de bästa i Sverige. Eller jag kan till och med säga att Lena, Mikael och Thomas håller hög internationell klass.

Han arbetar också med ett grundmaterial som håller högsta klass. Och då tänker man inte bara på Strindberg och Ibsen och Shakespeare...

Stefan Larsson nämner också Lars Norén, och det var ju med dennes pjäs Rumäner som Stefan Larsson regidebuterade.

– Det är en fröjd att spela Norén! Han har en unik förmåga att skapa levande teater. Och för skådespelare var Noréns pjäser från 1980-talet och åren därefter rent guld för en skådespelare.

Macbeth

I höst, på Maximteatern i Stockholm, möts de tre figuranterna/statisterna från Dramatens och Bergmans uppsättning från 1984 av Kung Lear.

Då regisserar Stefan Larsson Shakespeares Macbeth med Mikael Persbrandt och Marie Richardson.

– Macbeth behöver inte ”moderniseras” så mycket, säger Stefan Larsson, och jag är medveten om att det inom teatern finns en sorts modernitetssjuka. Den tar sig bland annat uttryck i att man förenklar så mycket som möjligt. Det kommer jag inte att göra.

Lovar Stefan Larsson, regissören som varit ”het” kandidat vid de senaste två bytena av chef för Dramaten.

Tredje gången gillt när det blir aktuellt med byte igen?