2016-04-02 06:00

2016-06-22 09:30

Torrlagt i påsk

HELGKRÖNIKAN

Vid niotiden på påskaftonskvällen ringde det på dörren.

Utanför stod en allvarlig man från kommunen som meddelade att: ”Det är en vattenläcka på gatan. Vi stänger av vattnet om en halvtimme, så att ni får tid att spola upp vatten i badkaret och i hinkar. I morgon kommer vi tillbaka och börjar gräva. Innan vi har lokaliserat läckan går det inte att säga hur länge vattnet blir borta – men vi ställer ut dricksvatten!”

Det utbröt en febril aktivitet. Alla tillgängliga hinkar, kar och karaffer fylldes till brädden.

Den nästan färdiga disken i diskmaskinen lämnade vi, nästa laddning med smutsiga glas och porslin från påskbordet fick stå kvar på diskbänken.

Här skulle inte handdiskas i onödan! Inte förrän precis allt – och då menar jag ALLT – var använt.

Några minuter senare slutade det rinna i kranen...

Då smet sonen in på toaletten för att några sekunder senare glatt komma ut och konstatera att det minsann gick att spola två gånger på toan utan att vattnet tog slut...

Så småningom gick vi och lade oss, beredda på att bära vatten i hinkar åtminstone några dygn till.

Morgonen därpå vaknade vi till brummet från grävskopor, spolbilar och lastbilar på gatan.

Några timmar senare var allt över, utom för dem vars ledning in till huset sprungit läck...

Det kändes nästan lite snopet!

Efteråt var vi i alla fall överens om att vi är oerhört privilegierade som för det mesta bara kan vrida på kranen och få drickbart vatten. Utan att bära. Utan att koka. Utan att det sinar, än så länge i alla fall...

Sonen, som nu helt förlorat sitt tekniska intresse för toalettstolar, har konstaterat det tidigare, men gjorde det igen: ”skulle man bara få välja en sak att dricka resten av livet, så skulle det bli vatten...

 

Utanför stod en allvarlig man från kommunen som meddelade att: ”Det är en vattenläcka på gatan. Vi stänger av vattnet om en halvtimme, så att ni får tid att spola upp vatten i badkaret och i hinkar. I morgon kommer vi tillbaka och börjar gräva. Innan vi har lokaliserat läckan går det inte att säga hur länge vattnet blir borta – men vi ställer ut dricksvatten!”

Det utbröt en febril aktivitet. Alla tillgängliga hinkar, kar och karaffer fylldes till brädden.

Den nästan färdiga disken i diskmaskinen lämnade vi, nästa laddning med smutsiga glas och porslin från påskbordet fick stå kvar på diskbänken.

Här skulle inte handdiskas i onödan! Inte förrän precis allt – och då menar jag ALLT – var använt.

Några minuter senare slutade det rinna i kranen...

Då smet sonen in på toaletten för att några sekunder senare glatt komma ut och konstatera att det minsann gick att spola två gånger på toan utan att vattnet tog slut...

Så småningom gick vi och lade oss, beredda på att bära vatten i hinkar åtminstone några dygn till.

Morgonen därpå vaknade vi till brummet från grävskopor, spolbilar och lastbilar på gatan.

Några timmar senare var allt över, utom för dem vars ledning in till huset sprungit läck...

Det kändes nästan lite snopet!

Efteråt var vi i alla fall överens om att vi är oerhört privilegierade som för det mesta bara kan vrida på kranen och få drickbart vatten. Utan att bära. Utan att koka. Utan att det sinar, än så länge i alla fall...

Sonen, som nu helt förlorat sitt tekniska intresse för toalettstolar, har konstaterat det tidigare, men gjorde det igen: ”skulle man bara få välja en sak att dricka resten av livet, så skulle det bli vatten...