2016-01-16 06:00

2016-01-16 06:00

Hiskliga jättar sa Don Quijote...

CHEFREDAKTÖR´N PÅ RESA

Jag satte mig på en bänk i en park. Jag var inte ensam på bänken. Till vänster om mig satt en lång gänglig mager herre klädd i plåt och halvtrasig hatt. Till höger en liten lätt korpulent, lätt trasad, synbarligen fattig bonde. Gubben i hatt pratade och gestikulerade, bondpojken lyssnade.

Jag var i staden Alcalá de Henares i detta nådens år fyrahundra år senare. Herrarna på varsin sida av mig var från någon gång på i början av 1600-talet . Han, iklädd rustning, heter Don Quijote av Mancha. Han, fattigbonden, heter Sancho Panza och är sin herre trogen i allt. Hur tokigt och galet det än kan förefalla. Ty han, Don Q, har lovat Sancho P, ett grevskap eller så.

Pratar på

Där sitter jag och lyssnar på dessa herrar. Mest på Don, det är han som pratar. Sancho mest lyssnar och försöker förstå.

”Det var hiskliga jättar vi bekämpade”, sade Don Q.

”Det var inga jättar, husbond, får ursäkta, det var väderkvarnar. Det som ser ut som armar är vingar som vinden snurrar så att kvarnstenarna drar runt.”

”Det märks, att du inte vet någonting om riddaräventyr”, svarar Don Q. ”Jättar var det, bytet från dem skulle grunda vår rikedom. Det var en god kamp och en gudi behaglig gärning att försöka utrota den ohyran från jordens yta”.

Hård strid

Striden mellan riddaren och jättarna blev hård. Jag har läst ett referat från den striden. Riddaren anföll under stridsropen; ”Fly icke, fega missfoster, för en ensam riddares anfall”. Han körde sin lans i en kvarnvinge just som vinden tog tag i densamma. Både häst och riddare lyftes upp ett stycke, lansen bröts av och båda föll hårt till marken.

”Tig käre Pancho”, sade Don Quijote, som inte ville veta av sitt nederlag. ”Allt ligger i Guds händer”, svarade Sancho med en suck.

Nu syntes han tala till mig och berättade hur husbonden några dagar låtit sig dubbas till riddare. Av en värdshusvärd. Och hur han i sovande tillstånd attackerat några fyllda vinsäckar. Vinet flöt. Det var fiender, skurkar, bovar och uslingar som var målet för hans svärd. Vinet som rann ut ur säckarna var blodet från fienden.

”Vad göra?”, sade Pancho till sig själv och mig, ”därhemma får jag bannor för att jag inte sköter hushållet. I Don Quijotes sällskap får jag i alla fall vänskap.

Där lämnade jag det såta paret på sin bänk i Alcalá de Henares.

Det var här Miguel de Cervantes (1547 -1616) föddes och skapade sin hjälte - riddaren av den sorgliga skepnaden. Don Quijote av Mancha hade förläst sig på riddarromaner och drog ut på vägarna i grannskapet för att leva och verka som en vandrande riddare.

Tillsammans med en av sina bönder, Sancho Panza ger de sig ut i världen för att göra vad riddare gör: skapa rättvisa, hjälpa damer i nöd och kämpa mot ondskefulla krafter.

Ser verkligheten

Sancho ser verkligheten, men tycker synd om sin herre, följer och hjälper honom.

Don Qiujotes häst heter Rosinante, Sanchos åsna heter Rucio. Don Qiujotes drömkvinna heter Dulcinea, som är det spanska ordet för söt.

Hon, en enkel bondflicka vid namn Aldonza, är lyckligt ovetande om riddarens höviska uppvaktning.

Man kan kanske skratta åt Don Quijote, som inte kan se verkligheten som den är. Han drömmer sig bort till medeltida berättelser om hövisk kärlek och riddarideal.

Men hans Sorgliga Skepnad väcker också sympati. Det är, på sitt vis, den lille mannens oförtrutna kamp mot orättvisor och för det han tror på.

Lämnar vapendragarna

Jag lämnar de båda vapendragarna på sin bänk. Jag tror inte de slutar prata med varandra bara för att jag drar vidare på mina äventyr. Jag tror de pratar med varandra än i denna dag.

På min vidare färd i La Mancha ser jag parker med väderkvarnar. På spanska heter det ”molinois de viento”, som i direkt översättning skulle vara vindkvarnar.

De är stillsamma och fredliga. De anfaller varken riddare eller tillfällig besökare som jag.

De är till för att hedra sin hjälte. Riddaren av sorgliga skepnaden.

Jag var i staden Alcalá de Henares i detta nådens år fyrahundra år senare. Herrarna på varsin sida av mig var från någon gång på i början av 1600-talet . Han, iklädd rustning, heter Don Quijote av Mancha. Han, fattigbonden, heter Sancho Panza och är sin herre trogen i allt. Hur tokigt och galet det än kan förefalla. Ty han, Don Q, har lovat Sancho P, ett grevskap eller så.

Pratar på

Där sitter jag och lyssnar på dessa herrar. Mest på Don, det är han som pratar. Sancho mest lyssnar och försöker förstå.

”Det var hiskliga jättar vi bekämpade”, sade Don Q.

”Det var inga jättar, husbond, får ursäkta, det var väderkvarnar. Det som ser ut som armar är vingar som vinden snurrar så att kvarnstenarna drar runt.”

”Det märks, att du inte vet någonting om riddaräventyr”, svarar Don Q. ”Jättar var det, bytet från dem skulle grunda vår rikedom. Det var en god kamp och en gudi behaglig gärning att försöka utrota den ohyran från jordens yta”.

Hård strid

Striden mellan riddaren och jättarna blev hård. Jag har läst ett referat från den striden. Riddaren anföll under stridsropen; ”Fly icke, fega missfoster, för en ensam riddares anfall”. Han körde sin lans i en kvarnvinge just som vinden tog tag i densamma. Både häst och riddare lyftes upp ett stycke, lansen bröts av och båda föll hårt till marken.

”Tig käre Pancho”, sade Don Quijote, som inte ville veta av sitt nederlag. ”Allt ligger i Guds händer”, svarade Sancho med en suck.

Nu syntes han tala till mig och berättade hur husbonden några dagar låtit sig dubbas till riddare. Av en värdshusvärd. Och hur han i sovande tillstånd attackerat några fyllda vinsäckar. Vinet flöt. Det var fiender, skurkar, bovar och uslingar som var målet för hans svärd. Vinet som rann ut ur säckarna var blodet från fienden.

”Vad göra?”, sade Pancho till sig själv och mig, ”därhemma får jag bannor för att jag inte sköter hushållet. I Don Quijotes sällskap får jag i alla fall vänskap.

Där lämnade jag det såta paret på sin bänk i Alcalá de Henares.

Det var här Miguel de Cervantes (1547 -1616) föddes och skapade sin hjälte - riddaren av den sorgliga skepnaden. Don Quijote av Mancha hade förläst sig på riddarromaner och drog ut på vägarna i grannskapet för att leva och verka som en vandrande riddare.

Tillsammans med en av sina bönder, Sancho Panza ger de sig ut i världen för att göra vad riddare gör: skapa rättvisa, hjälpa damer i nöd och kämpa mot ondskefulla krafter.

Ser verkligheten

Sancho ser verkligheten, men tycker synd om sin herre, följer och hjälper honom.

Don Qiujotes häst heter Rosinante, Sanchos åsna heter Rucio. Don Qiujotes drömkvinna heter Dulcinea, som är det spanska ordet för söt.

Hon, en enkel bondflicka vid namn Aldonza, är lyckligt ovetande om riddarens höviska uppvaktning.

Man kan kanske skratta åt Don Quijote, som inte kan se verkligheten som den är. Han drömmer sig bort till medeltida berättelser om hövisk kärlek och riddarideal.

Men hans Sorgliga Skepnad väcker också sympati. Det är, på sitt vis, den lille mannens oförtrutna kamp mot orättvisor och för det han tror på.

Lämnar vapendragarna

Jag lämnar de båda vapendragarna på sin bänk. Jag tror inte de slutar prata med varandra bara för att jag drar vidare på mina äventyr. Jag tror de pratar med varandra än i denna dag.

På min vidare färd i La Mancha ser jag parker med väderkvarnar. På spanska heter det ”molinois de viento”, som i direkt översättning skulle vara vindkvarnar.

De är stillsamma och fredliga. De anfaller varken riddare eller tillfällig besökare som jag.

De är till för att hedra sin hjälte. Riddaren av sorgliga skepnaden.