2017-10-07 06:00

2017-10-09 16:16

Han sitter, och hon står!

CHEFREDAKTÖR'N

Så gör han och hon i ”Stenbocks kurir”, så gör han och hon på det gamla fotot signerat Arvid Kjerlings ateljé. Kjerling hade sin ateljé på Hamngatan i Karlstad i slutet av 1800-talet, men flyttade i början av 1900-talet till en nyinrättad lokal på Drottninggatan 5. Där var han aktiv till 1917.

Där fotograferade han ung som gammal, par som singlar. Alla var de uppklädda i bästa gå-bort-stassen och raka i ryggarna. Stela skulle vi kanske kalla dem i dag, men eftersom saker och ting inte var som i dag har stelheten sin naturliga förklaring.

Bilden, porträttet, tog sin tid att bli exponerad. Fotografen, ofta klädd i läkarvit uniform placerade offren på hård bänk, ofta med metallställning i rygg och nacke. Där skulle, ung som gammal, hålla sig helt stilla under en minut eller så.

Det där med naturliga leenden var nog inte så lätt att åstadkomma. Bilden, porträttfotograferingen, var en allvarlig affär. Bilden skulle hålla en evighet eller så och då gick det inte att skratta bort det minutlånga evigheten.

Annat är det i dag, vi tar flinande selfies. Målvakten hänger i luften, medan bollen är på väg in i krysset. Kameleonten fångar insekten med sin tunga. Fotomodellen vänder sig om, leende, med sitt flygande utslagna hår.

Då, på Kjerling tid, gällde största möjliga tystnad. Då var det stillhet och stelhet som gällde.

Men lite förvånar mig ändå bilden på det ståtliga paret. Allt är perfekt, från knutna skosnöret till kravatten till den perfekt balanserade hatten. Men, han sitter och hon står.

Gjorde man så, på den tiden, på sena 1800-talet?

Mina tankar går till herr Stenbock och hans kurir. Han skickade år 1710 sin adjunkt, ryttmästare Henrik Hamberg till Stockholm för att meddela riksrådet om slaget vid Helsingborg.

Hans uppgift var att berätta om segern. Kuriren skyndade så mycket han kunde och var nära svimma när han kom fram. Rikets första dam, Hedvig Eleonora, reser sig då och erbjuder honom sin stol. Att sitta när kungligheterna stod var vid denna tid ett oerhört etikettsbrott.


Sitt herr kornett! hon säger,

(kornett är en äldre benämning på en ung officer)

Och hovet skåda får

en syn förutan like;

Han sitter och hon står...


Så diktade Carl Snoilsky om detta oerhörda i fjorton undrande verser. Greve Snoilskys dikt skrevs ungefär samtidigt som Kjerling fotograferade sin sittande herre.

I dag, nådens år 2017, reser vi oss när en dam kommer in i rummet. Alla vi gentlemän!

Eller hur?


En god helg önskar jag alla och envar:


Chefredaktör´n

Där fotograferade han ung som gammal, par som singlar. Alla var de uppklädda i bästa gå-bort-stassen och raka i ryggarna. Stela skulle vi kanske kalla dem i dag, men eftersom saker och ting inte var som i dag har stelheten sin naturliga förklaring.

Bilden, porträttet, tog sin tid att bli exponerad. Fotografen, ofta klädd i läkarvit uniform placerade offren på hård bänk, ofta med metallställning i rygg och nacke. Där skulle, ung som gammal, hålla sig helt stilla under en minut eller så.

Det där med naturliga leenden var nog inte så lätt att åstadkomma. Bilden, porträttfotograferingen, var en allvarlig affär. Bilden skulle hålla en evighet eller så och då gick det inte att skratta bort det minutlånga evigheten.

Annat är det i dag, vi tar flinande selfies. Målvakten hänger i luften, medan bollen är på väg in i krysset. Kameleonten fångar insekten med sin tunga. Fotomodellen vänder sig om, leende, med sitt flygande utslagna hår.

Då, på Kjerling tid, gällde största möjliga tystnad. Då var det stillhet och stelhet som gällde.

Men lite förvånar mig ändå bilden på det ståtliga paret. Allt är perfekt, från knutna skosnöret till kravatten till den perfekt balanserade hatten. Men, han sitter och hon står.

Gjorde man så, på den tiden, på sena 1800-talet?

Mina tankar går till herr Stenbock och hans kurir. Han skickade år 1710 sin adjunkt, ryttmästare Henrik Hamberg till Stockholm för att meddela riksrådet om slaget vid Helsingborg.

Hans uppgift var att berätta om segern. Kuriren skyndade så mycket han kunde och var nära svimma när han kom fram. Rikets första dam, Hedvig Eleonora, reser sig då och erbjuder honom sin stol. Att sitta när kungligheterna stod var vid denna tid ett oerhört etikettsbrott.


Sitt herr kornett! hon säger,

(kornett är en äldre benämning på en ung officer)

Och hovet skåda får

en syn förutan like;

Han sitter och hon står...


Så diktade Carl Snoilsky om detta oerhörda i fjorton undrande verser. Greve Snoilskys dikt skrevs ungefär samtidigt som Kjerling fotograferade sin sittande herre.

I dag, nådens år 2017, reser vi oss när en dam kommer in i rummet. Alla vi gentlemän!

Eller hur?


En god helg önskar jag alla och envar:


Chefredaktör´n