Jag – en papperslös

CHEFREDAKTÖR'N

Jag – en papperslös. Så stod jag där med provisoriskt pass, med ett gammalt pass, och bad, försynt, om att få ett nytt och fräscht pass. ”Legitimation”, sade damen i luckan. ”Borta”, svarade jag, ”körkortet det försvann samtidigt med passet i det där stora landet i väster.”

”Går inte, inget pass utan giltig legitimation”, blev svaret.

”Men, men, men”, mumlande och muttrade jag, och pekade på de provisoriska, de gamla handlingarna.

”Tag med någon som kan styrka att du verkligen är du och ingen annan. Kom tillbaka då, så...”

Då och där var jag utan giltigt papper. En papperslös.

Det började i Key West, där vår härliga semesterresa började. Ernest Hemingway, hans hus, hans katter och Sloppys Yoe´s Bar gjorde oss på gott humör.

Färden gick upp mot NWT:s semesterlägenhet i St. Pete Beach. En lång men spännande bilresa. Allt bagage fick plats i bilen. Vi räknande och räknande om. Min plånbok, mitt pass, i handbagagets ytterficka, dollarsedlar och kreditkort i säker, kedjad, reseplånbok.

Dagarna i St Pete gick, då vi av personliga och tragiska skäl, var tvungen kasta om resplanerna. Det var då jag upptäckte att plånbok och pass var borta. Handbagagets ytterficka var tomt.

Vad göra, utan pass, utan legitimation?

Bryta ihop och komma igen. Telefon hit och dit och slutgiltiga rådet att ta sig till Fort Lauderdale och svenska konsulatet. Mitt resesällskap intygade att jag var jag och denna jag fick ett nödpass, giltigt en dag, en resdag.

Det funkade och funkade väl. Karlstad var vackert trots snålblåst och knappa plusgrader.

Men papperslös vill jag inte vara.

Prövade med resesällskap inför passande myndighet. Det hade ju gått bra där, i det stora landet. Hon var villig berätta vem jag var och är.

Men nej, inte skriven på samma adress, inga gemensamma barn eller husdjur. Att vi känt varandra tämligen väl i dussinet år hjälpte inte.

”Tag med din chef så får hen gå i god för dig”, löd direktivet,

”Men, men, men” muttrade jag. Fingeravtryck, gammalt pass, hederligt utseende(?) inget dög.

”Regler är regler, de är till för din skull...”

”Lite, mycket, av moment 22 *, mumlade jag”. ”För ditt eget bästa”, sade tjänstehen och det vara bara att lomma iväg. Mats M fick tillfälligt förordande som min chef och blev godkänd som min referens och tyckte sig kunna vidimera mitt ego.

Visserligen muttrade och mumlade han något om fotboja för papperslösa och tynäskarantän tills vidare. Men eftersom hans chefsförordnande över mig var mycket tillfälligt så sa han inte så mycket mer.

Men lite väl illmarigt log han.

Nu väntar jag på pass, nu väntar jag på körkort, nu väntar jag på att bli en riktig medborgare igen. Bara inte polisen tar mig, frågar efter körkort.

Jag är inte säker på att Mats M ställer upp en gång till.

 

En god helg önskar jag er alla:

Chefredaktör´n


Fotnot:
Moment 22, originaltitel Catch-22, är en roman av författaren Joseph Heller från 1961. I dagligt tal har uttrycket Moment 22 blivit till att vara ett cirkelresonemang. Det kommer från boken där uttrycket får sin mest utförliga förklaring. Scenen i fråga handlar om att det enda sättet att bli frikallad från militärtjänst är att vara galen. För att slippa militärtjänstgöringen måste man ansöka om detta. Ansökan antas emellertid bero på att man är livrädd och eftersom detta är en sund reaktion är man följaktligen inte galen. Det hela blir ett cirkelresonemang, som innebär att det är omöjligt att bli frikallad.

I dagligt tal används uttrycket oftast om olika former av byråkratiska låsningar eller hinder, till exempel: ”För att få ett jobb måste du ha en bostad, men för att få en bostad måste du ha ett jobb.”

Eller, som i mitt fall, ”För att få ett ID måste du ha ett ID”.

2017-04-29 06:00

2017-04-29 09:48