2016-04-23 06:00

2016-04-23 06:00

Rätt kul med uppmärksamhet

KRÖNIKA: MIKAEL ADAMSSON

Jag fyller år under helgen.

Hur mycket det är tänker jag inte berätta. De som vet, de vet.

Men det börjar bli en del.

Nuförtiden har man egentligen slutat räkna, man har ingen lust att konfronteras med de där siffrorna.

För man känner sig ju aldrig lika gammal som passet uppger att man är. Det är märkligt.

I stället brukar jag säga att jag är samma idiot som när jag var 25 – med en tyngre ryggsäck. Och jag tycker att det stämmer rätt bra.

Som liten trodde man att man skulle bli vuxen vid en specifik ålder. Att man typ över en natt plötsligt skulle ha svaret på alla frågor. I linje med att man hade en bild av att ens föräldrar faktiskt visste allting.

Det gjorde de naturligtvis inte, och det gör inte jag heller – hur otroligt det än kan låta.

Men man växer in i den där vuxenheten. Man betalar sina räkningar i tid, går på föräldramöten och parmiddagar. Sedan kan man skaffa sig andrum i form av en tramsig gubbresa här och slänga mig med uttryck som swag där, fast jag fortfarande inte vet vad det betyder.

Hjärnan åldras dock långsammare än kroppen, och numera får man vara nöjd med saker som att hälsporren blir bättre och att man krasst sett fortfarande hänger med hjälpligt.

Födelsedagarna är inte viktiga på något annat sätt än att man kan konstatera att man fått ynnesten vara med i ytterligare ett år.

Annat var det förr, när man terroriserade mamma och pappa från klockan fyra på morgonen. Med toalettbesök, höga hostningar från pojkrummet, studsande bollar, med mera.

Nu är jag glad att det faktiskt finns några stycken som vill sjunga för mig på morgonen – om jag nu inte jobbat kväll.

I år har jag önskat mig ett par nya träningsbrallor, sådana där som är smala i benen. Stuprör, typ. Ungdomligt som fan.

Och så har vi ju gratulationerna på facebook.

Jag erkänner, med lätt rodnande kinder, att jag ser fram emot att läsa dem.

För det är ju rätt kul med uppmärksamhet...

Jag fyller år under helgen.

Hur mycket det är tänker jag inte berätta. De som vet, de vet.

Men det börjar bli en del.

Nuförtiden har man egentligen slutat räkna, man har ingen lust att konfronteras med de där siffrorna.

För man känner sig ju aldrig lika gammal som passet uppger att man är. Det är märkligt.

I stället brukar jag säga att jag är samma idiot som när jag var 25 – med en tyngre ryggsäck. Och jag tycker att det stämmer rätt bra.

Som liten trodde man att man skulle bli vuxen vid en specifik ålder. Att man typ över en natt plötsligt skulle ha svaret på alla frågor. I linje med att man hade en bild av att ens föräldrar faktiskt visste allting.

Det gjorde de naturligtvis inte, och det gör inte jag heller – hur otroligt det än kan låta.

Men man växer in i den där vuxenheten. Man betalar sina räkningar i tid, går på föräldramöten och parmiddagar. Sedan kan man skaffa sig andrum i form av en tramsig gubbresa här och slänga mig med uttryck som swag där, fast jag fortfarande inte vet vad det betyder.

Hjärnan åldras dock långsammare än kroppen, och numera får man vara nöjd med saker som att hälsporren blir bättre och att man krasst sett fortfarande hänger med hjälpligt.

Födelsedagarna är inte viktiga på något annat sätt än att man kan konstatera att man fått ynnesten vara med i ytterligare ett år.

Annat var det förr, när man terroriserade mamma och pappa från klockan fyra på morgonen. Med toalettbesök, höga hostningar från pojkrummet, studsande bollar, med mera.

Nu är jag glad att det faktiskt finns några stycken som vill sjunga för mig på morgonen – om jag nu inte jobbat kväll.

I år har jag önskat mig ett par nya träningsbrallor, sådana där som är smala i benen. Stuprör, typ. Ungdomligt som fan.

Och så har vi ju gratulationerna på facebook.

Jag erkänner, med lätt rodnande kinder, att jag ser fram emot att läsa dem.

För det är ju rätt kul med uppmärksamhet...