2016-04-30 06:00

2016-04-30 06:00

De klättrade ihop 95 förlossningar

KARLSTAD: "Det kändes fantastiskt att kunna bidra"

Till vardags är de kollegor på förlossningen på CSK men i början av året gick de ihop mot ett helt annat mål. Samtidigt som de besteg Kilimanjaro i Tanzania klättrade de ihop till 95 förlossningar.

– Den sista biten mot toppen var tuff. För att klara av hela vandringen delade vi upp den i etapper både mentalt och fysiskt, ungefär som en riktig förlossning. Vi tänkte att klarar kvinnor av att föda barn så ska vi klara av att nå ända upp! berättar Siw Hörling.

Hon fick idén för 15 år sedan, när hon och familjen bestigit Mount Kinabalo på Borneo.

– Jag är ingen klättrare men började fundera på vilka andra berg som det går att vandra upp till toppen på. Då föddes idén att bestiga Kilimanjaro när jag fyllde 50.

Det blev inte så, men drömmarna levde kvar och förra året bestämde sig Anneli Svensson-Landegren för att hänga på. Samtidigt ville de samla in pengar till säkra förlossningar för kvinnor i Afrika. Arbetskamrater, vänner och bekanta erbjöds att satsa valfritt belopp för varje hundrade meter som Siw och Anneli tog sig uppför berget.

– Innan vi for visste vi ju inte hur långt vi skulle orka gå, säger Siw.

Många bidrog

Responsen blev stor.

– När vi kom hem och började räkna upptäckte vi att vi fått ihop hela 28 280 kronor!

I Sverige kostar en normal förlossning cirka 25 000 kronor, i Afrika handlar det om mindre än en hundradel av den summan.

– Vi skänkte pengarna till Läkarmissionen och fick ihop till sammanlagt 95 förlossningar på Panzisjukhuset i Kongo och Nkingasjukhuset i Tanzania samt ett bidrag till Panzisjukhusets arbete med kvinnor som våldtagits i krig. Det kändes helt fantastiskt att kunna bidra! säger Siw Hörling.

Möttes i Tanzania

Anneli Svensson-Landegren arbetade under tre veckor för Skandinaviska läkarbanken i Kenya och när hennes projekt var avslutat möttes de upp i Tanzania.

Vandringen utgick från Arusha. Det finns många vägar mot toppen, men de valde den där de kunde övernatta i enkla stugor.

– Det var jag och Anneli, två guider, en kock och fem bärare som bar 20 kilo var, säger Siw.

De startade på 1800 meters höjd och gick åtta kilometer, 1000 höjdmeter, första dagen.

– Där var det djungel och riktigt varmt. Nästa dag kom vi upp till 3700 meters höjd och då var det lite mer som en hed med buskar och mycket gräs. Inte några stora träd.

Stannade två nätter

Där stannade de två nätter för att acklimatisera sig. De gjorde en dagstur till 4000 meters höjd och sedan gick de ner igen och sov.

– Det ska vara bra ur anpassningssynpunkt.

Den fjärde dagen startade de tidigt på morgonen och gick upp till den sista stationen på 4700 meter.

– Där var det mer som öken. Bara sand och sten, ingen växtlighet överhuvudtaget.

Sedan började förberedelserna för toppbestigningen. De vilade och åt mat vid sextiden på kvällen.

– Sedan försökte vi sova fram till klockan elva på kvällen och vid midnatt startade vi uppstigningen. När det är mörkt ser du inte hur brant det är den sista biten mot toppen på 5895 meter.

Tufft på slutet

Sista sträckan var tuff. 1000 höjdmeter skulle klaras av på några kilometer.

– Det tog 5,5 timmar. Man orkar inte gå fortare och ju snabbare man går desto större risk är det att drabbas av höjdsjuka.

När det började ljusna befann de sig vid Gilman's point på 5685 meters höjd. Anneli Svensson-Landegren kände att orken började ta slut och vände tillbaka tillsammans med en av guiderna.

Därifrån var det två kilometer och 200 höjdmeter, bland annat genom snö, kvar till toppen.

– Det tog 2,5 timme. Toppen var så nära, men det tog ju sån tid! När jag kom upp var det en stor lycka. Som jag har längtat och efter all den här mödan.

Efter fem minuter bar det av ner igen, för att inte riskera att drabbas av höjdsjuka.

Men toppen var långt ifrån hela grejen.

– Vandringen betydde mer. Att befinna sig på en plats med vacker natur, bara vara i egna tankar eller gå och småprata med varandra, det var som meditation. Vägen var målet med resan!

– Den sista biten mot toppen var tuff. För att klara av hela vandringen delade vi upp den i etapper både mentalt och fysiskt, ungefär som en riktig förlossning. Vi tänkte att klarar kvinnor av att föda barn så ska vi klara av att nå ända upp! berättar Siw Hörling.

Hon fick idén för 15 år sedan, när hon och familjen bestigit Mount Kinabalo på Borneo.

– Jag är ingen klättrare men började fundera på vilka andra berg som det går att vandra upp till toppen på. Då föddes idén att bestiga Kilimanjaro när jag fyllde 50.

Det blev inte så, men drömmarna levde kvar och förra året bestämde sig Anneli Svensson-Landegren för att hänga på. Samtidigt ville de samla in pengar till säkra förlossningar för kvinnor i Afrika. Arbetskamrater, vänner och bekanta erbjöds att satsa valfritt belopp för varje hundrade meter som Siw och Anneli tog sig uppför berget.

– Innan vi for visste vi ju inte hur långt vi skulle orka gå, säger Siw.

Många bidrog

Responsen blev stor.

– När vi kom hem och började räkna upptäckte vi att vi fått ihop hela 28 280 kronor!

I Sverige kostar en normal förlossning cirka 25 000 kronor, i Afrika handlar det om mindre än en hundradel av den summan.

– Vi skänkte pengarna till Läkarmissionen och fick ihop till sammanlagt 95 förlossningar på Panzisjukhuset i Kongo och Nkingasjukhuset i Tanzania samt ett bidrag till Panzisjukhusets arbete med kvinnor som våldtagits i krig. Det kändes helt fantastiskt att kunna bidra! säger Siw Hörling.

Möttes i Tanzania

Anneli Svensson-Landegren arbetade under tre veckor för Skandinaviska läkarbanken i Kenya och när hennes projekt var avslutat möttes de upp i Tanzania.

Vandringen utgick från Arusha. Det finns många vägar mot toppen, men de valde den där de kunde övernatta i enkla stugor.

– Det var jag och Anneli, två guider, en kock och fem bärare som bar 20 kilo var, säger Siw.

De startade på 1800 meters höjd och gick åtta kilometer, 1000 höjdmeter, första dagen.

– Där var det djungel och riktigt varmt. Nästa dag kom vi upp till 3700 meters höjd och då var det lite mer som en hed med buskar och mycket gräs. Inte några stora träd.

Stannade två nätter

Där stannade de två nätter för att acklimatisera sig. De gjorde en dagstur till 4000 meters höjd och sedan gick de ner igen och sov.

– Det ska vara bra ur anpassningssynpunkt.

Den fjärde dagen startade de tidigt på morgonen och gick upp till den sista stationen på 4700 meter.

– Där var det mer som öken. Bara sand och sten, ingen växtlighet överhuvudtaget.

Sedan började förberedelserna för toppbestigningen. De vilade och åt mat vid sextiden på kvällen.

– Sedan försökte vi sova fram till klockan elva på kvällen och vid midnatt startade vi uppstigningen. När det är mörkt ser du inte hur brant det är den sista biten mot toppen på 5895 meter.

Tufft på slutet

Sista sträckan var tuff. 1000 höjdmeter skulle klaras av på några kilometer.

– Det tog 5,5 timmar. Man orkar inte gå fortare och ju snabbare man går desto större risk är det att drabbas av höjdsjuka.

När det började ljusna befann de sig vid Gilman's point på 5685 meters höjd. Anneli Svensson-Landegren kände att orken började ta slut och vände tillbaka tillsammans med en av guiderna.

Därifrån var det två kilometer och 200 höjdmeter, bland annat genom snö, kvar till toppen.

– Det tog 2,5 timme. Toppen var så nära, men det tog ju sån tid! När jag kom upp var det en stor lycka. Som jag har längtat och efter all den här mödan.

Efter fem minuter bar det av ner igen, för att inte riskera att drabbas av höjdsjuka.

Men toppen var långt ifrån hela grejen.

– Vandringen betydde mer. Att befinna sig på en plats med vacker natur, bara vara i egna tankar eller gå och småprata med varandra, det var som meditation. Vägen var målet med resan!

Resan

Kilimanjaro i Tanzania är 5895 meter och Afrikas högsta berg. Det är också det högsta berget i världen där man kan nå toppen utan att klättra.

Anneli och Siw utgick från Arusha i Tanzania. Det tog 4,5 dagar att nå toppen, nervägen gick på 1,5 dag.

För att bestiga berget måste man gå i grupp tillsammans med guider och bärare. Anneli och Siw övernattade i små stugor. De bar var sin dagspackning med bland annat vatten, matlådor, extra kläder och regnkläder.

Källa: