2016-04-09 06:00

2016-04-09 06:00

Ett selektivt sällskapande

NICOLE DE BOUCZAN

Hundar är indelade i nio olika grupper: stående fågelhundar, vallhundar och lite sådär.
Pudeln ingår i den trevliga gruppen som kallas sällskapshundar.

Måste ju vara absolut bästa gruppen att vara hund i!

Man minglar med sina människor, blir kliad på ryggen och har det gött.

Mina egna pudlar tar sin grupptillhörighet på allra största allvar.

Ibland.

Man kan säga att deras sällskaplighet är av selektiv art.

Står jag i köket och skär tomater och lök – ingen pudel i sikte.

Öppnar jag däremot kylskåpet och plockar fram en ost kommer båda ilande i raketfart:

”Halloj, matte! Här är vi! Vi har kommit för att sällskapa dig nu. Vi är två väldigt trevliga och gulliga pudlar som förresten håller på att svälta ihjäl.”

Sedan häckar de i köket, strategiskt utplacerade för att få sin rättmätiga del av osten.

Andra tillfällen när pudlarna gör skäl för sin grupplacering är när jag lägger beslag på bästa fåtöljen.

Då är de där och vill umgås: ingen möbel är för trång för en pudel!

Får jag för mig att leka med min roliga gröna gummiboll kommer lille Spencer som ett jehu, sällskaplig som bara den.

Och aldrig att jag får vistas i badrummet utan minst en pudel som kompanjon.

På grund av pudlarnas fläckvisa sällskaplighet har jag tvingats till en lite föshasande gångstil hemmavid – man vill ju inte trampa pôjkera på tårna.

Men det finns också tillfällen när de helt avsäger sig sin status som hund.

”Vi är faktiskt innekatter” hävdar de om jag föreslår en promenad i regnet.

Måste ju vara absolut bästa gruppen att vara hund i!

Man minglar med sina människor, blir kliad på ryggen och har det gött.

Mina egna pudlar tar sin grupptillhörighet på allra största allvar.

Ibland.

Man kan säga att deras sällskaplighet är av selektiv art.

Står jag i köket och skär tomater och lök – ingen pudel i sikte.

Öppnar jag däremot kylskåpet och plockar fram en ost kommer båda ilande i raketfart:

”Halloj, matte! Här är vi! Vi har kommit för att sällskapa dig nu. Vi är två väldigt trevliga och gulliga pudlar som förresten håller på att svälta ihjäl.”

Sedan häckar de i köket, strategiskt utplacerade för att få sin rättmätiga del av osten.

Andra tillfällen när pudlarna gör skäl för sin grupplacering är när jag lägger beslag på bästa fåtöljen.

Då är de där och vill umgås: ingen möbel är för trång för en pudel!

Får jag för mig att leka med min roliga gröna gummiboll kommer lille Spencer som ett jehu, sällskaplig som bara den.

Och aldrig att jag får vistas i badrummet utan minst en pudel som kompanjon.

På grund av pudlarnas fläckvisa sällskaplighet har jag tvingats till en lite föshasande gångstil hemmavid – man vill ju inte trampa pôjkera på tårna.

Men det finns också tillfällen när de helt avsäger sig sin status som hund.

”Vi är faktiskt innekatter” hävdar de om jag föreslår en promenad i regnet.