2015-12-19 06:00

2015-12-19 06:00

Svett och etikett

KRÖNIKAN

Det händer att jag släpar mig iväg till gymmet för att träna. Det sägs ju vara så bra med motion.

Och visst märker jag, att under de perioder jag håller igång regelbundet flåsande, är jag piggare, gladare och sover bättre. Oftast ger det mig energi att besöka gymmet, denna märkliga värld. Jag gillar att stå på crosstrainern och svettas, i mina egna tankar, när det är lugnt runt mig och glest bland besökarna. Då är det riktigt meditativt att träna för en introvert varelse som jag.

Det vill säga, om jag svänger förbi innan femtiden. Det är då förvandlingen sker och träningspasset blir allt annat än meditativt. Nu ska alla klämma in ett gympapass efter jobbet. Lokalen fylls av svettiga människor. Man har någons bakdel i ansiktet, någon annans armbåge i midjan.

Och alla dessa dofter. En symfoni av diverse kroppsutsöndringar (varför måste tyngdlyftande karlar äta så mycket blomkål?) Och alla ljud! Man skulle stundtals kunna tro att styrketräningsrummet är en förlossningssal för män. Gutturala vrål, rop av smärta och så spridda HGH! och profylaxandning på det. Visst tar jag också i när jag lyfter skrot, men inte så att jag riskerar att spräcka mina inre organ. Och jag ser, för allas trevnad, till att inte ha ätit något gasbildande innan träningspasset. (Och apropå det, så är det få som lyder uppmaningen att torka av maskinen efter sig.)

Så har vi de tjejkompisar som kommer till gymmet för att umgås. Jag förstår verkligen inte grejen. Förmodligen för att jag och mina väninnor hellre snackar över en lugn kopp kaffe. Men många kvinnor ägnar träningspasset åt att högljutt avhandla livets stora ämnen (såsom vad man ska ha på sig på festen eller hur många kalorier det är i en deciliter kvarg), för att överrösta maskinernas klonkanden. Jag blir alltså en ofrivillig deltagare, om än passiv, i dessa så totalt ointressanta samtal. De brukar fortsätta inne i omklädningsrummet. Häromdagen liknade jag Munchs Skriet där jag stod och försökte smussla på mig kläderna, utan att för den sakens skull visa mig naken inför alla och envar, när ett par väninnor, helt ogenerade, utan en tråd på kroppen, med en stockholmska så vass att man skulle kunna skära fryst fisk med i:na, diskuterade ett instagramkonto den ena tjejen följde. Alltså, hon har the body ta daaaaaaaaj for liksom! sa den andra. Men hur hittade du henne, var det liksom typ helt random eller?

Det är då jag känner jag mig som en alien i denna gymvärld. Och jag gör ett litet träningsuppehåll.

För min hälsas skull.

Och visst märker jag, att under de perioder jag håller igång regelbundet flåsande, är jag piggare, gladare och sover bättre. Oftast ger det mig energi att besöka gymmet, denna märkliga värld. Jag gillar att stå på crosstrainern och svettas, i mina egna tankar, när det är lugnt runt mig och glest bland besökarna. Då är det riktigt meditativt att träna för en introvert varelse som jag.

Det vill säga, om jag svänger förbi innan femtiden. Det är då förvandlingen sker och träningspasset blir allt annat än meditativt. Nu ska alla klämma in ett gympapass efter jobbet. Lokalen fylls av svettiga människor. Man har någons bakdel i ansiktet, någon annans armbåge i midjan.

Och alla dessa dofter. En symfoni av diverse kroppsutsöndringar (varför måste tyngdlyftande karlar äta så mycket blomkål?) Och alla ljud! Man skulle stundtals kunna tro att styrketräningsrummet är en förlossningssal för män. Gutturala vrål, rop av smärta och så spridda HGH! och profylaxandning på det. Visst tar jag också i när jag lyfter skrot, men inte så att jag riskerar att spräcka mina inre organ. Och jag ser, för allas trevnad, till att inte ha ätit något gasbildande innan träningspasset. (Och apropå det, så är det få som lyder uppmaningen att torka av maskinen efter sig.)

Så har vi de tjejkompisar som kommer till gymmet för att umgås. Jag förstår verkligen inte grejen. Förmodligen för att jag och mina väninnor hellre snackar över en lugn kopp kaffe. Men många kvinnor ägnar träningspasset åt att högljutt avhandla livets stora ämnen (såsom vad man ska ha på sig på festen eller hur många kalorier det är i en deciliter kvarg), för att överrösta maskinernas klonkanden. Jag blir alltså en ofrivillig deltagare, om än passiv, i dessa så totalt ointressanta samtal. De brukar fortsätta inne i omklädningsrummet. Häromdagen liknade jag Munchs Skriet där jag stod och försökte smussla på mig kläderna, utan att för den sakens skull visa mig naken inför alla och envar, när ett par väninnor, helt ogenerade, utan en tråd på kroppen, med en stockholmska så vass att man skulle kunna skära fryst fisk med i:na, diskuterade ett instagramkonto den ena tjejen följde. Alltså, hon har the body ta daaaaaaaaj for liksom! sa den andra. Men hur hittade du henne, var det liksom typ helt random eller?

Det är då jag känner jag mig som en alien i denna gymvärld. Och jag gör ett litet träningsuppehåll.

För min hälsas skull.

  • Malin Biller