2015-12-19 06:00

2015-12-19 06:00

Vem älskar krig och leverbiff?

KRÖNIKAN

Ni kanske tror att det här med sociala medier är ett nytt påfund.
Men då har ni glömt ”Mina klasskamrater”!

Det var min barndoms version av facebook, twitter och instagram.

En liten turkos bok där man lät kompisarna fylla i diverse preferenser på livets viktigaste områden: ålder, längd, intressen, vad man avskydde, älskade och hur ens familj såg ut.

Och hur mycket man vägde.

Allt knåpade man samvetsgrant ned med krampaktig handstil.

Jag hittade en min gamla bok häromdagen och fastnade förstås direkt.

Vad var jag för en när jag var liten?

Det kan jag nu tala om!

Jag avskydde leverbiff, Jim och krig.

Osagt i vilken ordning.

Jim var klassens bad guy.

På den tiden betydde det mest att han hade längre hår än de andra killarna. Och så hade han rätt hårda nypor på rasterna.

Vi tjejer avgudade Jim; han var mycket söt.

Det var självklart därför vi sa att vi hatade honom.

Lika mycket som jag hatade krig, leverbiff och stackars Jim älskade jag hästar.

Jag ville därför bli ”hopprytarina”.

Jag hade dock en reservplan om ryttarinneplanerna skulle gå i stöpet.

Då kunde jag nådigt tänka mig att bli ”popsångeska” i stället.

Och jag vägde 28 kilo.

Det var väl en statusrad som heter duga?

Jag kan kanske revidera det där med vikten något kilo och skippa Jim-hatet.

Och jag blev ju varken hoppryttarinna eller popsångerska.

Men krig och leverbiff hatar jag jättemycket än i dag.

I den ordningen, faktiskt.

Det var min barndoms version av facebook, twitter och instagram.

En liten turkos bok där man lät kompisarna fylla i diverse preferenser på livets viktigaste områden: ålder, längd, intressen, vad man avskydde, älskade och hur ens familj såg ut.

Och hur mycket man vägde.

Allt knåpade man samvetsgrant ned med krampaktig handstil.

Jag hittade en min gamla bok häromdagen och fastnade förstås direkt.

Vad var jag för en när jag var liten?

Det kan jag nu tala om!

Jag avskydde leverbiff, Jim och krig.

Osagt i vilken ordning.

Jim var klassens bad guy.

På den tiden betydde det mest att han hade längre hår än de andra killarna. Och så hade han rätt hårda nypor på rasterna.

Vi tjejer avgudade Jim; han var mycket söt.

Det var självklart därför vi sa att vi hatade honom.

Lika mycket som jag hatade krig, leverbiff och stackars Jim älskade jag hästar.

Jag ville därför bli ”hopprytarina”.

Jag hade dock en reservplan om ryttarinneplanerna skulle gå i stöpet.

Då kunde jag nådigt tänka mig att bli ”popsångeska” i stället.

Och jag vägde 28 kilo.

Det var väl en statusrad som heter duga?

Jag kan kanske revidera det där med vikten något kilo och skippa Jim-hatet.

Och jag blev ju varken hoppryttarinna eller popsångerska.

Men krig och leverbiff hatar jag jättemycket än i dag.

I den ordningen, faktiskt.