2016-04-16 06:00

2016-06-22 09:30

Vem lämnade lejonet vid stenen?

KRÖNIKA: MARIANNE ERIKSSON

Morbidturism kallar min väninnas fru det för, men jag vet inte riktigt om jag håller med.

Jag tycker det är rofyllt att vandra omkring på kyrkogårdar och fundera på människorna som ligger där. Över deras liv, om de var lyckliga, varför en del dog alldeles för tidigt...


Härom året var jag och min väninna i Paris. Père-Lachaise var en given punkt på programmet. Jag kunde konstatera att Oscar Wildes grav numera var skyddad bakom glasskivor. Edith Piafs grav var inte längre täckt av blommor och fotografier. Den här vinterdagen var stenens blanka yta fri.

Dagen efter sken solen från en molnfri himmel. Kontrasten var stor när vi efter tålmodigt köande lämnade gatuvimlet för underjorden. Där var det tyst, mörkt och fuktigt. Vi började vandra i katakomberna där romarna från början bröt kalksten, men som nu är den sista viloplatsen för cirka 6 miljoner parisare, vars skelett flyttades hit i slutet av 1700-talet för att minska smittspridningen från kyrkogårdarna. Efter ett tag glesades besökarna ut och långa stunder var vi ensamma i gångarna.

Härom veckan möttes vi i Stockholm. I hörnet Tunnelgatan-Sveavägen var trottoaren fylld med vissna blommor. Vi fortsatte Sveavägen fram mot Adolf Fredriks kyrkogård.


Trädet vid Olof Palmes grav hade inte slagit ut än. Någon hade satt dit en kruka med påskliljor och i gräset blommade de första vårlökarna. På gatan bredvid höll en man på att tvätta bort klotter från en husvägg. Vid foten av den stora stenen stod ett litet gult plastlejon. Jag funderade länge på vem som hade satt det där...

 

Morbidturism kallar min väninnas fru det för, men jag vet inte riktigt om jag håller med.

Jag tycker det är rofyllt att vandra omkring på kyrkogårdar och fundera på människorna som ligger där. Över deras liv, om de var lyckliga, varför en del dog alldeles för tidigt...


Härom året var jag och min väninna i Paris. Père-Lachaise var en given punkt på programmet. Jag kunde konstatera att Oscar Wildes grav numera var skyddad bakom glasskivor. Edith Piafs grav var inte längre täckt av blommor och fotografier. Den här vinterdagen var stenens blanka yta fri.

Dagen efter sken solen från en molnfri himmel. Kontrasten var stor när vi efter tålmodigt köande lämnade gatuvimlet för underjorden. Där var det tyst, mörkt och fuktigt. Vi började vandra i katakomberna där romarna från början bröt kalksten, men som nu är den sista viloplatsen för cirka 6 miljoner parisare, vars skelett flyttades hit i slutet av 1700-talet för att minska smittspridningen från kyrkogårdarna. Efter ett tag glesades besökarna ut och långa stunder var vi ensamma i gångarna.

Härom veckan möttes vi i Stockholm. I hörnet Tunnelgatan-Sveavägen var trottoaren fylld med vissna blommor. Vi fortsatte Sveavägen fram mot Adolf Fredriks kyrkogård.


Trädet vid Olof Palmes grav hade inte slagit ut än. Någon hade satt dit en kruka med påskliljor och i gräset blommade de första vårlökarna. På gatan bredvid höll en man på att tvätta bort klotter från en husvägg. Vid foten av den stora stenen stod ett litet gult plastlejon. Jag funderade länge på vem som hade satt det där...