2016-04-30 06:00

2016-04-30 06:00

De är min dagbok

HELGKRÖNIKAN

På måndag är det exakt sju månader kvar.
Sju månader till alldeles sista konserten med Kent. Säger de.

Det är många som gör det. Till exempel Ulf Lundell, som vid varje vinteravslutningsturné tycks utropa: ”Hejdå, det är min sista turné. Vi ses i sommar!”

Så säger inte Kent.

De släpper en begravningsvideo och datum till sista skivsläppet och sista turnén. Ingenting alls om att ”ses i sommar”.

När biljetterna släpptes 12.00 den 18 mars hade jag loggat in en timme i förväg för att köa digitalt. 12.30 kunde jag köpa mina tre biljetter till spelningen i Löfbergs Arena den 2 december. Sedan var biljetterna slut.

Jag valde ståplats för att jag inte för mitt liv kan tänka mig att sitta still under den sista konserten.

Sista albumet ”Då som nu för alltid” kommer den 20 maj och givetvis är det förbokat hos min skivleverantör. Jag är en sån som fortfarande köper skivor och spelar dem högt och ofta hemma i huset.

Kent är inte mitt favoritband men vi har en särskild relation. Deras skivor har funnits med i så många olika delar av livet att de är en av få grupper som knyter ihop det, från ung och lovande till yngre medelålders. Inte ”som en vän” eller ”som familj”, jag ogillar skarpt sådana uttryck.

Kent är som en dagbok. Där låtar är känslor och händelser. Det finns också perioder av uppehåll i dagbokandet, men nu är aktiviteten hög.

Jag har beställt Kent-vin och väntar. Lyssnar på skivorna om och om igen, går igenom minnen och skapar nya.

I 21 år har dagboken med Kent skrivits och nästa år är det slut. Klart det känns konstigt.

Men om så där tio år kanske de kommer på att det vore kul att göra några spelningar ihop igen. Och kanske finns material till en ny skiva? Som bara kan göras som Kent.

Då står jag där igen, öppnar dagboken och fyller på.

 

Det är många som gör det. Till exempel Ulf Lundell, som vid varje vinteravslutningsturné tycks utropa: ”Hejdå, det är min sista turné. Vi ses i sommar!”

Så säger inte Kent.

De släpper en begravningsvideo och datum till sista skivsläppet och sista turnén. Ingenting alls om att ”ses i sommar”.

När biljetterna släpptes 12.00 den 18 mars hade jag loggat in en timme i förväg för att köa digitalt. 12.30 kunde jag köpa mina tre biljetter till spelningen i Löfbergs Arena den 2 december. Sedan var biljetterna slut.

Jag valde ståplats för att jag inte för mitt liv kan tänka mig att sitta still under den sista konserten.

Sista albumet ”Då som nu för alltid” kommer den 20 maj och givetvis är det förbokat hos min skivleverantör. Jag är en sån som fortfarande köper skivor och spelar dem högt och ofta hemma i huset.

Kent är inte mitt favoritband men vi har en särskild relation. Deras skivor har funnits med i så många olika delar av livet att de är en av få grupper som knyter ihop det, från ung och lovande till yngre medelålders. Inte ”som en vän” eller ”som familj”, jag ogillar skarpt sådana uttryck.

Kent är som en dagbok. Där låtar är känslor och händelser. Det finns också perioder av uppehåll i dagbokandet, men nu är aktiviteten hög.

Jag har beställt Kent-vin och väntar. Lyssnar på skivorna om och om igen, går igenom minnen och skapar nya.

I 21 år har dagboken med Kent skrivits och nästa år är det slut. Klart det känns konstigt.

Men om så där tio år kanske de kommer på att det vore kul att göra några spelningar ihop igen. Och kanske finns material till en ny skiva? Som bara kan göras som Kent.

Då står jag där igen, öppnar dagboken och fyller på.