2010-04-19 09:00

2017-05-12 14:08

Bondson från Värmlandsnäs – och gerillaledare i Norge

HELG

Vi står på en skogsväg alldeles intill norska gränsen. På andra sidan gränsgatan reser sig berget tvärbrant 20 meter upp. För 65 år sedan hade Grupp Fritiof sitt läger där uppe, den enda gerillagruppen i Norge med svenskar som medlemmar, ledd av en bondson från Värmlandsnäs.

Grupp Fritiof kom den att kallas. Men också Titobanden – efter den jugoslaviske partisanledaren – eller Hardingbanden. Det handlar om den enda grupp inom den norska motståndsrörelsen mot den tyska ockupationen som bestod av svenskar.

Den grundades hösten 1944 av Bertil Harding, äldste son till Evald och Berta Harding på Ås säteri i Ölserud, halvvägs ut på Värmlandsnäs. Som mest lär det ha varit 90 man i lägret innanför norska gränsen.

Hösten 1944 hade den tyska ockupationen av Norge redan varat i mer än fyra år. På luftvärnet i Göteborg jobbade Bertil Harding som underbefäl.

Några år före sin död berättade Bertil Harding i en intervju för journalisten Charlotta Sjöstedt hur han den där hösten bestämde sig för att något handfast måste göras för Norges frihet.

Bertils första plan var vidlyftig. Han skulle rekrytera motståndsmän på plats inne i Norge. Sedan skulle han segla över till England och skaffa vapen att släppas ner med fallskärm till de sju eller åtta hundra man som skulle vänta på att få bekämpa tyskarna.

På norska konsulatet i Göteborg var man måttligt intresserad. Däremot var han välkommen att arbeta som kurir åt motståndsrörelsen. Bertils andra förnamn var Fritiof och detta blev nu hans täcknamn.

Bertil berättade att hans första uppdrag blev att bygga upp en ny kurirrutt som skulle gå över Östervallskog. Klockan elva en viss dag skulle han träffa sina norska kontaktmän vid en kavelbro precis på gränsen. Lösenordet var ”Det är blött i skogen i dag”.

Försedd med två pistoler tog han sig till Römungsnäsets gård i Östervallskog. Här passerade en av krigsårens mest använda kurir- och flyktingrutter.

På kvällen, i månens sken, tog han sig en tur in i Norge. När han kom tillbaka var det hur många människor som helst, som han inte hade en aning om vilka de var, på gården. När natten föll på var det fullt på golven i alla rum. Bertil/Fritiof somnade i ett hörn.

Dagen därpå var det ett helt litet sällskap som i regnet sökte sig mot gränsen. Bertil, en skogshuggare som skulle reparera kavelbron, men också tre tystlåtna norrmän som helt tydligt var beväpnade.

Medan skogshuggaren jobbade slog både Bertil och norrmännen sig ner på en bergknalle. Bertil spanade in mot Norge efter sina kontaktmän medan norrmännen stirrade stint mot Sverige.

Efter några timmar ville skogshuggaren ha kaffe. Han bjöd in både Bertil och norrmännen och försökte göra upp en eld när han sade:

– Det är inte lätt att koka kaffe i dag så blött som det är i skogen.

Norrmännen ryckte till. Då förstod Bertil att det var hans kontaktmän som han hade framför sig.

– Ja, sade Bertil. Det är blött i skogen i dag.

Norrmännen tog Bertil med sig in i sitt ockuperade hemland. De visade honom vilka vägar han skulle gå, hur han skulle tyda olika tecken och vad han måste se upp med. Bertil fick också ett falskt pass med ett norskt namn.

Så småningom lyckades Bertil efter visst tjatande få norrmännen med på att han skulle få rekrytera frivilliga till en svensk gerillagrupp som på norsk mark skulle ligga och vänta till dess det var dags att kasta ut tyskarna. Under tiden skulle den ta emot vapen som engelsmännen släppte ner med fallskärm och kanske också utföra en del sabotage.

Vapensläppen var planerade in i minsta detalj. Men beskeden om precis när lämnades genom kodade meddelanden på engelska radiosändningar.

Ett av dessa meddelanden kom när han satt hemma hos mamma Berta i köket på Ås. Den gången var det vapen till Grupp Fritiof som skulle släppas ner. Allvaret kunde börja. Och fler och fler medlemmar rekryterades.

Sidentyg från fallskärmarna hade Fritiof ibland med sig när han kom tillbaka till Ås. Av detta fina tyg syddes det skjortor, jackor och byxor och till med en brudklänning.

Först höll Grupp Fritiof till på den svenska sidan av gränsen. Men efter en tid flyttar över till norska sidan, till den där klipphyllan ovanför gränsgatan. Här flyttade de runt mellan olika lägerplatser

Där uppe levde de under vintern och våren, många av dem i alldeles för tunna ”stadskläder”. Kallt var det och svårt att få mat. Och dessutom riskerade de hela tiden att bli upptäckta av tyskarna eller deras medlöpare.

Bertil berättade om alla vedermödor, om kriser med några av mannarna och om eldstrider med tyskar och till och med om hur tyskar togs till fånga.

Alldeles i slutet av kriget, i april månad 1945, fick Grupp Fritiof i uppdrag att planera ett tillslag mot tyskarnas fångläger i Mysen. Det ryktades att kommendanten hade lovat skjuta alla fångar om Tyskland skulle ge upp. Fångarna måste därför befrias. Och det var bråttom.

Men uppdraget behövde aldrig fullföljas. Freden och tyskarnas kapitulation kom emellan och ordern blev i stället att besätta Örje och Klund. Och det gjorde de, smutsiga och skäggiga, klädda i trasiga kläder. Kanske var det då benämningen Titobanden kom till.

Nu när det blev fred kom också svenska journalister till Norge och skrev om Grupp Fritiof. Bertil Harding hade anor från Halland så i Hallands-Posten blev rubriken ”Frihetskämpar i Norge ledes av Harplingeson”. I Expressen blev det ”Grupp Fritjof förde eget partisankrig. 23-manna-armé i kavaj och galosch en skräck för tyskar och quislingar”.

Nu fick Grupp Fritiof också ett tillskott på fem man, rymlingar från den svenska frivilligbataljon som legat beredd på Trossnäs fält. Den återkommer vi till i en tredje artikel.

Det var nog svårt att acceptera att kriget – och äventyret – var över. Ett tag smiddes det stora planer på att hyra en båt för att segla till Asien och delta i kriget mot Japan. Men till sist blev det ändå dags att avsluta och resa hem till Sverige.

Men för Bertil Harding fortsatte äventyret livet ut, fast i andra former.

I början av 1950-talet reste han faktiskt till Asien. I amerikansk uniform deltog han i Koreakriget.

Några år senare bildade han Hardings Resebyrå. I samarbete med flygbolaget Transair fraktade han solturister till Kanarieöarna.

1965 drog han tillsammans igång den svenska turismen till Gambia. Där nere är Bertil verkligen stor. En av huvudstaden Banjuls största gator heter Bertil Harding Highway. Och enligt vad Bertil själv berättade var han på väg att bli det lilla landets kommunikationsminister innan en statskupp kom i vägen.

Ytterligare några år senare var det Peru som gällde. Tillsammans med sin son skulle han leta efter det gömda Incaguldet. Bertil kom att känna för de förtryckta indianerna och tillsammans med en hövding planerade han en revolt.

Den sista planen handlade om Estland. Bertil var gott och väl 70 år när han for över för att erbjuda sina tjänster både som militär expert och organisatör av turistresor.

Bertil tog aldrig över föräldragården men under några år födde han faktiskt upp kalkoner utanför Åmål. Och hem till Ölserud kom han ofta på besök.

– Det var alltid lika spännande att lyssna till hans berättelser, säger systerdottern Gunilla Ottosson i Säffle.

Grupp Fritiof kom den att kallas. Men också Titobanden – efter den jugoslaviske partisanledaren – eller Hardingbanden. Det handlar om den enda grupp inom den norska motståndsrörelsen mot den tyska ockupationen som bestod av svenskar.

Den grundades hösten 1944 av Bertil Harding, äldste son till Evald och Berta Harding på Ås säteri i Ölserud, halvvägs ut på Värmlandsnäs. Som mest lär det ha varit 90 man i lägret innanför norska gränsen.

Hösten 1944 hade den tyska ockupationen av Norge redan varat i mer än fyra år. På luftvärnet i Göteborg jobbade Bertil Harding som underbefäl.

Några år före sin död berättade Bertil Harding i en intervju för journalisten Charlotta Sjöstedt hur han den där hösten bestämde sig för att något handfast måste göras för Norges frihet.

Bertils första plan var vidlyftig. Han skulle rekrytera motståndsmän på plats inne i Norge. Sedan skulle han segla över till England och skaffa vapen att släppas ner med fallskärm till de sju eller åtta hundra man som skulle vänta på att få bekämpa tyskarna.

På norska konsulatet i Göteborg var man måttligt intresserad. Däremot var han välkommen att arbeta som kurir åt motståndsrörelsen. Bertils andra förnamn var Fritiof och detta blev nu hans täcknamn.

Bertil berättade att hans första uppdrag blev att bygga upp en ny kurirrutt som skulle gå över Östervallskog. Klockan elva en viss dag skulle han träffa sina norska kontaktmän vid en kavelbro precis på gränsen. Lösenordet var ”Det är blött i skogen i dag”.

Försedd med två pistoler tog han sig till Römungsnäsets gård i Östervallskog. Här passerade en av krigsårens mest använda kurir- och flyktingrutter.

På kvällen, i månens sken, tog han sig en tur in i Norge. När han kom tillbaka var det hur många människor som helst, som han inte hade en aning om vilka de var, på gården. När natten föll på var det fullt på golven i alla rum. Bertil/Fritiof somnade i ett hörn.

Dagen därpå var det ett helt litet sällskap som i regnet sökte sig mot gränsen. Bertil, en skogshuggare som skulle reparera kavelbron, men också tre tystlåtna norrmän som helt tydligt var beväpnade.

Medan skogshuggaren jobbade slog både Bertil och norrmännen sig ner på en bergknalle. Bertil spanade in mot Norge efter sina kontaktmän medan norrmännen stirrade stint mot Sverige.

Efter några timmar ville skogshuggaren ha kaffe. Han bjöd in både Bertil och norrmännen och försökte göra upp en eld när han sade:

– Det är inte lätt att koka kaffe i dag så blött som det är i skogen.

Norrmännen ryckte till. Då förstod Bertil att det var hans kontaktmän som han hade framför sig.

– Ja, sade Bertil. Det är blött i skogen i dag.

Norrmännen tog Bertil med sig in i sitt ockuperade hemland. De visade honom vilka vägar han skulle gå, hur han skulle tyda olika tecken och vad han måste se upp med. Bertil fick också ett falskt pass med ett norskt namn.

Så småningom lyckades Bertil efter visst tjatande få norrmännen med på att han skulle få rekrytera frivilliga till en svensk gerillagrupp som på norsk mark skulle ligga och vänta till dess det var dags att kasta ut tyskarna. Under tiden skulle den ta emot vapen som engelsmännen släppte ner med fallskärm och kanske också utföra en del sabotage.

Vapensläppen var planerade in i minsta detalj. Men beskeden om precis när lämnades genom kodade meddelanden på engelska radiosändningar.

Ett av dessa meddelanden kom när han satt hemma hos mamma Berta i köket på Ås. Den gången var det vapen till Grupp Fritiof som skulle släppas ner. Allvaret kunde börja. Och fler och fler medlemmar rekryterades.

Sidentyg från fallskärmarna hade Fritiof ibland med sig när han kom tillbaka till Ås. Av detta fina tyg syddes det skjortor, jackor och byxor och till med en brudklänning.

Först höll Grupp Fritiof till på den svenska sidan av gränsen. Men efter en tid flyttar över till norska sidan, till den där klipphyllan ovanför gränsgatan. Här flyttade de runt mellan olika lägerplatser

Där uppe levde de under vintern och våren, många av dem i alldeles för tunna ”stadskläder”. Kallt var det och svårt att få mat. Och dessutom riskerade de hela tiden att bli upptäckta av tyskarna eller deras medlöpare.

Bertil berättade om alla vedermödor, om kriser med några av mannarna och om eldstrider med tyskar och till och med om hur tyskar togs till fånga.

Alldeles i slutet av kriget, i april månad 1945, fick Grupp Fritiof i uppdrag att planera ett tillslag mot tyskarnas fångläger i Mysen. Det ryktades att kommendanten hade lovat skjuta alla fångar om Tyskland skulle ge upp. Fångarna måste därför befrias. Och det var bråttom.

Men uppdraget behövde aldrig fullföljas. Freden och tyskarnas kapitulation kom emellan och ordern blev i stället att besätta Örje och Klund. Och det gjorde de, smutsiga och skäggiga, klädda i trasiga kläder. Kanske var det då benämningen Titobanden kom till.

Nu när det blev fred kom också svenska journalister till Norge och skrev om Grupp Fritiof. Bertil Harding hade anor från Halland så i Hallands-Posten blev rubriken ”Frihetskämpar i Norge ledes av Harplingeson”. I Expressen blev det ”Grupp Fritjof förde eget partisankrig. 23-manna-armé i kavaj och galosch en skräck för tyskar och quislingar”.

Nu fick Grupp Fritiof också ett tillskott på fem man, rymlingar från den svenska frivilligbataljon som legat beredd på Trossnäs fält. Den återkommer vi till i en tredje artikel.

Det var nog svårt att acceptera att kriget – och äventyret – var över. Ett tag smiddes det stora planer på att hyra en båt för att segla till Asien och delta i kriget mot Japan. Men till sist blev det ändå dags att avsluta och resa hem till Sverige.

Men för Bertil Harding fortsatte äventyret livet ut, fast i andra former.

I början av 1950-talet reste han faktiskt till Asien. I amerikansk uniform deltog han i Koreakriget.

Några år senare bildade han Hardings Resebyrå. I samarbete med flygbolaget Transair fraktade han solturister till Kanarieöarna.

1965 drog han tillsammans igång den svenska turismen till Gambia. Där nere är Bertil verkligen stor. En av huvudstaden Banjuls största gator heter Bertil Harding Highway. Och enligt vad Bertil själv berättade var han på väg att bli det lilla landets kommunikationsminister innan en statskupp kom i vägen.

Ytterligare några år senare var det Peru som gällde. Tillsammans med sin son skulle han leta efter det gömda Incaguldet. Bertil kom att känna för de förtryckta indianerna och tillsammans med en hövding planerade han en revolt.

Den sista planen handlade om Estland. Bertil var gott och väl 70 år när han for över för att erbjuda sina tjänster både som militär expert och organisatör av turistresor.

Bertil tog aldrig över föräldragården men under några år födde han faktiskt upp kalkoner utanför Åmål. Och hem till Ölserud kom han ofta på besök.

– Det var alltid lika spännande att lyssna till hans berättelser, säger systerdottern Gunilla Ottosson i Säffle.

  • Håkan Gynnå

När svenska frivilliga låg på Trossnäs och väntade på att få befria Norge från tyskarna. Publiceras om två veckor.

Källa:

null
null