2015-11-28 06:00

2015-11-28 08:31

Metbäcken regerar även i Fjollträsk

KRÖNIKA: LASSE ANRELL

Hur klarade sig Värmland den här veckan på den stora scenen?

Bra, säger jag.

Lars Lerin hos Skavlan såg ni ju. Mitt facebook-flöde var dränkt av inlägg från människor som föll pladask för hans charm.

Till och med mina mera homofoba vänner var helt till sig i trasorna över Lerins veka dominans.

Men sen blev det problem.

Såg ni Solsidan i TV4?

Det här var veckan när man kunde höra exakt det här i Sveriges största tv-kanal:

–Det är väl bättre att flytta till Värmland än att få cancer?

Ja, det var ju också en fråga. Jag var lika undrande som Mia Skäringer.

Men jag kan meddela att Värmland tog gruvlig hämnd på huvudstaden och dominerade snart sagt varje kulturyttring under hela resten av veckan.

Först gick jag till Cirkus och såg Mia Skäringer.

Där gav hon en av sina fem (!) utsålda föreställningar inför 1 800 rusiga och rodnande människor som ett led i sin evighetsturné Avig Maria.

Kristinehamn spelade en central roll och hela tillvaron var, om jag förstod henne rätt, ett slags Golgatavandring mellan Ica-Maxi och Coop Forum.

Jag gillar självklart Mia.

Det gör väl nästan alla.

Men jag fick rysningar i hela mitt känsliga andeväsen i somras när hon var med hos Lotta på Liseberg – detta bisarra program som får Bengt Alsterlinds Hajk att framstå som satir – och sjöng Leonard Cohens ”Hallelujah”.

Jag tänkte i mitt omtöcknade tillstånd att där dog hela den svenska ironiska generationen.

Mia sjöng ju på allvar. Hon sjöng för att få beröm. Hon ville verkligen vara en duktig sångerska som kunde tolka universums mest söndertolkade låt.

Hon kunde lika gärna tolkat Sommaren är kort.

Hur som helst var det förfärligt. Mia var plötsligt en ömhetstörstande flicka från mellanstadiet i Lusasken. Så kan det gå. Efter Hallelujah på Liseberg var svensk humor tvungen att uppfinna sig själv på nytt.

Det märkliga med hennes föreställning Avig Maria är att den avslutas med just Hallelujah.

Och plötsligt fungerar det. Det är verkligen en fin stund. Ingen ironi. Inte det minsta löjlig. Bara självklar. Jag skäms i min bänk och tänker att man ska inte se till ytan utan tänka ett steg till. Det gjorde inte jag.

Jag skäms lite till.

I övrigt är det en alldeles strålande föreställning, värd alla fina recensioner.

Bäst är skildringen av hennes familjs julfirande i Kristinehamn och jakten mellan olika mer eller mindre lyckliga släktingar. Bara den berättelsen är värd entrén.

Jag känner att jag verkligen skulle vilja se den här showen i Kristinehamn. Det tror jag kunde sluta hur som helst...

Veckans andra tecken på en värmländsk masspsykos i huvudstaden var när Kjell Åke i Myra framträdde i den sista av tre (!) tätt packade salonger på Scalateatern.

Mannen från världens minsta ort i den hyfsat stora huvudstaden – alla ville se Kjell Åke och hans monolog om den lilla världen där det mest dramatiska en vanlig dag är när någon köper ett par stövlar på postorder.

Jag fullständigt älskade hans genomgång av olika värmländska dialekter. I Metbäcken, till exempel, tar allt sin tid. Man lyssnar på någon som pratar och så tänker man en stund och så svarar man. Det är som i tv när de pratar med utrikeskorrar som har fördröjning i sina hörsnäckor och är tysta en stund innan de svarar.

Det var humor på en briljant nivå.

Efter föreställningen kom plötsligt en annan briljant man upp på scenen.

Bosse Parnevik, 77, höll ett litet tal. Det var mycket rörande.

– Jag pratade med Sissela Kyle och berättade att jag blev kär i Kjell Åke första gången jag såg honom. Och det gjorde Sissela också. Vi blev kära när vi såg dej, sa Munkfors store man till Kjell Åke.

Stora ord. Fina ord.

Jag blev också kär. Stockholm också. Metbäcken regerar även i Fjollträsk.

Till sist: Ulf Lundell avslutade Värmlandsveckan genom att som sista extranummer på Göta Lejon i onsdags spela Club Zebra som ett slags hyllning till Kristinehamn.

Ständigt detta Värmland...

 

VECKANS MUSIK

Mia Skäringers föreställning höll på att sluta i katastrof. När hon presenterade bandet –som hon flashigt nog lånat från Håkan Hellström – hade hon glömt namnet på den enda kvinnliga medlemmen. Aj då.

Bra, säger jag.

Lars Lerin hos Skavlan såg ni ju. Mitt facebook-flöde var dränkt av inlägg från människor som föll pladask för hans charm.

Till och med mina mera homofoba vänner var helt till sig i trasorna över Lerins veka dominans.

Men sen blev det problem.

Såg ni Solsidan i TV4?

Det här var veckan när man kunde höra exakt det här i Sveriges största tv-kanal:

–Det är väl bättre att flytta till Värmland än att få cancer?

Ja, det var ju också en fråga. Jag var lika undrande som Mia Skäringer.

Men jag kan meddela att Värmland tog gruvlig hämnd på huvudstaden och dominerade snart sagt varje kulturyttring under hela resten av veckan.

Först gick jag till Cirkus och såg Mia Skäringer.

Där gav hon en av sina fem (!) utsålda föreställningar inför 1 800 rusiga och rodnande människor som ett led i sin evighetsturné Avig Maria.

Kristinehamn spelade en central roll och hela tillvaron var, om jag förstod henne rätt, ett slags Golgatavandring mellan Ica-Maxi och Coop Forum.

Jag gillar självklart Mia.

Det gör väl nästan alla.

Men jag fick rysningar i hela mitt känsliga andeväsen i somras när hon var med hos Lotta på Liseberg – detta bisarra program som får Bengt Alsterlinds Hajk att framstå som satir – och sjöng Leonard Cohens ”Hallelujah”.

Jag tänkte i mitt omtöcknade tillstånd att där dog hela den svenska ironiska generationen.

Mia sjöng ju på allvar. Hon sjöng för att få beröm. Hon ville verkligen vara en duktig sångerska som kunde tolka universums mest söndertolkade låt.

Hon kunde lika gärna tolkat Sommaren är kort.

Hur som helst var det förfärligt. Mia var plötsligt en ömhetstörstande flicka från mellanstadiet i Lusasken. Så kan det gå. Efter Hallelujah på Liseberg var svensk humor tvungen att uppfinna sig själv på nytt.

Det märkliga med hennes föreställning Avig Maria är att den avslutas med just Hallelujah.

Och plötsligt fungerar det. Det är verkligen en fin stund. Ingen ironi. Inte det minsta löjlig. Bara självklar. Jag skäms i min bänk och tänker att man ska inte se till ytan utan tänka ett steg till. Det gjorde inte jag.

Jag skäms lite till.

I övrigt är det en alldeles strålande föreställning, värd alla fina recensioner.

Bäst är skildringen av hennes familjs julfirande i Kristinehamn och jakten mellan olika mer eller mindre lyckliga släktingar. Bara den berättelsen är värd entrén.

Jag känner att jag verkligen skulle vilja se den här showen i Kristinehamn. Det tror jag kunde sluta hur som helst...

Veckans andra tecken på en värmländsk masspsykos i huvudstaden var när Kjell Åke i Myra framträdde i den sista av tre (!) tätt packade salonger på Scalateatern.

Mannen från världens minsta ort i den hyfsat stora huvudstaden – alla ville se Kjell Åke och hans monolog om den lilla världen där det mest dramatiska en vanlig dag är när någon köper ett par stövlar på postorder.

Jag fullständigt älskade hans genomgång av olika värmländska dialekter. I Metbäcken, till exempel, tar allt sin tid. Man lyssnar på någon som pratar och så tänker man en stund och så svarar man. Det är som i tv när de pratar med utrikeskorrar som har fördröjning i sina hörsnäckor och är tysta en stund innan de svarar.

Det var humor på en briljant nivå.

Efter föreställningen kom plötsligt en annan briljant man upp på scenen.

Bosse Parnevik, 77, höll ett litet tal. Det var mycket rörande.

– Jag pratade med Sissela Kyle och berättade att jag blev kär i Kjell Åke första gången jag såg honom. Och det gjorde Sissela också. Vi blev kära när vi såg dej, sa Munkfors store man till Kjell Åke.

Stora ord. Fina ord.

Jag blev också kär. Stockholm också. Metbäcken regerar även i Fjollträsk.

Till sist: Ulf Lundell avslutade Värmlandsveckan genom att som sista extranummer på Göta Lejon i onsdags spela Club Zebra som ett slags hyllning till Kristinehamn.

Ständigt detta Värmland...

 

VECKANS MUSIK

Mia Skäringers föreställning höll på att sluta i katastrof. När hon presenterade bandet –som hon flashigt nog lånat från Håkan Hellström – hade hon glömt namnet på den enda kvinnliga medlemmen. Aj då.