2016-02-13 06:00

2016-02-13 06:00

Jag behöver något ludet

MALIN BILLER

Jag går i djurfunderingar. Visst har jag ett bra liv, med ett jobb jag älskar och bra folk omkring mig. Det är bara en sak som fattas: något ludet! Nej, ingen äcklig spindel, utan något sött och snällt. Något jag kan gosa med och få villkorslös kärlek av.

Ända sedan jag var liten har jag älskat djur, särskilt hundar och katter. Och kaniner, marsvin, getter, hästar, får, grisar, ja det mesta på fyra ben. Ett antal marsvin har jag avverkat som barn, varav minst ett dog av för mycket kärlek. (Kan också kallas vanskötsel. Tydligen mår inte marsvin bra av att bli nedbäddade i en bur fylld med mat, de äter tills de spricker. Bokstavligen).

I mogen ålder har jag betydligt bättre hand med djur. Jag har varit både hund- och kattvakt ett flertal gånger och blir lycklig ända in i själen så fort jag ser en svans vifta. Dock har jag aldrig riktigt vågat skaffa ett eget husdjur. Rädd för ansvaret, för att inte ha tillräckligt med tid för min kompis. Och nu bor jag med en man som inte tycker om djur alls (annat än på tallriken, säger han. Ja, se karlar!)

Men så av en slump, halkade jag in på en sida på nätet där folk söker dagmatte åt sina jyckar. Och Gud vad jag är sugen! Det är som små kontaktannonser, den ena mer lockande än den andra. Lilla franska bulldogvalpen Smulan söker någon att hänga med på dagarna. Blandrastiken Molly vill ha lagom med motion, men allra helst ligga i någons knä. Och jag tänker, att kanske detta kunde vara en kompromiss? Då får jag umgås med en hund på dagarna, utan att ha det stora ansvaret för ett djur. Det hade ju passat idealiskt att ha en liten vovve i ateljén på dagarna och ett bra sätt att masa sig ut på promenader. Tål att tänkas på.

Katter är också trevliga, men mitt ego behöver någon som bara älskar mig, som blir lyrisk så fort jag kommit in igen efter att bara ha varit ute i fem minuter. Jag vill ha den röda mattan, ett kungligt uppvaktande. Inte en sur blick och någon som sätter upp svansen och visar rumpan, på sin höjd jamar lite uppskattande och stryker sig mot mitt ben. I BBC-dokumentären Cats vs dogs mättes halten av må bra/kärleks-hormonet oxytocin hos hundar respektive katter före och efter att de träffat sin ägare. Hos både hundar och katter ökade hormonhalten, men hos hundar med så mycket som 57,2 procent, jämfört med mer återhållsamma 12 procent hos katterna. Alltså älskar hundar oss lite mer än katter. Och just nu kan jag inte tänka mig något bättre än ett ludet kärlekspaket som blir lycklig bara av att se mig. Jag ska baskemig bli dagmatte!

Ända sedan jag var liten har jag älskat djur, särskilt hundar och katter. Och kaniner, marsvin, getter, hästar, får, grisar, ja det mesta på fyra ben. Ett antal marsvin har jag avverkat som barn, varav minst ett dog av för mycket kärlek. (Kan också kallas vanskötsel. Tydligen mår inte marsvin bra av att bli nedbäddade i en bur fylld med mat, de äter tills de spricker. Bokstavligen).

I mogen ålder har jag betydligt bättre hand med djur. Jag har varit både hund- och kattvakt ett flertal gånger och blir lycklig ända in i själen så fort jag ser en svans vifta. Dock har jag aldrig riktigt vågat skaffa ett eget husdjur. Rädd för ansvaret, för att inte ha tillräckligt med tid för min kompis. Och nu bor jag med en man som inte tycker om djur alls (annat än på tallriken, säger han. Ja, se karlar!)

Men så av en slump, halkade jag in på en sida på nätet där folk söker dagmatte åt sina jyckar. Och Gud vad jag är sugen! Det är som små kontaktannonser, den ena mer lockande än den andra. Lilla franska bulldogvalpen Smulan söker någon att hänga med på dagarna. Blandrastiken Molly vill ha lagom med motion, men allra helst ligga i någons knä. Och jag tänker, att kanske detta kunde vara en kompromiss? Då får jag umgås med en hund på dagarna, utan att ha det stora ansvaret för ett djur. Det hade ju passat idealiskt att ha en liten vovve i ateljén på dagarna och ett bra sätt att masa sig ut på promenader. Tål att tänkas på.

Katter är också trevliga, men mitt ego behöver någon som bara älskar mig, som blir lyrisk så fort jag kommit in igen efter att bara ha varit ute i fem minuter. Jag vill ha den röda mattan, ett kungligt uppvaktande. Inte en sur blick och någon som sätter upp svansen och visar rumpan, på sin höjd jamar lite uppskattande och stryker sig mot mitt ben. I BBC-dokumentären Cats vs dogs mättes halten av må bra/kärleks-hormonet oxytocin hos hundar respektive katter före och efter att de träffat sin ägare. Hos både hundar och katter ökade hormonhalten, men hos hundar med så mycket som 57,2 procent, jämfört med mer återhållsamma 12 procent hos katterna. Alltså älskar hundar oss lite mer än katter. Och just nu kan jag inte tänka mig något bättre än ett ludet kärlekspaket som blir lycklig bara av att se mig. Jag ska baskemig bli dagmatte!

  • Malin Biller