2017-07-10 07:40

2017-07-10 07:40

Pang och kras

GODMORGON

Jag visste det, jag visste det, jag visste det! Ändå sa det pang och kras och katterna flydde.

Jag skulle ju bara sätta upp gardinstången. Jag skulle ju bara skruva i den där sista skruven.

Det där som en stjärnmejsel klarat av på korta sekunden. Men jag stod där, lätt vinglande, med en spårmejsel i högsta hugg.

Givetvis hade varit bäst att låta stången vila en minut, gå och hämta rätt mejsel och fixa allt på bums. Men nej! En rak mejsel kan bli vinklad bara man anstränger sig.

Så gjorde jag. Bände, balanserade och försöksskruvade.

Pang och kras.

Har det något med min barndom att göra? Detta att försöka fuska sig ur något som bara är dumt.

Är det en medfödd omvänd lättja som gör det så svårt för mig?

Eller den, eller de, gångerna jag handlat tre, fyra kassar fyllda med diverse. Sålunda fullhänt upp över ögonen går jag mot bilen. Den står snällt och väntar på att jag skall klicköppna bagageluckan.

Vad gör jag? Ni, kära läsare, vet. Jag försöker med den icke existerande tredje handen treva fram nyckeln ur djup ficka. Givetvis borde jag snällt ställt ned kassarna för att i lugn och ro låta nyckeln göra sitt jobb.

Men nej! Pang och kras och kassarna i backen.

Varför så? Igen!

Eller den där lådan som skall ut ur förrådet. Mörkt är det, tung är den. Dörren är lite på glänt.

Vad göra? Förnuftet säger: Öppna dörren snällt, lyft ut kartong, passera, stäng dörren.

Men nej. Det blir en balansakt med fot, rumptackling och ovillig dörr.

Pang och kras och kartong på tå.

Varför denna obegripliga dumhet. Varför denna vilja snåla in på det förnuftiga beteendet.

Jag borde ha vant mig med alla dessa år och alla dessa tappade ting.

Som när jag försöker hamra fast en ovillig spik med gammal träsko. Hammare finns in redskapsboden. På femtiosju sekunders avstånd. Som när jag skall bära på några vedträd. Klarar jag tio, klarar jag tolv, klarar jag inte tretton. Eller kliva upp på stol för att nå upp till översta hyllan. När trappstege finnes, fyra meter längre bort.

Var jag sjuk på den lektionen naturlagarna förklarades för oss? Den som berättar om tyngdlagarna och deras beteende. Att saker och ting gärna faller neråt om vi inte hindrar det.

Lite känner jag mig som i sagans värd, där jag står och tittar på klasen av till jorden fallna vedträd. Där, i sagans värld förklarade Den Stora Kejsaren att tyngdlagen inte längre gäller. På hans order så upphörde denna dumma lag. Varpå han föll ned för berget och stukade sitt huvud.

Jag tror, jag tror, jag går lite omvägar nästa gång. Låter saker ta sin tid. Det är snabbare så.

En god helg önskar jag oss alla:

Chefredaktör´n

Jag visste det, jag visste det, jag visste det! Ändå sa det pang och kras och katterna flydde.

Jag skulle ju bara sätta upp gardinstången. Jag skulle ju bara skruva i den där sista skruven.

Det där som en stjärnmejsel klarat av på korta sekunden. Men jag stod där, lätt vinglande, med en spårmejsel i högsta hugg.

Givetvis hade varit bäst att låta stången vila en minut, gå och hämta rätt mejsel och fixa allt på bums. Men nej! En rak mejsel kan bli vinklad bara man anstränger sig.

Så gjorde jag. Bände, balanserade och försöksskruvade.

Pang och kras.

Har det något med min barndom att göra? Detta att försöka fuska sig ur något som bara är dumt.

Är det en medfödd omvänd lättja som gör det så svårt för mig?

Eller den, eller de, gångerna jag handlat tre, fyra kassar fyllda med diverse. Sålunda fullhänt upp över ögonen går jag mot bilen. Den står snällt och väntar på att jag skall klicköppna bagageluckan.

Vad gör jag? Ni, kära läsare, vet. Jag försöker med den icke existerande tredje handen treva fram nyckeln ur djup ficka. Givetvis borde jag snällt ställt ned kassarna för att i lugn och ro låta nyckeln göra sitt jobb.

Men nej! Pang och kras och kassarna i backen.

Varför så? Igen!

Eller den där lådan som skall ut ur förrådet. Mörkt är det, tung är den. Dörren är lite på glänt.

Vad göra? Förnuftet säger: Öppna dörren snällt, lyft ut kartong, passera, stäng dörren.

Men nej. Det blir en balansakt med fot, rumptackling och ovillig dörr.

Pang och kras och kartong på tå.

Varför denna obegripliga dumhet. Varför denna vilja snåla in på det förnuftiga beteendet.

Jag borde ha vant mig med alla dessa år och alla dessa tappade ting.

Som när jag försöker hamra fast en ovillig spik med gammal träsko. Hammare finns in redskapsboden. På femtiosju sekunders avstånd. Som när jag skall bära på några vedträd. Klarar jag tio, klarar jag tolv, klarar jag inte tretton. Eller kliva upp på stol för att nå upp till översta hyllan. När trappstege finnes, fyra meter längre bort.

Var jag sjuk på den lektionen naturlagarna förklarades för oss? Den som berättar om tyngdlagarna och deras beteende. Att saker och ting gärna faller neråt om vi inte hindrar det.

Lite känner jag mig som i sagans värd, där jag står och tittar på klasen av till jorden fallna vedträd. Där, i sagans värld förklarade Den Stora Kejsaren att tyngdlagen inte längre gäller. På hans order så upphörde denna dumma lag. Varpå han föll ned för berget och stukade sitt huvud.

Jag tror, jag tror, jag går lite omvägar nästa gång. Låter saker ta sin tid. Det är snabbare så.

En god helg önskar jag oss alla:

Chefredaktör´n