2016-05-07 06:00

2016-05-07 06:00

Var är mitt deklarationsdiplom?

KRÖNIKA

Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig mer.

Ingenting får en väl att tänka så mycket på alltings förgänglighet, som städning? Ibland känns det som att livet är det där som pågår utanför det skitiga fönstret, medan man återigen ägnar en ledig dag åt att storstäda. Och om det bara vore ett varaktigt resultat. Men nej, bara några timmar efter att man, genomsvettig och slutkörd, blivit klar med eländet, så ser det i princip likadant ut igen. Vi människor vill ju lämna något bestående efter oss, sätta vårt märke i historien. Ingenstans i historieböckerna kommer det att stå: 5 maj 2016: Denna dag vårstädade Malin Biller. Hon slarvade med listerna, men dammtorkade faktiskt i bokhyllan.

Överhuvudtaget tycker jag att detta vuxenliv innehåller för få belöningar. När man var barn fick man ju ett bokmärke hos doktorn när man tagit en spruta. Och diplom för allt möjligt. Guldstjärnor och lördagsgodis. Vad får man som vuxen när man gjort jobbiga, tråkiga grejer? Ingenting. Städa, tvätta, handla, laga mat... Ingen av de sysslorna kan få ett romantiskt skimmer, ens med ett tjusigt instagramfilter. Vi livspusslar och livspusslar och dagarna rinner iväg. Jag vill faktiskt ha ett diplom för att jag har deklarerat! Kan ingen säga att jag varit duktig?

Och medan jag går här och morrar för mig själv, bitter över att städningen tar tid från min kreativitet (helst vill jag ju bara rita och skriva jämt. Och ha kul.), rinner tiden iväg. Och jag känner mig uråldrig, lika gammal som Värmland ungefär (som enligt nya arkeologiska fynd är hela 10 000 år!). Det hjälper inte att höra om människor som ÄLSKAR att städa, som Lill-Babs. Jag blir på dåligt humör av det. Det är ett nödvändigt ont, som måste göras. Och alternativet är inte att tänka på. Är det lortigt hemma blir jag ilsken. Forskare från University of California menar enligt en studie, att personer som lever i ett rörigt hem, har betydligt högre doser av stresshormonet kortisol. Alltså skulle man bli både piggare och friskare av att vårstäda.

Jag dammar mina ägodelar, minnen jag samlat på mig, foton på människor jag älskar. Så slår det mig, att livet pågår just nu, precis här, i det till synes trista och monotona. Och medan jag och sambon städat hela vårt hem, har massor av tankar och idéer till skapande fötts. Kreativiteten behöver storstädning ibland. Och jag sätter mig ned i det tillfälligt rena köket, lägger upp fötterna på en stol, njuter av en kopp kaffe och tänker, som farbror Melker: Denna dagen, ett liv.

Ingenting får en väl att tänka så mycket på alltings förgänglighet, som städning? Ibland känns det som att livet är det där som pågår utanför det skitiga fönstret, medan man återigen ägnar en ledig dag åt att storstäda. Och om det bara vore ett varaktigt resultat. Men nej, bara några timmar efter att man, genomsvettig och slutkörd, blivit klar med eländet, så ser det i princip likadant ut igen. Vi människor vill ju lämna något bestående efter oss, sätta vårt märke i historien. Ingenstans i historieböckerna kommer det att stå: 5 maj 2016: Denna dag vårstädade Malin Biller. Hon slarvade med listerna, men dammtorkade faktiskt i bokhyllan.

Överhuvudtaget tycker jag att detta vuxenliv innehåller för få belöningar. När man var barn fick man ju ett bokmärke hos doktorn när man tagit en spruta. Och diplom för allt möjligt. Guldstjärnor och lördagsgodis. Vad får man som vuxen när man gjort jobbiga, tråkiga grejer? Ingenting. Städa, tvätta, handla, laga mat... Ingen av de sysslorna kan få ett romantiskt skimmer, ens med ett tjusigt instagramfilter. Vi livspusslar och livspusslar och dagarna rinner iväg. Jag vill faktiskt ha ett diplom för att jag har deklarerat! Kan ingen säga att jag varit duktig?

Och medan jag går här och morrar för mig själv, bitter över att städningen tar tid från min kreativitet (helst vill jag ju bara rita och skriva jämt. Och ha kul.), rinner tiden iväg. Och jag känner mig uråldrig, lika gammal som Värmland ungefär (som enligt nya arkeologiska fynd är hela 10 000 år!). Det hjälper inte att höra om människor som ÄLSKAR att städa, som Lill-Babs. Jag blir på dåligt humör av det. Det är ett nödvändigt ont, som måste göras. Och alternativet är inte att tänka på. Är det lortigt hemma blir jag ilsken. Forskare från University of California menar enligt en studie, att personer som lever i ett rörigt hem, har betydligt högre doser av stresshormonet kortisol. Alltså skulle man bli både piggare och friskare av att vårstäda.

Jag dammar mina ägodelar, minnen jag samlat på mig, foton på människor jag älskar. Så slår det mig, att livet pågår just nu, precis här, i det till synes trista och monotona. Och medan jag och sambon städat hela vårt hem, har massor av tankar och idéer till skapande fötts. Kreativiteten behöver storstädning ibland. Och jag sätter mig ned i det tillfälligt rena köket, lägger upp fötterna på en stol, njuter av en kopp kaffe och tänker, som farbror Melker: Denna dagen, ett liv.

  • Malin Biller