2016-05-21 06:00

2016-05-21 06:00

En liten lintott

KRÖNIKA: MALIN BILLER

Jag är nyss hemkommen från de vida slätterna i Skåne, ni vet där själen kan få ro.

Jag har dock inte bränt något brännvin själv och kryddat med johannesört, såsom vissa buttra gubbrockare tydligen gör. Däremot har jag umgåtts en hel helg med min närmsta vän och hennes lille Wille, en lintott på två år.

Vi har gjort allt det en liten tvåårig skåning i Emil-keps gillar att göra; tittat på motorgräsklipparen (många gånger) och sagt Kolla! Wow! Vi har ätit rån och druckit saft. Vi har sprungit runt på korta ben och skrikit och vi har lekt Willes egen lek, där jag låtsades dela tvååringens fascination för brandvarnaren. Leken gick ut på att vi om och om igen rusade ett varv i huset, sedan pekade Wille med ett litet finger mot tingesten i taket, varpå jag tramsade mig och gissade fel på vad det kunde vara.

Jag: Är det en blomma? Wille: Näää! Jag: Är det en bil? Wille: Nääää! Jag: Är det en BRANDVARNARE? Wille (exalterad): JAAAAA!

Och så sprang vi ett varv till.


De är ytterst lättroade i den åldern. Om än oerhört envisa och lite svåra att resonera med. Det kan inte vara lätt när man inte kan förmedla det man tänker och känner riktigt. Ändå kan Wille en hel massa ord. Och det finaste av dem alla, tycker jag i alla fall, det är att han lärt sig mitt namn.

Vi har bara träffats några få gånger i hans korta liv, men ändå är det som att vi alltid har känt varandra. Det sa liksom bara klick första gången jag fick hålla honom i mina armar. Min bästa väninnas barn. En ny fas i hennes liv, som jag får dela. Ett litet mirakel, som trotsade oddsen och kom till världen. Kanske var det för att han var så extra efterlängtad, som han beslöt sig för att komma lite tidigare än planerat?


Tänk att man kan tycka så vansinnigt mycket om en liten lintott med korviga ben (sådana där med mycket spring i). Vad som än händer, i vått och torrt, ska jag alltid finnas där för honom. Han ska alltid kunna lita på Tant Malin. Och om någon är dum mot min Wille, ska jag bli en rytande lejoninna och försvara honom.

Jag hoppas att den här världen är snäll mot Wille. Att vi vuxna ska förmå rätta till allt som är tokigt innan det är för sent. Jag vill att Wille och Willes barn i sin tur ska få springa runt där och leka tittut mellan blommande grenar, precis så där som Evert Taube sjöng om i Änglamark.

Att det alltid ska få vara sådär försomrigt och underbart i hans liv, med en massa nya spännande saker att utforska.

För den är allt vacker ändå, den där jorden vi ärvde!

Jag har dock inte bränt något brännvin själv och kryddat med johannesört, såsom vissa buttra gubbrockare tydligen gör. Däremot har jag umgåtts en hel helg med min närmsta vän och hennes lille Wille, en lintott på två år.

Vi har gjort allt det en liten tvåårig skåning i Emil-keps gillar att göra; tittat på motorgräsklipparen (många gånger) och sagt Kolla! Wow! Vi har ätit rån och druckit saft. Vi har sprungit runt på korta ben och skrikit och vi har lekt Willes egen lek, där jag låtsades dela tvååringens fascination för brandvarnaren. Leken gick ut på att vi om och om igen rusade ett varv i huset, sedan pekade Wille med ett litet finger mot tingesten i taket, varpå jag tramsade mig och gissade fel på vad det kunde vara.

Jag: Är det en blomma? Wille: Näää! Jag: Är det en bil? Wille: Nääää! Jag: Är det en BRANDVARNARE? Wille (exalterad): JAAAAA!

Och så sprang vi ett varv till.


De är ytterst lättroade i den åldern. Om än oerhört envisa och lite svåra att resonera med. Det kan inte vara lätt när man inte kan förmedla det man tänker och känner riktigt. Ändå kan Wille en hel massa ord. Och det finaste av dem alla, tycker jag i alla fall, det är att han lärt sig mitt namn.

Vi har bara träffats några få gånger i hans korta liv, men ändå är det som att vi alltid har känt varandra. Det sa liksom bara klick första gången jag fick hålla honom i mina armar. Min bästa väninnas barn. En ny fas i hennes liv, som jag får dela. Ett litet mirakel, som trotsade oddsen och kom till världen. Kanske var det för att han var så extra efterlängtad, som han beslöt sig för att komma lite tidigare än planerat?


Tänk att man kan tycka så vansinnigt mycket om en liten lintott med korviga ben (sådana där med mycket spring i). Vad som än händer, i vått och torrt, ska jag alltid finnas där för honom. Han ska alltid kunna lita på Tant Malin. Och om någon är dum mot min Wille, ska jag bli en rytande lejoninna och försvara honom.

Jag hoppas att den här världen är snäll mot Wille. Att vi vuxna ska förmå rätta till allt som är tokigt innan det är för sent. Jag vill att Wille och Willes barn i sin tur ska få springa runt där och leka tittut mellan blommande grenar, precis så där som Evert Taube sjöng om i Änglamark.

Att det alltid ska få vara sådär försomrigt och underbart i hans liv, med en massa nya spännande saker att utforska.

För den är allt vacker ändå, den där jorden vi ärvde!

  • Malin Biller