2017-09-02 06:00

2017-09-06 07:30

Jag lärde mig tidigt att jorden är rund

GODMORGON: Staffan Ander

Jorden är rund! Det lärde jag mig som mycket ung. En jordglob därhemma visade så. Visserligen berättade vissa sagoböcker om en platt jord, hur seglande fartyg åkte över kanten och försvann i någonting - ingenting.

Detta diskuterade vi som barn på Tynäs under några regniga sommardagar. Vi var nog ense om att jorden var rund som en boll och att vi alla på något vis klamrade oss fast vid dess yta. Vi, på vår plats på jorden, hade turen att hamna på rätt sida och kunde gå rakt, de på andra sidan klotet levde lite upp-och-ned-vända.

Australien, sade en i sommargänget. Vi kan kalla honom för Karl-Axel, eftersom han heter så. Afrika, tyckte Magnus. Afrika var ju så långt borta och nedanför klotets ekvatormidja. Nya Zeeland emfasade jag, som tjuvtittat på jordgloben därhemma.

I brist på skiljedomare slutade diskussionen där.

Jag vill minnas att det slutade regna och vi beslöt oss för att sparka på en fotboll i stället. Rund som vårt klot.

Far, som väl visste allt, svarade som alltid på något helt annat när man frågade. Tillslut, trött på mina frågor, sade han kort och gott: ”Gräv, får du se”.

”Var skall jag gräva?”, frågade jag. ”Där du står”, svarade han.

Och så gjorde vi. Vi grävde ett djupt (flera decimeter) hål i gräsmattan.

”Hur lång tid behöver vi gräva innan vi är framme? . i Australien sa Karl Axel, Afrika, sade Magnus, Nya Zeeland sa jag.

”Tja – ett par år eller så”, sade far och skrockade.

Men, som vi redan då lärde oss, sommaren är kort. Vi alla flyttade in till stadens hank och stör i Karlstad.

Men tanken var kvar i mitt unga huvud. Jag frågade min fröken på kindergarten (som låg vid slutet av Drottninggatan, långt från Klarakvarteren), men även hon blev mig svaret skyldig. Kindergarten var en föregångare till våra dagars förskola.

”Rita det du tror, så blir det säkert rätt.”

Och jag ritade ett antal människor gåendes på händerna. Så måste det vara i en upp-och- ned-vänd-värld inbillade jag mig. Fröken såg, skrattade och klappade mig på huvudet och tyckte jag var så duktig så. Teckningen hamnade på anslagstavla och hängde där i många långa år.

Jag fick se den i mogen ålder. Jag var säkert fjunig tonåring. Jag fick med mig teckningen hem och gömde den väl. Tänk – så barnslig jag varit en gång, var min tanke.

Nya Zeeland har jag besökt. Mycket engelskt, te med scones på eftermiddagen. Maorier dansade för oss. Kivi-fåglar sprang runt och såg söta ut. De kan inte flyga.

Men tur ändå att vi inte hann gräva oss till andra sidan. Då hade vi blivit riktigt blöta, i Stilla Havet, en god bit utanför Nya Zeeland. Inte så underligt, kan tyckas då 2/3 delar av jorden är täckt av vatten. Det lärde jag mig då.

Därtill att det är vettigt att gräva där du står.

 

En god helg önskar jag oss alla.

 

Chefredaktör´n

Detta diskuterade vi som barn på Tynäs under några regniga sommardagar. Vi var nog ense om att jorden var rund som en boll och att vi alla på något vis klamrade oss fast vid dess yta. Vi, på vår plats på jorden, hade turen att hamna på rätt sida och kunde gå rakt, de på andra sidan klotet levde lite upp-och-ned-vända.

Australien, sade en i sommargänget. Vi kan kalla honom för Karl-Axel, eftersom han heter så. Afrika, tyckte Magnus. Afrika var ju så långt borta och nedanför klotets ekvatormidja. Nya Zeeland emfasade jag, som tjuvtittat på jordgloben därhemma.

I brist på skiljedomare slutade diskussionen där.

Jag vill minnas att det slutade regna och vi beslöt oss för att sparka på en fotboll i stället. Rund som vårt klot.

Far, som väl visste allt, svarade som alltid på något helt annat när man frågade. Tillslut, trött på mina frågor, sade han kort och gott: ”Gräv, får du se”.

”Var skall jag gräva?”, frågade jag. ”Där du står”, svarade han.

Och så gjorde vi. Vi grävde ett djupt (flera decimeter) hål i gräsmattan.

”Hur lång tid behöver vi gräva innan vi är framme? . i Australien sa Karl Axel, Afrika, sade Magnus, Nya Zeeland sa jag.

”Tja – ett par år eller så”, sade far och skrockade.

Men, som vi redan då lärde oss, sommaren är kort. Vi alla flyttade in till stadens hank och stör i Karlstad.

Men tanken var kvar i mitt unga huvud. Jag frågade min fröken på kindergarten (som låg vid slutet av Drottninggatan, långt från Klarakvarteren), men även hon blev mig svaret skyldig. Kindergarten var en föregångare till våra dagars förskola.

”Rita det du tror, så blir det säkert rätt.”

Och jag ritade ett antal människor gåendes på händerna. Så måste det vara i en upp-och- ned-vänd-värld inbillade jag mig. Fröken såg, skrattade och klappade mig på huvudet och tyckte jag var så duktig så. Teckningen hamnade på anslagstavla och hängde där i många långa år.

Jag fick se den i mogen ålder. Jag var säkert fjunig tonåring. Jag fick med mig teckningen hem och gömde den väl. Tänk – så barnslig jag varit en gång, var min tanke.

Nya Zeeland har jag besökt. Mycket engelskt, te med scones på eftermiddagen. Maorier dansade för oss. Kivi-fåglar sprang runt och såg söta ut. De kan inte flyga.

Men tur ändå att vi inte hann gräva oss till andra sidan. Då hade vi blivit riktigt blöta, i Stilla Havet, en god bit utanför Nya Zeeland. Inte så underligt, kan tyckas då 2/3 delar av jorden är täckt av vatten. Det lärde jag mig då.

Därtill att det är vettigt att gräva där du står.

 

En god helg önskar jag oss alla.

 

Chefredaktör´n