2015-09-12 06:00

2015-09-12 06:00

Att hjälpa våra egna

BILLER

En enda bild. Sedan gick det inte att blunda längre. Man nändes inte beklaga sig över sina små vardagsbekymmer på Facebook. Ens egna problem tedde sig plötsligt så futtiga. Om man jämförde. En bild på en död kurdisk pojke från Syrien på en strand, skulle få oss att vakna på allvar.

Det har ju annars varit så lätt att hålla ifrån sig, så avlägset, det där med att människor måste fly från sina hemländer. Staten Sverige har ju trots allt inte varit i krig på drygt 200 år. Ingen av oss skulle riskera våra egna och våra barns liv på en osäker gummibåt. Eller? Inte skulle det kunna hända oss i trygga Sverige?

Men så spolades en liten oskyldig kille upp på en strand. Och han kom att bli en symbol för allt lidande, all meningslöst död i krigets fotspår.


Flyktingkrisen vid Medelhavet
har verkligen berört värmlänningarna. Intresset att vilja hjälpa, göra det man kan, har vuxit lavinartat i länet. Så mycket att Karlstads integrationssamordnare är nedringd av folk som undrar hur de på bästa sätt kan hjälpa flyktingar. Även hjälporganisationer som Rädda barnen, Unicef och Röda korset upplever ett enormt intresse från människor, att bidra på olika sätt. Liksom de privata initiativ som startats.

Av dem kan nämnas organisationen Pay it forward, som även finns i Karlstad. Dit kan man vända sig om man vill skänka kläder och annat, för att dessa sedan kan fördelas till behövande i närområdet. Alla kan inte skänka en massa pengar till hjälporganisationer. Men de allra flesta, ja faktiskt alla, kan göra något. Ge av sin tid. Hjälpa till på ett språkcafé, lära känna nyanlända, hjälpa dem att lättare bli en del av det svenska samhället.


Visst, jag hör arga röster i mitt facebookflöde, röster som jag får ont i magen av, men som jag antar föds ur rädsla för det främmande som händer, för ens egen trygghet: Men våra egna då? Tänk på fattiga och sjuka etniska svenskar? Ska vi bara strunta i dom?

Nej, säger jag. Det är väl ingen som har sagt. Att fler och fler öppnar sina hjärtan för att hjälpa människor i nöd, tror jag inte kommer begränsas till att bara stötta flyktingar. Det ger ringar på vattnet. Liksom att kärleken inte blir mindre när en familj får ett nytt barn, den bara växer, räcker till alla.

Och de som kommer till oss, på flykt från krig och förföljelser, de är våra egna. Med rätt hjälp in i samhället, kan de också bli en oerhörd resurs. Men det är upp till oss att släppa in dem. Den lille döde pojken på stranden är allas vårt barn, han är vårt problem. Det är upp till oss att se till att inga fler barn dör på Medelhavet.

Det har ju annars varit så lätt att hålla ifrån sig, så avlägset, det där med att människor måste fly från sina hemländer. Staten Sverige har ju trots allt inte varit i krig på drygt 200 år. Ingen av oss skulle riskera våra egna och våra barns liv på en osäker gummibåt. Eller? Inte skulle det kunna hända oss i trygga Sverige?

Men så spolades en liten oskyldig kille upp på en strand. Och han kom att bli en symbol för allt lidande, all meningslöst död i krigets fotspår.


Flyktingkrisen vid Medelhavet
har verkligen berört värmlänningarna. Intresset att vilja hjälpa, göra det man kan, har vuxit lavinartat i länet. Så mycket att Karlstads integrationssamordnare är nedringd av folk som undrar hur de på bästa sätt kan hjälpa flyktingar. Även hjälporganisationer som Rädda barnen, Unicef och Röda korset upplever ett enormt intresse från människor, att bidra på olika sätt. Liksom de privata initiativ som startats.

Av dem kan nämnas organisationen Pay it forward, som även finns i Karlstad. Dit kan man vända sig om man vill skänka kläder och annat, för att dessa sedan kan fördelas till behövande i närområdet. Alla kan inte skänka en massa pengar till hjälporganisationer. Men de allra flesta, ja faktiskt alla, kan göra något. Ge av sin tid. Hjälpa till på ett språkcafé, lära känna nyanlända, hjälpa dem att lättare bli en del av det svenska samhället.


Visst, jag hör arga röster i mitt facebookflöde, röster som jag får ont i magen av, men som jag antar föds ur rädsla för det främmande som händer, för ens egen trygghet: Men våra egna då? Tänk på fattiga och sjuka etniska svenskar? Ska vi bara strunta i dom?

Nej, säger jag. Det är väl ingen som har sagt. Att fler och fler öppnar sina hjärtan för att hjälpa människor i nöd, tror jag inte kommer begränsas till att bara stötta flyktingar. Det ger ringar på vattnet. Liksom att kärleken inte blir mindre när en familj får ett nytt barn, den bara växer, räcker till alla.

Och de som kommer till oss, på flykt från krig och förföljelser, de är våra egna. Med rätt hjälp in i samhället, kan de också bli en oerhörd resurs. Men det är upp till oss att släppa in dem. Den lille döde pojken på stranden är allas vårt barn, han är vårt problem. Det är upp till oss att se till att inga fler barn dör på Medelhavet.

  • Malin Biller