2017-09-16 06:00

2017-09-18 06:29

Jag fick bo i gäststugan

GODMORGON

Nu har jag flyttat hem till mitt gamla hemman. Det har blivit restaurerat, uppsnyggat, moderniserat och avgiftat. Så hade jag inte tänkt från början. Lite nytt i köket, byte av insnuskat badrum och lite ny färg. Var det tänkt.

Men börjar man riva i något gammalt så föder det ena det andra och fjortonde.

”Vattenskador, fukt, bör åtgärdas”, sade min byggmästare som vi kan kalla för Björn, eftersom han heter så.

Fukt och mögel var inget jag tänkt på. Visst har jag snörvlat en del därhemma, men det har jag inte vågat nämna för mina katter utan att få ett klösande svar.

Och nu, när vi ändå gräver i grunden, vad sägs om bergvärme. Vatten och avlopp har vi tidigare löst på privat sätt. Men nu, längst ut på ö:a, var det dags för vatten, avlopp och fiberband.

Sålunda har allt varit en stor byggplats under Guds hela långa sommar. Jag har bott i enkel gäststuga. Utan vatten, utan toa, utan kök och – utan teve.

Jodå, det har gått bra. Vänner har fått besök, båten har guppat, och solen har, ibland, strålat.

Katterna har trivts som aldrig förr. Tänk – så nära till matskål och stor gemensam säng! Kattluckan har fladdrat av såväl ung som gammal katt. Enstaka gåvor har överlämnats, utanför luckan om de varit för stora, mindre i närheten av sinande matskål. Det sista tar jag som en försynt (nåja) pik.

Utsikten, över en levande Vänervik har varit rofylld och spännande på samma gång. Ett vatten, om så i blygsam vik, skiftar ständigt, får tankarna att segla sin egen lustande färd.

Men, därtill, har jag varit utan teve. Knappt ett endaste program har det blivit under hela tiden.

Lite utanför har jag någon gång känt mig, när som gårdagens program har ventilerats vid kaffemaskinen. Men artigt har jag lyssnat, sagt ett ja, ett jaså, ett ojdå och därmed låtit som en sådan där expert, som vi har för många av.

Men vad som jag noterat där i min oskuld är att så många klagar på det man sett. ”Varken lärorikt eller underhållande”, lyder domen. ”Massa skräp dom sänder” fortsätter resonemanget.

Det är där jag med mina nya erfarenheter, försynt dryftat : ”Varför titta på något man inte gillar, varför inte stänga av och göra något annat?”

”Den stod på”, lyder det enkla svaret som jag skall förstå.

”Men...om jag läser en bok jag inte gillar, inte fortsätter jag läsa den då. Jag stänger av boken, öppnar den inte igen och låter den försvinna ur mitt minne.”

Där är kaffet urdrucket och jag står där ensam, lite utanför gemenskapen.

Är det för att ha något gemensamt att klaga över man ser på program som ”inte är bra”?. Är den gemensamma klagomuren ett sätt möta annat elände. Ett ofarligt sätt att umgås.

Nu, när jag fått tillbaka min teve får jag väl förena mig med klagogruppen, bli en i gänget.

Jag kan ju bidraga med att Ria Wägner, på sin tid, (slutet på 1950-talet) ) hade ett charmigt sätt säga ”hej då” till sina vänner. Hennes bakvända vink blev en riksangelägenhet.

 

En god vink till er alla, från:

 

Chefredaktör´n

Men börjar man riva i något gammalt så föder det ena det andra och fjortonde.

”Vattenskador, fukt, bör åtgärdas”, sade min byggmästare som vi kan kalla för Björn, eftersom han heter så.

Fukt och mögel var inget jag tänkt på. Visst har jag snörvlat en del därhemma, men det har jag inte vågat nämna för mina katter utan att få ett klösande svar.

Och nu, när vi ändå gräver i grunden, vad sägs om bergvärme. Vatten och avlopp har vi tidigare löst på privat sätt. Men nu, längst ut på ö:a, var det dags för vatten, avlopp och fiberband.

Sålunda har allt varit en stor byggplats under Guds hela långa sommar. Jag har bott i enkel gäststuga. Utan vatten, utan toa, utan kök och – utan teve.

Jodå, det har gått bra. Vänner har fått besök, båten har guppat, och solen har, ibland, strålat.

Katterna har trivts som aldrig förr. Tänk – så nära till matskål och stor gemensam säng! Kattluckan har fladdrat av såväl ung som gammal katt. Enstaka gåvor har överlämnats, utanför luckan om de varit för stora, mindre i närheten av sinande matskål. Det sista tar jag som en försynt (nåja) pik.

Utsikten, över en levande Vänervik har varit rofylld och spännande på samma gång. Ett vatten, om så i blygsam vik, skiftar ständigt, får tankarna att segla sin egen lustande färd.

Men, därtill, har jag varit utan teve. Knappt ett endaste program har det blivit under hela tiden.

Lite utanför har jag någon gång känt mig, när som gårdagens program har ventilerats vid kaffemaskinen. Men artigt har jag lyssnat, sagt ett ja, ett jaså, ett ojdå och därmed låtit som en sådan där expert, som vi har för många av.

Men vad som jag noterat där i min oskuld är att så många klagar på det man sett. ”Varken lärorikt eller underhållande”, lyder domen. ”Massa skräp dom sänder” fortsätter resonemanget.

Det är där jag med mina nya erfarenheter, försynt dryftat : ”Varför titta på något man inte gillar, varför inte stänga av och göra något annat?”

”Den stod på”, lyder det enkla svaret som jag skall förstå.

”Men...om jag läser en bok jag inte gillar, inte fortsätter jag läsa den då. Jag stänger av boken, öppnar den inte igen och låter den försvinna ur mitt minne.”

Där är kaffet urdrucket och jag står där ensam, lite utanför gemenskapen.

Är det för att ha något gemensamt att klaga över man ser på program som ”inte är bra”?. Är den gemensamma klagomuren ett sätt möta annat elände. Ett ofarligt sätt att umgås.

Nu, när jag fått tillbaka min teve får jag väl förena mig med klagogruppen, bli en i gänget.

Jag kan ju bidraga med att Ria Wägner, på sin tid, (slutet på 1950-talet) ) hade ett charmigt sätt säga ”hej då” till sina vänner. Hennes bakvända vink blev en riksangelägenhet.

 

En god vink till er alla, från:

 

Chefredaktör´n