2015-12-05 06:00

2015-12-05 06:00

Ännu en kråka till protokollet

Jag tror att jag har berättat om ”En kråkfri närmiljö” – föreningen där min mellanpudel Spencer är ordförande (och ende medlem vad jag vet).

Och att våra intressen går isär därvidlag, eftersom jag gillar kråkor.

Smarta, kluriga fåglar är de! Rentav lite väl smarta.

Mer om detta nedan!

Men först: Jag insåg snart att jag måste träna Spencer på att kråkor också är pudlar, typ, och därför inte får jagas.

För att lyckas med detta behöver man a): en livs levande kråka b) mat.

Snart hade pudlarna och jag trevligt sällskap av ett kråkpar på våra promenader.

Det var bra för alla!

• Spencer tränade sig duktigt på att inte jaga dem.

• Jag kände mig utvald och viktig som hederskråka – så ”Ett med naturen” på nåt sätt.

• Kråkorna fick mat.

Men nu har det blivit lite jobbigt.

Kråkorna är efterhängsna.

De vet var jag bor. De kommer faktiskt susande så fort jag sticker näsan utanför dörren.

Och de har blivit fler.

De två originalkråkorna har uppenbarligen berättat om mitt generösa sinne för sina kompisar.

Har kråkor sociala medier? Beakbook kanske?

Nu känner jag mig mer som en vandrande soptipp än Kråkornas Tillskyndare där jag kommer traskande med en hel liten minicirkus i sällskap: två pudlar, sex kråkor, några kajor samt en och annan skata.

Hur gör man slut med en kråka utan att råka ut för tråkigheter (eller kråkigheter kanske) av Hitchcock-typ?

Jag överväger att lära Spencer att kråkjakt är det skojigaste man kan företa sig.

Jag börjar med att söka medlemskap hans förening.

PS: Är du mer intresserad av fåglar av lite tjusigare kaliber? Missa inte Anders Hansons reportage på sidorna 4 och 5! DS

 

 

 

 

Och att våra intressen går isär därvidlag, eftersom jag gillar kråkor.

Smarta, kluriga fåglar är de! Rentav lite väl smarta.

Mer om detta nedan!

Men först: Jag insåg snart att jag måste träna Spencer på att kråkor också är pudlar, typ, och därför inte får jagas.

För att lyckas med detta behöver man a): en livs levande kråka b) mat.

Snart hade pudlarna och jag trevligt sällskap av ett kråkpar på våra promenader.

Det var bra för alla!

• Spencer tränade sig duktigt på att inte jaga dem.

• Jag kände mig utvald och viktig som hederskråka – så ”Ett med naturen” på nåt sätt.

• Kråkorna fick mat.

Men nu har det blivit lite jobbigt.

Kråkorna är efterhängsna.

De vet var jag bor. De kommer faktiskt susande så fort jag sticker näsan utanför dörren.

Och de har blivit fler.

De två originalkråkorna har uppenbarligen berättat om mitt generösa sinne för sina kompisar.

Har kråkor sociala medier? Beakbook kanske?

Nu känner jag mig mer som en vandrande soptipp än Kråkornas Tillskyndare där jag kommer traskande med en hel liten minicirkus i sällskap: två pudlar, sex kråkor, några kajor samt en och annan skata.

Hur gör man slut med en kråka utan att råka ut för tråkigheter (eller kråkigheter kanske) av Hitchcock-typ?

Jag överväger att lära Spencer att kråkjakt är det skojigaste man kan företa sig.

Jag börjar med att söka medlemskap hans förening.

PS: Är du mer intresserad av fåglar av lite tjusigare kaliber? Missa inte Anders Hansons reportage på sidorna 4 och 5! DS