2016-01-02 06:00

2016-01-02 06:00

Läge att visa tacksamhet

KRÖNIKA: NICOLE DE BOUCZAN

Jag hörde en man på radion.

Till vardags jobbade han på Sjöräddningssällskapet här i Sverige.

Mycket jakt på båtfyllerister blev det.

Men nu hade han kommit hem från en tjänstgöring på Medelhavet:

”Vi räddar liv. Varje dag”, sa han.

 

Och så berättade han hur arbetet med de nödställda flyktingarna givit honom en annan syn på livet.

På vad som är viktigt på riktigt.

Han ville hemskt gärna återvända till jobbet på Medelhavet.

Och det var när jag lyssnade på honom som jag kom på mitt nyårslöfte.

För jag vet inte hur många gånger jag hört människor som upplevt kris på nära håll berätta om just detta: att de fått en helt annan syn på livet.

Att nya gardiner, dålig snöröjning och usla tv-program verkligen inte spelar någon som helst roll.

Inte egentligen.

Mitt nyårslöfte blir alltså – med risk för att verka pretentiös – tacksamhet.

Det borde vara rätt lätt om man tar avstamp i några av de ord som präglat 2015: krig, terrorism, flyktingkris, klimatkollaps.

Det kommer närmare – men vi här i Sverige har ändå varit oerhört förskonade.

 

Att inte känna tacksamhet för detta – aktivt och varje dag – känns nästan otillständigt.

Några få av oss blir hjältar på Medelhavet.

Du och jag får försöka bidra så gott vi kan.

Kanske genom att leva med lite mer – omsorg.

Vi kan smyga i gång, försiktigt: Äta mindre kött. Ställa bilen och cykla. Sortera varendaste sopa. Le mot en främling.

Och så kan vi vara tacksamma igen – över att vi kan välja hur vi ska leva våra liv.

 

Jag hörde en man på radion.

Till vardags jobbade han på Sjöräddningssällskapet här i Sverige.

Mycket jakt på båtfyllerister blev det.

Men nu hade han kommit hem från en tjänstgöring på Medelhavet:

”Vi räddar liv. Varje dag”, sa han.

 

Och så berättade han hur arbetet med de nödställda flyktingarna givit honom en annan syn på livet.

På vad som är viktigt på riktigt.

Han ville hemskt gärna återvända till jobbet på Medelhavet.

Och det var när jag lyssnade på honom som jag kom på mitt nyårslöfte.

För jag vet inte hur många gånger jag hört människor som upplevt kris på nära håll berätta om just detta: att de fått en helt annan syn på livet.

Att nya gardiner, dålig snöröjning och usla tv-program verkligen inte spelar någon som helst roll.

Inte egentligen.

Mitt nyårslöfte blir alltså – med risk för att verka pretentiös – tacksamhet.

Det borde vara rätt lätt om man tar avstamp i några av de ord som präglat 2015: krig, terrorism, flyktingkris, klimatkollaps.

Det kommer närmare – men vi här i Sverige har ändå varit oerhört förskonade.

 

Att inte känna tacksamhet för detta – aktivt och varje dag – känns nästan otillständigt.

Några få av oss blir hjältar på Medelhavet.

Du och jag får försöka bidra så gott vi kan.

Kanske genom att leva med lite mer – omsorg.

Vi kan smyga i gång, försiktigt: Äta mindre kött. Ställa bilen och cykla. Sortera varendaste sopa. Le mot en främling.

Och så kan vi vara tacksamma igen – över att vi kan välja hur vi ska leva våra liv.