2016-01-30 06:00

2016-01-31 14:22

"Konsten öppnar människors själ"

RACKSTADMUSEET: Anna Skoglund – museichef i Arvika

Vid årsskiftet tog hon över som ny chef för Rackstadmuseet i Arvika.
Efter många år hade hon då lämnat Värmlands museum och tjänsten som konstintendent.
Hon tog ett rejält karriärsteg. Fick ett eget museum.
Så vad vill Anna Skoglund, 46 år, nu göra med det vackra museet i utkanten av Arvika?

– Ödmjukhet!

Anna Skoglund tar fram det ordet för att beskriva en känsla hon har.

En känsla inför den nya arbetsuppgiften, museichefstjänsten på Rackstadmuseet.

Ödmjukhet, det är en god egenskap i museivärlden, det har Anna Skoglund lärt sig under sexton år på Värmlands museum.

Där vandrade hon den långa karriärvägen. Började i souvenirbutiken i museets reception, fick med åren allt större ansvar, och blev konstintendent.

Nu är hon ny chef på Rackstadmuseet, efterträdare till Lena Hellström, och utrustad med både drömmar, planer och krav.

Och ödmjukhet.

Utan den riskerar man att misslyckas, antyder hon.

Lämplig tid

Annonsen om en ny chef för Rackstadmuseet kom lägligt.

– Egentligen kände jag inte att jag hade gjort mitt på Värmlands museum, säger hon. Men det museet genomgår stora förändringar, det är inte riktigt samma arbetsplats som det har varit.

Så långt - men inte längre - sträcker sig Anna Skoglund med något som möjligen kan tolkas som kritik av den förra arbetsplatsen.

Det faktum att ett par goda kolleger inom utställningsverksamheten, konstnärerna Jörgen Svensson och Bertil Bengtsson, var på väg bort från museet i Karlstad bidrog till sökandet efter ny tjänst.

För vem vet, det var kanske Anna Skoglunds tur att bli av med jobbet snart...

”Vad vill jag?”

Det var flera sökande till chefstjänsten i Arvika.

Efter en del kontakter och anställningssamtal (”otroligt trevliga anställningsintervjuer!”) fick hon till slut klart för sig att hon var en av två kandidater.

Och sedan var allt färdigt, hon fick jobbet.

– Jag blev skitglad! utbrister hon med ett stort skratt medan vi fikar i Rackstadmuseets lilla men trivsamma servering.

Med mer allvar säger hon om anställningsintervjuerna:

– De var nästan som en sorts inventering av vad jag står för och vem jag är. Utfrågningarna fick mig att tänka efter om just detta: Vad vill jag, vem är jag? Jag bestämde mig redan från början att säga precis vad jag känner inför jobbet som chef. Ärligt och uppriktigt.

Det lär ha imponerat på utfrågarna.

Nå ut till publiken

Men vad är det då Anna Skoglund vill göra?

– Jag vill naturligtvis utveckla verksamheten på Rackstadmuseet, vi måste nå ut ännu mer än tidigare, nå ut på alla sätt till publiken: Till barn, ungdomar, till familjer!

Här talar den Anna Skoglund som på Värmlands museum närmast dagligen hade bred publikkontakt.

Hon vet att om inte publiken kan lockas till ett konstmuseum så vittrar det sönder.

Då bryr sig ingen. Museet blir ointressant.

Därför måste ett museum som Rackstadmuseet kombinera det brett publika med högsta kvalitet hos det som visas. Det Är detta som är den nya chefens grundläggande policy.

– Min ambition, säger Anna Skoglund, det är att Rackstadmuseet ska bli ett av landets viktigaste konstmuseer.

Det finns en hel del som talar för att detta är möjligt, inte minst de senaste årens imponerande utställningsarbete.

Framför allt finns i Rackstadmuseet tillgångar - en del depositioner av länsmuseet och andra institutioner - som gör der möjligt att visa centralt viktig konst.

Flera av de konstnärer som finns representerade - Gustaf Fjaestad, Fritz Lindström, Björn Ahlgrensson, Christian Eriksson - är rikskända och mer än så.

Svensk konsthistoria

– Det vi har är ju en del av svensk konsthistoria, viktiga inslag i den har sin förankring här, säger Anna Skoglund. Många av målningarna kan ses som centrala verk i en konstepok.

Men det är inte bara målningarna.

Rackstadmuseet har också intressanta verk inom design och möbelkonst och konsthantverk.

Anna Skoglund pekar också på att flera av konstnärerna i Rackenkolonin hade internationella kontakter.

– Christian Eriksson, säger hon, han reste i Europa och han står i centrum för den kosthistoria som skrevs i Sverige och i till exempel Paris.

Framför allt ser hon museet i Arvika som en institution som kan vårda det nationella arvet inom konsten.

Maja Fjaestad

Hon har kommit till Rackstadmuseet med drömmar och planer.

Utställningsprogrammet för år 2016 är i princip redan fastställt; det är ett verk av Anna Skoglunds dynamiska företrädare Lena Hellström.

Men sedan kommer hon att tillsammans med museets utställningsgrupp (i vilken hennes förre konstlärare Hans-Olof Boström ingår) bestämma om nya utställningar.

– Jag har en mycket stark önskan om att få göra en stor utställning med verk av Maja Fjaestad, Gustafs fru. Det vore intressant att få placera henne på den svenska konstens karta, det är hon värd. Hon stod för ett stort och rikt konstnärskap!

Museet har verk av Maja Fjaestad som bekräftar Anna Skoglunds åsikt: Maja Fjaestad är känd för som blomstertryck, konsthantverk, textilier.

Men det finns så mycket mer!

Att öppna människor

Anna Skoglund, bosatt i ett av Molkoms äldre hus, bilpendlare till jobbet i Arvika, är själv ingen utövande konstnär.

– Man får nog mer se mig som en sorts konstens nörd, säger hon skämtsamt. Jag skapar inte konst, jag skriver om konst och visar allmänheten vad goda konstnärer gör och har gjort. För mig är det en otroligt viktig arbetsuppgift.

Varför viktig?

– Därför att jag är övertygad om konstens kraft och att denna kraft, som finns i god konst, förmår att öppna människors själ.

Det är med denna inställning som Anna Skoglund nu har tagit sig an museet utanför Arvika.

Ett krävande jobb, ett av den värmländska kulturens allra viktigaste.

– Ödmjukhet!

Anna Skoglund tar fram det ordet för att beskriva en känsla hon har.

En känsla inför den nya arbetsuppgiften, museichefstjänsten på Rackstadmuseet.

Ödmjukhet, det är en god egenskap i museivärlden, det har Anna Skoglund lärt sig under sexton år på Värmlands museum.

Där vandrade hon den långa karriärvägen. Började i souvenirbutiken i museets reception, fick med åren allt större ansvar, och blev konstintendent.

Nu är hon ny chef på Rackstadmuseet, efterträdare till Lena Hellström, och utrustad med både drömmar, planer och krav.

Och ödmjukhet.

Utan den riskerar man att misslyckas, antyder hon.

Lämplig tid

Annonsen om en ny chef för Rackstadmuseet kom lägligt.

– Egentligen kände jag inte att jag hade gjort mitt på Värmlands museum, säger hon. Men det museet genomgår stora förändringar, det är inte riktigt samma arbetsplats som det har varit.

Så långt - men inte längre - sträcker sig Anna Skoglund med något som möjligen kan tolkas som kritik av den förra arbetsplatsen.

Det faktum att ett par goda kolleger inom utställningsverksamheten, konstnärerna Jörgen Svensson och Bertil Bengtsson, var på väg bort från museet i Karlstad bidrog till sökandet efter ny tjänst.

För vem vet, det var kanske Anna Skoglunds tur att bli av med jobbet snart...

”Vad vill jag?”

Det var flera sökande till chefstjänsten i Arvika.

Efter en del kontakter och anställningssamtal (”otroligt trevliga anställningsintervjuer!”) fick hon till slut klart för sig att hon var en av två kandidater.

Och sedan var allt färdigt, hon fick jobbet.

– Jag blev skitglad! utbrister hon med ett stort skratt medan vi fikar i Rackstadmuseets lilla men trivsamma servering.

Med mer allvar säger hon om anställningsintervjuerna:

– De var nästan som en sorts inventering av vad jag står för och vem jag är. Utfrågningarna fick mig att tänka efter om just detta: Vad vill jag, vem är jag? Jag bestämde mig redan från början att säga precis vad jag känner inför jobbet som chef. Ärligt och uppriktigt.

Det lär ha imponerat på utfrågarna.

Nå ut till publiken

Men vad är det då Anna Skoglund vill göra?

– Jag vill naturligtvis utveckla verksamheten på Rackstadmuseet, vi måste nå ut ännu mer än tidigare, nå ut på alla sätt till publiken: Till barn, ungdomar, till familjer!

Här talar den Anna Skoglund som på Värmlands museum närmast dagligen hade bred publikkontakt.

Hon vet att om inte publiken kan lockas till ett konstmuseum så vittrar det sönder.

Då bryr sig ingen. Museet blir ointressant.

Därför måste ett museum som Rackstadmuseet kombinera det brett publika med högsta kvalitet hos det som visas. Det Är detta som är den nya chefens grundläggande policy.

– Min ambition, säger Anna Skoglund, det är att Rackstadmuseet ska bli ett av landets viktigaste konstmuseer.

Det finns en hel del som talar för att detta är möjligt, inte minst de senaste årens imponerande utställningsarbete.

Framför allt finns i Rackstadmuseet tillgångar - en del depositioner av länsmuseet och andra institutioner - som gör der möjligt att visa centralt viktig konst.

Flera av de konstnärer som finns representerade - Gustaf Fjaestad, Fritz Lindström, Björn Ahlgrensson, Christian Eriksson - är rikskända och mer än så.

Svensk konsthistoria

– Det vi har är ju en del av svensk konsthistoria, viktiga inslag i den har sin förankring här, säger Anna Skoglund. Många av målningarna kan ses som centrala verk i en konstepok.

Men det är inte bara målningarna.

Rackstadmuseet har också intressanta verk inom design och möbelkonst och konsthantverk.

Anna Skoglund pekar också på att flera av konstnärerna i Rackenkolonin hade internationella kontakter.

– Christian Eriksson, säger hon, han reste i Europa och han står i centrum för den kosthistoria som skrevs i Sverige och i till exempel Paris.

Framför allt ser hon museet i Arvika som en institution som kan vårda det nationella arvet inom konsten.

Maja Fjaestad

Hon har kommit till Rackstadmuseet med drömmar och planer.

Utställningsprogrammet för år 2016 är i princip redan fastställt; det är ett verk av Anna Skoglunds dynamiska företrädare Lena Hellström.

Men sedan kommer hon att tillsammans med museets utställningsgrupp (i vilken hennes förre konstlärare Hans-Olof Boström ingår) bestämma om nya utställningar.

– Jag har en mycket stark önskan om att få göra en stor utställning med verk av Maja Fjaestad, Gustafs fru. Det vore intressant att få placera henne på den svenska konstens karta, det är hon värd. Hon stod för ett stort och rikt konstnärskap!

Museet har verk av Maja Fjaestad som bekräftar Anna Skoglunds åsikt: Maja Fjaestad är känd för som blomstertryck, konsthantverk, textilier.

Men det finns så mycket mer!

Att öppna människor

Anna Skoglund, bosatt i ett av Molkoms äldre hus, bilpendlare till jobbet i Arvika, är själv ingen utövande konstnär.

– Man får nog mer se mig som en sorts konstens nörd, säger hon skämtsamt. Jag skapar inte konst, jag skriver om konst och visar allmänheten vad goda konstnärer gör och har gjort. För mig är det en otroligt viktig arbetsuppgift.

Varför viktig?

– Därför att jag är övertygad om konstens kraft och att denna kraft, som finns i god konst, förmår att öppna människors själ.

Det är med denna inställning som Anna Skoglund nu har tagit sig an museet utanför Arvika.

Ett krävande jobb, ett av den värmländska kulturens allra viktigaste.

Rackstadpengar

”Strama tyglar” är den ekonomiska politik som gäller för Rackstadmuseet.

”Vi har ingen sjö med pengar att ösa ur”, konstaterar Lars Merkel, styrelsens ordförande.

Men museets ekonomi är i balans, betonas det. Arvika kommun (som sedan några år äger museets fastigheter) bidrar till verksamheten med 750 000 kronor.

Region Värmland skjuter till 200 000 kronor.

Övriga bidrag kommer från större och mindre sponsorer.

Största sponsorn är Westra Wermlands Sparbank, som också har en representant i museets styrelse.

Utöver bidragen tjänar Rackstadmuseet en del pengar på biljettintäkter samt försäljningen i konst- och konsthantverksbutiken samt museikafeet.

Källa:

Rackstadhistoria

Tanken på ett Rackstadmuseum föddes många årtionden innan museet faktiskt invigdes, 1993.

Det var Gustaf Fjaestad, målaren och centralgestalt i Rackstadkolonin, som luftade idéer om ett museum.

Men det var först på 1980-talet som radiomannen Per-Eric Nordquist och konstkännaren Per Inge Fridlund (som blev museets förste chef) började arbeta för ett Rackstadmuseum.

Två problem dök omedelbart upp: Pengar och placering.

Den år 1987 bildade Ideella Föreningen Rackstadmuseet skaffade sponsorer och medlemmar.

Samtidigt pågick sökandet efter en plats för museet.

En arkitekttävling (1988) ledde till att Rune Falk (Arvikabördig) vid Whites arkitekter i Göteborg segrade.

Med färgsättningen av museet fick arkitekten hjälp av konstnärsbröderna Jörgen och Olle Zetterquist.

År 1993 var museet invigningsklart. Några år senare byggdes museet ut, och för fyra år sedan köpte Arvika kommun fastigheten.

Källa:

Rackstadstyrelse

Ideella Föreningen Rackstadmuseet har en nio personer stor styrelse.

Styrelsens arbete leds av ordföranden Lars Melker, jurist, konstsamlare med mera.

Övriga ledamöter är:

Anders Wickberg (vice ordförande, universitetsadjunkt)

Roland Persson (f d läkare vid Arvika sjukhus)

Dick Johansson (delägare till Klässbols linneväveri)

Cajsa Nyberg (vice vd i Westra Wermlands Sparbank)

Ulrika Sortelius (sjukhusbibliotekarie i Arvika)

Jan Andersson (tidigare chef för Företagshälsan)

Niklas Stake (företagare, en gång grundare av Arvikafestivalen)

Gert Raiml (kommunpolitiker (V), ledamot i flera kommunala bolagsstyrelser)

Källa: